Det var just i dag för 70 år sedan, den 10 december 1948, som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, MR, antogs. MR har senare vidareutvecklats i ett antal konventioner som en stor majoritet av världens länder anslutit sig till. När Sveriges grundlagar slår fast att alla människor ska ha samma rättigheter, skyddas även de av denna gemensamma norm för alla folk och nationer.

FN, Förenta Nationerna, bildades i slutskedet av andra världskriget, 1945, och en början var att skapa ett dokument för människans individuella och universella rättigheter. Resultatet finns i dag på 440 språk.

En av de starkt drivande delegaterna i MR-kommissionen var dess vice ordförande Peng Chun Chang från Kina. Chang beskrivs som en verklig renässansmänniska: han var politiker, diplomat, forskare, rektor, regissör, författare och översättare av ett fyrtiotal utländska pjäsförfattare. I MR-deklarationen finns hans avtryck i frågor som kostnadsfri utbildning för alla samt rätten att ta del av, och delta i, konstnärligt och vetenskapligt arbete.

Artikelbild

Eleanor Roosevelt

I boken ”När Konfucius kom till FN” gestaltar professor Hans Ingvar Roth diplomaten Chang och hela det fascinerande arbetet med MR-dokumentet som, trots svåra bakslag för världen, är av grundläggande betydelse för mänskligheten.

Ett av framgångsrecepten var också en utmaning: delegaterna kom från 13 olika länder — bland annat USA, Kina, Libanon, Sovjetunionen, Filippinerna, Uruguay, Jugoslavien, Indien. De skulle alltså formulera etiska gemensamma nämnare, trots stor pluralism. Olika kulturer, religioner, historia och livsåskådningar breddade samtidigt perspektiven och skänke legitimitet.

Att kommissionens arbete gick förhållandevis snabbt och smidigt berodde främst på den starka motivationen att påverka världens länder — ”eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”. Kommissionens ordförande Eleanor Roosevelt var en diplomatisk pådrivare. Det var ”nu eller aldrig”. Europa hade just bevittnat massmord på miljontals människor som förföljts på grund av etnicitet, religion, sexuell läggning, funktionsförmåga eller politisk hållning.

Nu var kalla kriget på ingång. Många människor led under ofrihet och tyranni. Chang plågades av bristen på mänskliga rättigheter i Kina. Européerna höll de afrikanska länderna i kolonialt förtryck, och afroamerikaner led under USA:s raslagar.

För universaliteten och acceptansen var det viktigt att MR inte uppfattades som juridiskt tvingande. En exempel på styrkan i intentionen är att man lyckades få samtliga muslimska länder i generalförsamlingen, utom Saudiarabien, att rösta för en av Changs verkliga käpphästar — rätten till religionsfrihet.

MR-artiklarnas styrkor är många. De är välskrivna och genomtänkta. Språket är icke-akademiskt och anses ha litterära kvaliteter, likt de ”eviga” texterna. De gäller alla människor på jorden; individens rätt kan aldrig offras för ”det gemensamma”. MR står över de styrande som moralisk ledstjärna — en motvikt till och rättesnöre för lagar och politik.

MR-arbetet 1946–48 byggde vidare på en lång tradition av universellt rättighetstänkande som funnits på många håll genom mänsklighetens historia. Där finns den persiske kung Kyros cylinder från 500-talet före Kristus, Magna Charta och Manden Charter, båda tillkomna ungefär samtidigt i början av 1200-talet, i England respektive Mali, engelska Bill of Rights från 1689, anti-slaverirörelsen på 1700-talet, USA:s Bill of Rights 1789, franska deklarationen om medborgerliga och mänskliga rättigheter 1789, fackföreningarna, kvinnorörelserna och den filosofiska idén om naturrätten.

De gånger vi hyllar mänskliga rättigheter som ”svenska värderingar” borde vi skänka en tanke till alla nyss nämnda historiska förkämpar — och framför allt till den extremt professionella skara som för 70 år sedan fulländade ett högoktanigt, hållbart, globalt legitimt verktyg som vi kan, och måste, använda. Varje dag.