Varför vill inte fler bli lärare? Lönen är bra, i alla fall så bra som de flesta kan begära. Lärarförbundets devis ”10 000 mer i månaden” lanserades på DN Debatt i januari 2012 och kan nu sägas ha blivit verklighet. Lite framgångsrik avtalsrörelse, med större löneökningar än andra grupper, två kryddmått politiska beslut, förstelärare och lärarlönelyft, och så en nypa lärarbrist med konkurrens mellan arbetsgivarna. Vips, så har vi fått mer välbetalda lärare i Sverige.

Ändå har bara 13 831 börjat sin lärarutbildning för några veckor sedan, mot 13 995 för ett år sedan. Universitets- och högskolerådet (UHR) har tagit fram statistiken åt TT (16/9). Avhoppen tros också bli många då hälften av lärosätena inte hade några reservplatser. Alla kom in! Enligt en rapport i maj från Universitetskanslerämbetet skulle antalet nybörjare behöva öka med 8 000 för att åtgärda lärarbristen på sikt. Löneökningarna har alltså inte hjälpt ett enda dugg.

Nittonåringar är inte dumma. Deras val av utbildningar styrs av intresse i första hand, men sedan också en kalkyl av vad det skulle innebära att tillbringa många år i ett visst yrke. Lönen är förstås viktig, men annat kan väga tyngre. Ett arbete som inte går att kombinera med en meningsfull fritid, som kan göra en sjuk av stress, det är förstås inte att tänka på.

Lärarna är enligt Försäkringskassan kraftigt överrepresenterade när det gäller sjukskrivningar av psykiska orsaker, det vill säga stress. Och Lärarnas tidning skrev i februari i år om att allt fler lärare säger upp sig på grund av dålig arbetsmiljö. Vid årsskiftet hade över 1 500 lärare a-kassa, en ökning med 15 procent på ett år, mycket anmärkningsvärt i ett yrke med stor personalbrist.

Medierapporteringen om skolan handlar till stor del om kaoset i klassrummen, och om att den lärare som försöker skapa ordning riskerar att bli anmäld. Barn och elevombudet (Beo) på Skolinspektionen har blivit myndigheten på allas läppar och antalet lärare som anmälts för kränkning mot elever har dubblerats på fem år. Annan rapportering handlar om att behöva jobba i hemmet, om ”samvetsstress” för att inte kunna hjälpa elever och om mängder av administration.

I Januariavtalet mellan regeringspartierna, C och L finns en punkt om att ”reformera lärarutbildningen”. Det kan finnas anledning att vila på hanen en aning. Lärarutbildningen fick sin nya form så sent som 2011 och har nu börjat sätta sig. ”Våra utvärderingar visar att de examinerade studenterna blivit mer positiva över tid”, säger Maria Jarl, ordförande i samarbetsorganet Lärarutbildningskonventet, till TT. Reformtrötthet kan också läggas till skolans övriga bekymmer.

Den som kan göra lärarnas arbetsmiljö dräglig, med början i klassrummet där man tillbringar större delen av sin arbetstid, den kan räkna med fler ansökningar till utbildningen nästa år. Lönen är det som sagt inget fel på.