Somalia är ärrat, splittrat och sammanfallet. 1991 imploderade landet i ett blodigt och långvarigt inbördeskrig. Efter att ha koloniserats av britter, italienare och fransmän blev landet under Kalla kriget en bricka i spelet mellan supermakterna. Efter självständigheten 1960 har ett femtontal försök att skapa en legitim och fungerande statsapparat gjorts. Den humanitära situationen har tidvis varit skriande.

I dag har en ny övergångsregering med europeisk, amerikansk och afrikansk hjälp lyckats skapa en viss säkerhet för invånarna, främst i huvudstaden, sedan de militanta extremisterna i Al-Shabab drivits bort med hjälp av Afrikanska Unionen. Men det är för tidigt att tala om permanent stabilitet, även om läget nu ser ­ljusare ut än på länge. Militanta grupper med olika maktanspråk har alltjämt kontroll över delar av landet. Och regeringen, som inte är folkvald, måste förtjäna sitt förtroende.

En reklamfilm på Youtube visar ett soligt Mogadishu där det bland ruinerna nu byggs turisthotell, och där det växer fram ett uteliv med restauranger och kaféer längs de långa, ljuvliga sandstränderna vid Stilla Oceanen. ­Somalier i diasporan återvänder med kapital och kunnande att investera i hemlandet. Flickor och pojkar leker på stranden, simmar och idrottar. Entusiastiska invånare låter i glada intervjuer som ett eko av en känd svensk schlager: ”It’s going up, up, up, uuup!”

Artikelbild

| Maria Ripenberg

Hotet mot den nya tryggheten är dock inte långt borta. I våras genomförde Al-Shabab-milisen flera attentat med många dödsoffer i Mogadishu. Så sent som i juni i år attackerade den en FN-byggnad, varvid 15 personer dog. President Hassan Sheik Mahmoud har utsatts för attentatsförsök och lever, likt sina företrädare, under ständigt dödshot.

President Mahmouds liv är inte lätt. Han pressas från alla håll. Vid Somaliakonferensen i London i våras fick han löfte om över 300 miljoner dollar i stöd mot att säkerhet, rättvisa och finansiella institutioner stärks i Somalia. Afrikanska Unionen bevakar på hemmaplan att villkoren uppfylls. Regeringen har å sin sida ­lovat att Somalias förläningar ska få en viss grad av självständighet mot att de accepterar ett centralt styre i Mogadishu. De runt 500 ­klanerna i landet väntar på besked om hur detta ska lösas och hur makten ska fördelas. Många anser att det inte tas några steg alls i riktning mot en federal stat. Den ett år gamla konstitutionen är provisorisk och tillkom före valet av president.

Presidenten har hela världens blickar riktade mot sig. Om stödet från väst inte leder till bidragsgivarnas önskade åtgärder kan president Mahmoud säkert förvänta sig nya påstötningar.

Men efter decennier av kolonialt förtryck finns bland många somalier en naturlig misstro mot att Somalias inre angelägenheter dikteras av villkor från representanter för de forna kolonisatörerna. Om Somalia på allvar ska lyckas med en hållbar återuppbyggnad behöver alla inblandade parter vara medvetna om hur känslig den pågående balansakten är för landet. Man måste förstå kolonialtidens konsekvenser i dagens splittrade och eldfängda situation. Visst, det behövs investeringar och stöd utifrån, men med villkoret att Somalia får möjlighet att forma sin egen framtid.

Det allra mest akuta just nu är att bygga upp egna säkerhetsstyrkor och en polismakt med tillräckliga resurser att skydda människor och fred. För stabilitet på sikt krävs förstås även fria val, en ny konstitution och ett politiskt system som fungerar för landet och regionerna.

Hoppet har tänts. Landet är säkrare och lugnare. Ekonomin börjar spira. Men återuppbyggnaden får inte bli en förevändning för utländska intressen att styra och ställa på nytt. Låt Somalia forma sin framtid.