Mycket elände på denna jord har åstadkommits av brittiska kartritare, som aldrig tvekat att dra gränslinjer på otillförliga kartor. Inte sällan har det skett med avsikten att ”söndra och härska”. 1893 klöv man pashtunernas stamterritorium för att skapa en gräns mellan Afghanistan och Indien. Världen har sedan tvingats leva med spänningarna i området, orsakade av afghanska pashtuners krav på en gräns ända framme vid Indus i Pakistan.

1947 var vår kungasläkting Mountbatten vicekung i Indien med uppdrag att dela landet mellan en muslimsk del, Pakistan och en hinduisk del, Indien. Han löste det snabbt och utan större hänsyn till de djupa problem som fanns snart sagt överallt i Indien. Ett av dessa var Kashmir med muslimsk majoritet, men styrt av en hinduisk furste som inte förmådde besluta om landet skulle tillhöra Pakistan eller Indien. Det ledde till det första kriget i Kashmir. Den stilleståndslinje som skapades blev den gräns som sedan dess varit omstridd.

Konflikten har lett till en rad krig vars offer kan räknas i tusentals och där ingen lösning tycks vara möjlig att uppnå. De senaste veckornas strider har två grundläggande orsaker. För det första att Pakistan oavbrutet stödjer fundamentalistiska terrororganisationer, som då och då slår till på indiska områden, nu senast med ett fyrtiotal dödsoffer. Pakistan förnekar allt samröre med dessa grupper, men det är otvetydigt att de har ostörda baser inne i Pakistan och har stöd av den pakistanska underrättelsetjänsten. Den pakistanska militären är en dominerande politisk faktor och har allt intresse av att konflikten med Indien liksom motsättningarna i Afghanistan hålls vid liv.

Den andra orsaken är att premiärminister Modi i Indien bygger sin maktbas på att underblåsa hindunationalistiska strömningar. Inför det förestående parlamentsvalet var de pakistanska terrorgruppernas attentat därför rena önskedrömmen för Modi.

Pakistans överlämnande av den indiske pilot som blev nedskjuten vittnar om att man inser risken för att ett Indien i valfeber nu trappar upp konflikten. Mycket riktigt har beskjutningarna över gränsen fortsatt med många dödsoffer som följd.

Det allvarliga är att varje konflikt som utartar omedelbart leder till frågan om något av länderna vid någon spänningsnivå kan tänkas sätta in kärnvapen. Av alla tänkbara kärnvapenkonflikter är detta den mest tänkbara. Men sannolikt bara om länderna hamnar i en rent existenshotande storkonflikt. Det är svårt att se hur Kashmir skulle ha en sådan betydelse, vare sig för Pakistan eller Indien. Tydligt är att Kina, Ryssland och USA nu alla, tydligen med viss framgång, försöker släcka brasan. Modis fredsvilja återkommer nog när parlamentsvalet är över. Frågan är vem som förmår Pakistan att sluta vara en av den islamska fundamentalismens viktigaste skyddsmakter.