De kallas hemmasittare – eleverna som under långa sammanhängande perioder inte går till skolan. Enligt TV4:s Kalla fakta var minst 5 500 grundskoleelever frånvarande från skolan mer än halva höstterminen 2017 eller längre än fyra veckor i rad under samma period. Det motsvarar en elev per grundskola. Hittills har kunskapen om de så kallade hemmasittandes varit bristfällig.

Konsekvenserna av utebliven skolgång blir stora, framförallt för den enskilde individens livschanser, men också för samhället som helhet. Nationalekonomen Ingvar Nilsson, som gått igenom Kalla faktas siffror, menar att de hemmasittande barnen i förlängningen kan kosta samhället mellan 20 och 30 miljarder kronor om man räknar med att de inte tar sig in på arbetsmarknaden.

Egentligen är begreppet ”hemmasittare” missvisande. Man kan tro att det rör sig om vanliga skoltrötta skolkare som av fri vilja struntar i en och annan skoldag eller lektion för att de hellre vill ”sitta hemma” - att problemet vore löst om eleverna i fråga bara tog sig i kragen och pallrade sig iväg till plugget. Så är det i allmänhet inte. Gruppen hemmasittare är visserligen heterogen men många av barnen har olika former av neuropsykiatriska diagnoser, exempelvis ADHD och autism, vilket gör att de kan ha svårt att klara av de inlärningsmiljöer skolan erbjuder dem.

I Kalla fakta möter vi åttaårige Harry som inte varit i skolan på ett halvår. Enligt hans mamma skulle Harry, som har diagnosen lättare autism, placeras i en specialklass. Men skolan ändrade sig och Harry sattes i stället i en vanlig klass - med förödande konsekvenser. Han rymde, sprang bort, sprang hem och mådde mådde fruktansvärt dåligt, berättar Harrys mamma i TV4. Hon nu under sex månaders tid försökt få skolan och ansvariga på kommunen att erbjuda Harry anpassad undervisning eftersom det inte fungerade för honom att gå i en vanlig klass. Men förgäves. I stället sitter Harry hemma.

Hur kan det bli såhär? Många pekar på skollagen från 2011. Lagen ville ge alla elever rätt att gå i en vanlig klass - i stället för att placeras i specialklass skulle barn med särskilda behov få stöd inom den vanliga klassens ramar. Det är i grunden en bra ambition. Men många skolor och kommuner tycks tolka lagen för strikt och bortse ifrån att skolan också har en skyldighet att göra vad som krävs för att en elev ska kunna klara undervisningen.

Alla barn omfattas av skolplikten. Ogiltig frånvaro måste uppmärksammas tidigt. Vuxenvärlden och i synnerhet föräldrarna har ett ansvar att se till att barnen går till skolan. Men för att minska antalet hemmasittare räcker det inte att ställa krav på elever och föräldrar. Skolan måste i högre grad än i dag ge elever med särskilda behov möjlighet att utveckla sin fulla potential, i en inlärningsmiljö som passar deras förutsättningar. Ingen elev ska behöva sitta hemma.

Sebastian Sundel