Arbetskraftsinvandringens olika ansikten åskådliggörs av att de två största grupperna som fick arbetstillstånd i Sverige 2017 var it-specialister (4 000) och bärplockare (3 000). Tillsammans stod de för nästan hälften av de drygt 15 000 tillstånden.

Reglerna som tillkom 2008 skärptes fyra år senare efter ett antal uppmärksammade fall av arbetsgivare som utnyttjat människor för arbete till mycket låg lön. Från och med 2014 var det avtalsmässiga villkor som gällde och andelen högkvalificerade som fick tillstånd steg kraftigt. Över hälften 2017 kom till jobb som krävde högskoleutbildning, enligt migrationsinfo.se.

Ändå har så kallade kompetensutvisningar blivit allt vanligare på senare år. Enligt stiftelsen Centrum för rättvisa beror det på att Migrationsverket tolkat de domar som kommit sedan 2014 orimligt strängt (DN Debatt 5/12). Arbetstagare åker dit på bagatellartade förseelser från arbetsgivaren, till exempel några hundralappar för låg lön eller utebliven semesterersättning, och utvisas därefter automatiskt.

Utvisningar för struntsaker är illa nog. Men det blir än värre av att Migrationsverket tillämpar en ”sexmånadersregel”, att det dröjer ett halvår innan man kan söka arbetstillstånd på nytt. Det är lätt att förstå vad det betyder för den anställde och kanske även en familj som rotat sig i Sverige. Och vad det betyder för svensk industri och export. Det råder ju skriande brist på kunnig it-personal i landet, liksom för andra tekniska yrkesgrupper.

Detta med usla villkor har bitit sig fast inom LO och socialdemokratin, som ser tältläger framför sig liksom att lågbetald utländsk arbetskraft tar jobben från svenska arbetare. Men arbetskraftsinvandringen handlar numera om helt andra saker – den har blivit en viktig del av den svenska kompetensförsörjningen och betydelsen borde kunna öka ytterligare.

Om inte Migrationsverket och migrationsdomstolarna börjar tillämpa regelverket som det var tänkt är det möjligt att lagstiftningen måste ses över. Sverige har inte råd att mista dessa människors kompetens.