Under fjolåret anmäldes drygt 1,5 miljoner brott i Sverige, enligt Brå (Brottsförebyggande rådet). Det är inte fler brott än 2018, trots en större befolkning. Ändå visar undersökningar att otryggheten ökat de senaste åren. Visserligen har det dödliga våldet åter stigit på grund av skjutningar relaterade till gängkriminaliteten, men mätt per invånare var det fler som dödades på 1990-talet. Frågan är alltså om svenskarnas rädsla för att drabbas av brott, otryggheten, verkligen är rationell.

Här är några exempel på brott som kan öka otryggheten: Våldtäkter (+6 procent i fjol), rån mot barn (+31 procent) och sprängningar (+59 procent). Gemensamt är att de kan upplevas som svårare att gardera sig mot. Detsamma gäller skjutningar med automatvapen på öppen gata, alldeles oavsett om de leder till skadade eller döda. De kan drabba vem som helst när som helst och de förändrar vardagen för väldigt många fler än de närmast berörda.

 

Många skulle säga att det var lättare förr. Om man inte hade en våldsam partner och om man kunde kontrollera sitt alkoholintag, då kände man sig relativt trygg. Alla män borde (och bör) undvika högriskställen, som krogar vid stängningsdags. Alla barn borde (och bör) ta sig hem innan det blir mörkt. Det är tryggast så.

Men vad gör man om barnen rånas på väg till skolan, eller i utkanten av skolgården på rasten? När det smäller i en portuppgång där någon av barnens kompisar bor? Eller när automatelden viner bland träden i parken eller vid parkeringen till köpcentrumet på eftermiddagen? Ska man ändå tycka att det var mer otryggt på 1980-talet, med fler fyllebråk i lägenheter som kunde få dödlig utgång? Nej, det gör man förstås inte. 

Det mest konstanta över tid är tyvärr kvinnors rädsla för vissa offentliga miljöer, som dåligt upplysta promenadvägar. Ingen har någonsin kommit på tanken att förminska de känslorna. Inte heller bör man förminska att unga tjejer känner sig alltmer otrygga när stora killgäng blivit ett dominerande inslag i citykärnor och vissa förorter.

 

Det finns en tendens om att det nu borde vara ”nog pratat om otryggheten”, om fler poliser och längre straff. Att politikerna borde sluta plocka poäng på hårdare tag och annat som bara gynnar ”mörka krafter”. Kanske kommer uppmaningarna från skribenter som bor i Stockholms innerstad, som fortfarande mest behöver tänka på att hålla sig från krogen vid stängningsdags?

Oavsett vilket visar brottsstatistiken att kampen mot den grova kriminaliteten måste fortsätta, med både förebyggande arbete och hårdare tag.