Efter ännu en valrörelse med ”ni vill bara sänka skatterna” respektive ”ni vill bara höja skatterna” är det ändå värt att påpeka att gränserna mellan höger och vänster i skattepolitiken har mjukats upp avsevärt. Det är inte längre en självklar högeråsikt att skatten på arbete borde sänkas. Det har till exempel LO öppnat för, som en del av en uppgörelse där skatten på kapital i stället höjs.

Inte heller är det självklart att behovet av skattehöjningar enbart uppmärksammas från vänsterhåll. Den demografiska utmaningen i Sverige under det kommande decenniet kan göra det nödvändigt att öka skatteintäkterna på fler sätt än att ”göra det lönsamt att arbeta”. Frågan är inte längre om skatten ska höjas utan i stället vilka skatter som kan bli aktuella. Allt fler ser också grön skatteväxling som en nödvändig del för att möta klimatkrisen. Sammantaget är förutsättningarna för en bred skattereform bättre än på mycket länge.

I denna nya miljö av ödmjukhet ses inte heller en rapport från näringslivets tankesmedja Timbro automatiskt som ett beställningsjobb för lägre skatter. Chefsekonomen Jacob Lundbergs och John Norells färska rapport om jobbskatteavdraget (19/10) är inte heller ett sådant. Den är ett ärligt försök att göra en forskningsgenomgång för att utvärdera reformen, alltså den skattereduktion i fem steg som genomfördes av alliansregeringen 2007-2014.

Enligt rapporten gav jobbskatteavdragen lågt räknat en sysselsättningseffekt på mellan 86 000 och 165 000 jobb. Att veta mer exakt är svårt då jobbskatteavdraget omfattar hela befolkningen, det vill säga det finns ingen kontrollgrupp för forskarna att jämföra med. Slutsatsen kan ändå dras eftersom det skapades en halv miljon nya jobb 2006-2016, 300 000 fler än vad befolkningsökningen motiverar. Jämförelser med andra reformer, som avskaffandet av sambeskattningen i Sverige och utländska skattelättnader för vissa grupper, stärker tesen om att skatteincitament för arbete skapar jobb.

Det är egentligen en självklarhet att det blir fler timmar arbetade när inkomsterna ökar i förhållande till olika bidrag. Det ger vinst för den enskilde, drygt 2 000 kronor i månaden för en normalinkomst, och vinst för statskassan. Detta är också huvudförklaringen till att avdraget finns kvar trots maktskiftet 2014. Vänsterkritiken har inte så mycket gällt skattereduktionen i sig som att pensionärerna inte omfattades och att de med högre inkomster fick högre avdrag. Sedan 2016 trappas också jobbskatteavdraget ned från och med en månadsinkomst på 51 000.

Särskilt viktigt i en ny bred skattereform är att skatten på låga inkomster sänks, med tanke på den kommande lågkonjunkturen och integrationsutmaningen. Trösklarna till jobb måste sänkas. För helhetens skull måste också skatten på utbildning och ansvar sänkas, genom höjd gräns för att betala statlig skatt. Lönsamheten i att jobba vidare för den som gått i pension bör också återställas.

Intressant då att Timbroekonomerna Lundberg och Norell föreslår att Sverige följer Storbritanniens exempel att skattebefria alla inkomster upp till 120 000 kronor per år. I sin debattartikel (SvD 19/10) nämner de exempelvis inte värnskatten alls. Att få till en blocköverskridande överenskommelse (med alliansen, S och MP) är överordnat allt annat. Sverige behöver detta och det är bråttom.

Varje parti har ett jobb att göra för att lirka upp låsningar inför kommande skattesamtal. Alla skattenivåer på alla områden måste upp på bordet och man måste bestämma sig för vilka ståndpunkter som verkligen är viktiga och vilka som hänger kvar mer av gammal vana. Kommer man bara i närheten av Ingvar Carlssons (S) och Bengt Westerbergs (FP) samförstånd 1990-1991 så räcker det långt. I så fall får man också hitta någon annan punchline i valrörelsen 2022 än att ”ni vill bara höja/sänka skatten”. Den ”debatten” kommer inte att saknas av många väljare.