Sverige måste givetvis ha en regering. Men det avgörande för vad ett parti kan åstadkomma handlar alltid om ståndpunkter i sakfrågor och om förmåga att vinna stöd från andra. Partier som håller på demokratiska grundprinciper måste alltid kunna samarbeta med varandra – i olika kombinationer.

Oviljan mot Sverigedemokraterna, som uttalat ser sig som fiender till de liberala inslagen i det svenska samhället, förenar naturligtvis alla aktiva liberaler.

Detsamma gäller uppfattningen att alliansen sammantaget är att föredra framför Socialdemokraterna. Ingen liberal politiker lär finna sig i en beskrivning som säger att partiets enda uppgift i politiken skulle vara att välja mellan alternativ som andra har formulerat.

I den parlamentariska situation som nu råder är det, som mandaten fördelats, snarare Centerns prioriteringar än Liberalernas som kan avgöra vilken regering som bildas. Men de medlemmar av Liberalernas styrelse, riksdagsgrupp och partiråd som har att ta ställning till regeringsfrågan har inte desto mindre ett stort ansvar för att hålla ihop partiet kring några grundläggande principer oavsett hur majoriteten ser på regeringsbildningen.

Skulle en majoritet stanna för att släppa fram eller delta i en moderatledd regering under Ulf Kristersson så måste man ärligt erkänna att det är ett beslut som är förenat med risker för att Sverigedemokraterna kommer att försöka agera som utpressare – om inte nu genast så längre fram. Det måste därför finnas klart uttalade gränser för vad Liberalerna (liksom Centern) kan medverka till och det måste stå klart att partiet inte förbundit sig till att passivt låta liberala grundvärden trängas undan.

De personer på den borgerliga sidan som tycks tro att alliansen tillsammans med SD kan skapa en stor och mycket långvarig majoritet – över många mandatperioder – är uppenbarligen helt okunniga om eller ointresserade av de grundläggande frågor som skiljer alliansen från SD. Klyftan är verklig och kan inte önskas bort.

Skulle en majoritet föredra att släppa fram eller delta i en socialdemokratiskt ledd regering så gäller i grunden samma sak. Socialdemokraterna är, precis som allianspartierna, demokratiskt trovärdiga och kan inte vara uteslutna från samarbete. Men Socialdemokraterna kan inte under några omständigheter få räkna med att Liberalerna (eller Centern) ger upp de liberala reformförslag som de anser är viktiga för Sveriges framtid. Tvärtom förutsätter varje form av samverkan i riktning S att en utförlig sakpolitisk kravlista också kan prickas av och förverkligas.

Det parlamentariska läget kan mycket väl leda till att den regering som bildas, oavsett vilken, får en osäker ställning. Då måste sakpolitiken få vara det viktigaste.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör