Det är tur att vi har danskarna. Och att Danmark är med i Nato. Det var två danska F 16-plan som gick upp från Natos flygbas i Siauliai i Litauen när en rysk flygstyrka under påsken övade bombanfall mot militära mål i Sverige. Några svenska plan eller piloter fanns inte till hands vid detta tillfälle.

Den ryska anflygningen var naturligtvis bara en övning. Man befann sig i luften norr om Gotska Sandön och flög aldrig vidare in mot svenskt territorium. Men enligt Svenska Dagbladets Mikael Holmström syftade övningen till att simulera anfall mot två viktiga militära anläggningar i Stockholmstrakten och i Sydsverige.

Natoplanens uppstigning gick ut på markera närvaro och bevaka den ryska övningen – på det sätt som är normalt i sådana situationer. Men de kunde naturligtvis inte ersätta den ute blivna svenska uppstigningen – Sverige är ju inte med i Nato och måste som alliansfritt land självt stå för bevakningen av sitt närområde – identifiera främmande flyg, dokumentera och – om det skulle vara nödvändigt – avvisa.

Något omedelbart hot finns inte i det ryska uppträdandet. Och den som vill kan alltid fråga sig om liknande saker kanske hände också under det kalla kriget, alltså att Sovjetunionen eller Warszawapakten ibland övade över Östersjön utan att Sverige alltid bevakade vad som skedde.

Men det minskar inte allvaret i det som inträffat. Det är naturligtvis pinsamt att Nato håller en ständig beredskap för att kunna följa ryska aktiviteter i och över Östersjön och därtill mycket nära svenskt territorium, medan Sverige förblir passivt.

Att den svenska beredskapen normalt är mycket bättre är inte heller någon riktigt bra ursäkt – Ryssland hade inte på något sätt försökt dölja att övningen skulle äga rum och det borde vara naturligt att den svenska beredskapen höjs när en ökad aktivitet i luften kan förutses – alltså just det som inte skedde.

Ryskt strategiskt bombflyg har inte uppträtt över Östersjön sedan 1990-talet då Sovjetunionen upplöstes. Det viktiga nu är att övningar av det slag som ägde rum under påskhelgen visar att det ryska intresset för Östersjöområdet växer.

Nu sker en, åtminstone på papperet, kraftig upprustning med målet att få kapacitet för så kallade strategiska anfall mot grannländerna – anfall som inte syftar till att helt slå ut dessa utan till att slå ut baser och annat som skulle kunna möjliggöra anfall från Natos sida mot Ryssland.

Korruption och kvalitetsbrister kan göra att den återtagna ryska förmågan inte blir fullt så stor som den politiska och militära ledningen önskar. Men det intressanta är den förändring i politiken som ägt rum och som Sverige lika väl som övriga länder i närområdet måste förhålla sig till. Om vi vill kunna hävda våra intressen så måste vi ha resurser nog att hålla den beredskap som krävs – själva eller i allians med andra.