Belöna det man vill se mer av, bestraffa det man vill se mindre av. Det är en del av gammaldags barnuppfostran. De flesta barnpsykologer är i dag eniga om att varken belöning eller (verkligen inte) bestraffning lär barnen någonting användbart. Men i politiken är mantrat fortfarande högaktuellt – och skrivs som att ”subventionera det man vill se mer av, beskatta det man vill se mindre av”.

Subventioner, alltså ekonomiska incitament till företag eller privatpersoner, är alltid välmenta i så motto att de ska leda till något önskvärt: fler billiga hyresrätter, fler miljöbilar eller solpaneler. Eller förstås till att fler får jobb – subventionerna på arbetsmarknaden är ett kapitel för sig med sin mångfald och fantasi. Oavsett vilka subventioner det gäller blir slutdomen påfallande ofta att de visat sig vara ”dyra och ineffektiva”.

Det blir också dyrt och ineffektivt att betala en del av lönen för en lastbilschaufför om hen hade anställts även utan subvention. Ett skattesystem som alltmer liknar ett lapptäcke blir dyrt och ineffektivt i sig, och subventioner riskerar dessutom att snedvrida konkurrensen så att marknaden fungerar sämre. ”Risken finns att produktionen utformas efter subventionerna och inte efter behovet”, som en bygg-vd sade i ett allmängiltigt uttalande.

 

Det senaste dryga decenniet har sett en provkarta av arbetsmarknadssubventioner som kritiserats hårt. Halverad arbetsgivaravgift för unga gav ”ett fåtal jobb till en miljonkostnad per styck”. Liksom den halverade restaurangmomsen innebar avgiftsrabatten ”pengar rakt ned i fickan på företagen”, enligt kritikerna. Särskilt ofta nämndes en stor hamburgerkedja som börjar på M.

Rot- och rutavdrag har blivit mycket populära, men kostsamma. Enligt Tillväxtanalys (22/1) är rotavdraget 3-4 gånger så dyrt för staten per jobb jämfört med momsrabatten och rutavdraget. Men även rut får kritik. I förra veckan visade Riksrevisionens granskning att ”rutavdraget inte är självfinansierande” och att ”nästan en tredjedel av rutarbetarna invandrat till ett jobb i branschen”.

 

Delvis beror kritiken på de högt uppdrivna förväntningarna. Vid införandet av rutavdraget 2007 slog alliansregeringen fast att det skulle vara ”självfinansierande på sikt”. Detta är alltså önskemålet och så sent som för någon vecka sedan försökte arbetsgivarorganisationen Almega bevisa att det också blivit så för rut. Almega räknade in alla skatteintäkter, som att de som använder ruttjänster kan jobba mer, och kom fram till att staten får tillbaka 90 procent av subventionerna. Men Riksrevisionen håller alltså inte med.

Det finns två vägar att gå. Antingen måste man gå tillbaka till ett enhetligt skattesystem som gör det mer attraktivt att arbeta, och samtidigt sänka trösklarna till arbetsmarknaden drastiskt. Eller så får man anamma en helt ny syn på subventioner.

 

Utrikes födda och unga utan gymnasieutbildning står generellt allt längre från arbetsmarknaden. Det betyder att varje anställning kostar mer, men också att den blir mer värdefull. Ett långvarigt utanförskap kan brytas och anställningen kan också få positiva effekter för familj och den övriga omgivningen. Subventionen kan bli samhällsekonomiskt försvarbar även om den är kostsam i det korta perspektivet.

”Utrikesfödda kvinnor är svåra att nå med åtgärder och rut-jobb är en möjlighet för dem att få in en fot på arbetsmarknaden”, säger Riksrevisionens Anna Brink till TT (18/2). Exakt, och det måste också räknas in när rutavdraget bedöms. Fler jobb i den här gruppen är ju verkligen någonting man vill se mer av.