I Sverige var socialförsäkringarna från början ett projekt som drevs av liberala reformpolitiker vid förra sekelskiftet, medan andra ville ha strikt behovsprövade stödformer eller föredrog att vänta på revolutionen. Numera är principerna brett accepterade.

Socialförsäkringarna, som sjukförsäkringen, jämnar ut riskerna mellan människor genom att de är obligatoriska och genom att alla betalar samma avgift och får samma förmåner, oavsett risk. Alternativa system, som frivilliga privata försäkringar eller obligatoriskt individuellt sparande för att täcka inkomstbortfall, skulle få konsekvenser som få är beredda att acceptera.

Men socialförsäkringarna ställer krav på det ekonomiska och politiska systemet för att vara hållbara. I årets rapport från SNS Konjunkturråd påminner författarna om ett antal problem som inte bara gäller socialförsäkringarna utan välfärdspolitiken i stort. Befolkningen åldras. Vissa tjänster blir dyrare att producera, efterfrågan stiger när inkomsterna ökar och fler vill – av samma skäl – ha mera fritid.

Dagens system låter sig finansieras med i stora drag det skatteuttag vi har. Men när människor vill ha ytterligare tjänster, eller högre kvalitet i de tjänster som finns, blir det svårare. Uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje” beskriver väl hur dilemmat ser ut.

En del vill tro att allt löser sig antingen med hjälp av högre ekonomisk tillväxt eller med hjälp av högre skattetryck. Det är att göra det för lätt för sig. Det finns ingen exakt gräns för hur hög eller låg skatten bör vara, men alltför höga eller felaktigt utformade skatter snedvrider människors prioriteringar och riskerar att hämma den ekonomiska utvecklingen. Med högre ekonomisk tillväxt ökar både inkomster och utgifter inom den offentliga sektorn och problematiken består i princip oförändrad.

Därför analyserar Konjunkturrådet andra möjliga åtgärder. Mest kontroversiell är tanken att lyfta ut sjukförsäkringen ur statsbudgeten. Om försäkringen inte är en del av budgeten så måste inkomster och utgifter hanteras inom försäkringssystemets ram. Om kostnaderna går upp så kan inte budgetmedel som är avsedda för andra välfärdsinsatser användas för att täcka upp mellanskillnaden. Förmodligen bidrar också en tydligare boskillnad till att hålla uppe ersättningsnivåerna. SNS-ekonomerna tycker dessutom att försäkringsmodellen kan införas på fler områden, i första hand inom äldrevården.

Tankar av detta slag är inte nya i den politiska debatten och har framförts inom flera politiska partier. Men denna gång är det finansminister Anders Borgs invändning som dragit uppmärksamheten till sig. Borg konstaterar att den förändring som SNS-ekonomerna föreslår innebär att en stor del av det som i dag räknas som väsentliga inslag i den politiska debatten avpolitiseras. Dagspolitiken blir mer innehållslös om stora delar av välfärdssektorn ligger vid sidan av det som en regering kan spela med för att försöka lösa sina uppgifter.

Borg har ju rätt i detta – men samtidigt råder bred enighet om att vissa frågor ändå är sådana att förutsättningarna inte ska kunna ändras med varje valutslag. Behåller man sjukförsäkringen inom statsbudgeten så ställs höga krav på politikerna att hålla fast vid det som krävs för att systemet ska fungera: stimulans till arbete och utbildning och strikta ersättningsregler.

Klarar man inte det så urholkas försäkringen och allt fler tar sin tillflykt till privata lösningar. Och det innebär i sin tur att både omfördelningen över en persons liv och solidariteten med dem som behöver mera stöd än andra försvagas, samtidigt som betalningsviljan minskar. Vill vi ha kvar socialförsäkringar värda namnet så måste vi upprätthålla ersättningsnivåerna i förhållande till inkomsten och se till att det breda stödet för systemet består. Vill man inte göra som SNS-ekonomerna föreslår så måste man göra något annat.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör