Typexemplet är fortfarande kuppen i Chile den 11 september 1973. Mönstret följdes i en rad länder och förekommer fortfarande – två aktuella exempel är Egypten 2013 och Thailand 2014.

Men militärkupper har ändå blivit sällsynta. I dagens värld kan demokratier gå under på helt andra sätt. Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt analyserar i boken How Democracies Die (2018) de faktorer som kan leda till att demokratier undermineras och gradvis förvandlas till auktoritära system. Boken är djupt oroande, men inte alarmistisk. I stället för att ropa att ”vargen kommer” söker Levitsky och Ziblatt efter historiska mönster, både för hur demokratier har gått under och för hur sådana processer har hejdats i tid.

Demokratiska statsskick kan undermineras genom själva den demokratiska processen. Två nyckelfaktorer är graden av polarisering och graden av återhållsamhet hos politiska makthavare. Politiken i Chile 1973 var extremt polariserad, och ansvaret fanns både ”till vänster” och ”till höger”. Likadant var det i Thailand 2014. I Egypten pressade president Mohamed Mursi sina maktbefogenheter till det yttersta och gav militären en förevändning för att slå spelet över ända.

Men samma faktorer kan göra sig gällande också när den politiska processen utgår från demokratiska val. I anslutning till en äldre forskare, Juan Linz, visar Levitsky och Ziblatt på fyra områden där vi måste vara särskilt vaksamma mot auktoritära tendenser hos politiska ledare.

En första fråga är om den ena eller andra politikern visar respekt för grundlagarna – eller uttrycker en beredskap för att bryta dem, eller för att ignorera valresultat eller domstolsutslag.

En andra fråga gäller synen på politiska motståndare. Beskrivs de som legitima opponenter eller som ”fiender till folket”? Antyder man att motståndarna egentligen borde fängslas i stället för att få ställa upp i nästa val?

Den tredje frågan handlar om inställningen till våld. Uppmuntrar man anhängare att attackera motståndare eller misshagliga personer? Har man våldsverkare kopplade till det egna partiet eller rent av som ledande företrädare? Vilken retorik och vilket bildspråk använder man?

Den fjärde frågan gäller de medborgerliga friheterna, inräknat friheten för medier och det fria samhällets mångfald av organisationer. Accepterar man oberoende granskning och idéutveckling eller vill man ”ta itu” med medier och folkrörelser?

Levitsky och Ziblatt konstaterar att USA i Donald Trump har fått en president vars uttalanden inger oro på alla fyra punkterna. Detsamma gäller numera framträdande politiker i nästan alla europeiska länder – och givetvis inte bara i Europa. Men utvecklingen är inte ödesbunden. Hoten kan mötas och avvärjas. Mer om det i en kommande Perspektiv-artikel.