Klart är att Harvardekonomerna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart gjorde en studie som inte skulle ha godkänts som c-uppsats på valfritt universitet, ett mischmasch av felaktiga data och slutsatser. De slog fast att en skuldsättning på 90 procent av BNP i ett land är den kritiska punkt vid vilken tillväxten rasar ihop. Det lät inte otänkbart och eftersom de båda är (var?) tunga forskarnamn krävdes det studenter på grundnivå för att plocka isär argumentationen och se att den inte stämde.

Men vad betyder det då att det inte går någon skarp gräns vid just 90 procents skuldsättning? Att det är fritt fram att låta skuldnivån gå upp mot säg 120 procent av BNP? Nej, självklart hänger skuld och tillväxt ihop, bara inte som Rogoff och Reinhart ville göra gällande. Det är bristen på tillväxt som gör att skulden ökar, inte tvärtom.

Den som har tillväxt i sin ekonomi kan välja mellan att investera och satsa på mer välstånd eller att betala av sin skuld. Den som saknar tillväxt måste däremot vara beredd att öka sin skuld för att stimulera ekonomin och förhoppningsvis öka intäkterna, samtidigt som man minskar sina kostnader. Problemet för länder som Grekland var att det redan hade gått för långt. Intäkterna var långt borta 2010, och är fortfarande långt borta eftersom en alltför ensidig åtstramningspolitik gjort att tillväxten uteblivit. Den insikten präglar nu eurosamarbetet och trycket mot skuldkrisländerna har lättat.

Artikelbild

Johan Rudström

Det vore förfärligt om arbetslösa grekers och spanjorers väl och ve hängde på Angela Merkels morgonhumör, eller vad hennes rådgivare har läst i tidningen. Så är det inte heller. Målet är givetvis att alla krisländer ska kunna stå på egna ben, med hanterbara skulder och underskott. Vägen dit måste justeras under resans gång, oftast på grund av empiriska studier i respektive land, sällan eller aldrig på grund av en enda forskningsstudie.