En orättvis sammanfattning av en av huvudtankarna i den utredning om världskulturmuseerna som presenterades i fredags? Kanske. Men det är en formulering som ligger nära till hands när man tar del av de resonemang som utredaren, Ann Follin, fört eller om man reflekterar över den utveckling som pågått sedan en tid.

Författaren och Kina-experten Ola Wong skrev i Svenska Dagbladet i torsdags om hur Follin tycks tänka sig att områdesexperter kan hyras in vid behov, medan museernas egen verksamhet i stället ska inriktas på övergripande och generella värderingsfrågor – som normkritik, feminism och antirasism. Han ger också exempel på hur denna ambition redan tagit sig märkliga uttryck: Kinas kejsarinna, Wu Zetian, fick vid en utställning om Sidenvägen framstå som en modern norm i stället för det extrema undantag som hon faktiskt var.

Med en sådan inställning förlorar man naturligtvis helt förståelsen för historien och kulturutvecklingen sådan som den har varit eller kan tolkas, till förmån för betraktelsesätt på exempelvis könsroller som känns riktiga i början av 2000-talet. Det borde säga sig självt att en sådan inställning till museers uppgifter är riskabel på en rad olika sätt.

Och vad händer med kunskapen om exempelvis Östasien om Östasiatiska, Medelhavsmuseet och Etnografiska slås samman till en större enhet med ett uttalat politiskt uppdrag. Östasiatiskas samlingar betraktas i viktiga avseenden som unika och museet åtnjuter stor internationell respekt. Följer man utredningens linje så är risken uppenbar att vi avhänder oss just den grund för kunskap om andra kulturer som borde vara särskilt viktig när världen knyts samman.

Kritiken, inte bara från Ola Wong utan från en rad tidningar, och också från politiker som Birgitta Ohlsson (L), bemöttes i går i SvD av arkeologen Anna Källén. Hennes poäng är att museer alltid har speglat politiska föreställningar och att utredningens förslag därför inte innebär något avsteg från de principer som vi är vana vid.

Men parallellen haltar. Självklart har museer, liksom andra kulturinstitutioner, alltid verkat i en viss relation till sin samtids intellektuella liv. Men är det verkligen samma sak som att samhällets politiska organ ger museer i uppdrag att verka i enlighet med vissa normer? Är det inte rimligare att tänka sig att museerna ska vara fria att utveckla sin verksamhet i ljuset av nya kunskaper och teorier om det förflutna, med egen expertis och i fritt utbyte med andra?

Risken är stor, som Ola Wong skriver, att politiska riktlinjer av ett slag i dag lätt kan ersättas av riktlinjer av ett helt annat slag i morgon? Vad händer om vi skulle få en sverigedemokratisk kulturminister i stället för en miljöpartistisk?

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör