Varför går det så bra för Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna? Om man får tro somliga skribenter på vänsterkanten: partiledaren är ”så satans snygg”. I Aftonbladet kultur kunde man häromdagen läsa

Caroline Ringskog Ferrada-Noli beskriva ”söta vackra Ebba” som har ”perfekta kinder” och "isig blick". Enligt skribenten står Busch Thor - och hennes parti - för hat mot kvinnor (10/4). Förklaringen som återstår, till att det går bra för KD, är därför att partiledaren är så snygg. Nyligen kunde man även läsa Lisa Pelling på Dagens Arena driva en liknande tes: Busch Thor är ”schampo-reklam på stilettklackar” och lockar väljare på grund av ett attraktivt utseende (29/3).

Väck mig den dag manliga politiker beskrivs på det här ytliga sättet. Och om utseendet vore avgörande kan man fråga sig varför KD så länge låg under riksdagsspärren i mätning efter mätning. I SCB:s stora mätning i maj för snart ett år sedan var partiet nere på 2,9 procent.

Att sikta in sig på Busch Thors utseende är provocerande slappt. För det första har kvinnor i alla tider även haft konservativa åsikter. När den kvinnliga rösträtten diskuterades i början av 1900-talet förekom det som ett argument mot att släppa fram kvinnorna, att de i hög grad skulle rösta konservativt. En av UNT:s initiativtagare, Hjalmar Öhrwall, uttryckte då att kvinnlig rösträtt inte är ”en partifråga". Även om högern skulle gynnas var det alltså, enligt Öhrwall, rätt med kvinnlig rösträtt. Caroline Ringskog Ferrada-Noli tycks se det som en gåtfull nyhet att det kan finnas konservativa kvinnor.

Jag ogillar hemmafruideal och kristdemokratiska dumheter som det gamla vårdnadsbidraget, men ser inte poängen med att konspirera om att kristdemokrater skulle ”hata kvinnor”.

Busch Thors medvind beror på en rad olika faktorer som borde intressera även hennes motståndare. Det tar alltid lite tid för nya partiledare att knata uppåt i förtroendemätningar, men det brukar lossna efter ett tag. I valrörelsens partiledardebatter ges även mindre partier utrymme, och Busch Thor tog onekligen plats inför höstens val. Hon upprepade sitt budskap om vården och landstingen.

Bland en del borgerliga väljare, irriterade på Decemberöverenskommelsen, har KD ett hyfsat förtroende. Det förtroendet skadades knappast av att Busch Thor markerade mot ”platselefanten”, som skulle föreställa Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, på RFSL:s partiledardebatt inför valet. Tydlighet i regeringsfrågan har uppenbarligen också lönat sig för KD:s del.

Konservatismen har medvind. Som feminist jublar man knappast över det. Med att reducera en kvinnlig politiker till schamporeklam och perfekta kinder? Självmål.