För 25 år sedan kunde man ännu se dem med en öl på träbänken i något tyskt Gasthaus. Vithåriga och krumryggade berättade de om två världskrig, om inflationen, svälten och stöveltrampet när nazisternas marsch mot makten inleddes. Inom kort kommer ingen längre att ha personliga minnen av nazisttiden.

Tysklands återföre-ning, efterkrigstidens stora händelse, kommer snart inte att te sig som ett mirakel. Det nya Tyskland blir en självklarhet som Europas starkaste nation, ekonomiskt och efterhand också kulturellt. Västtyskland var alltid USA:s mest lojala Natomedlem, men det förenade Tysklands första större säkerhetspolitiska beslut innebar att man vägrade att sända soldater till Irak och därmed ett underkännande av USA:s argument för invasionen.


För att Frankrike skulle godta Tysklands återförening tvingades Helmut Kohl att ge upp D-marken och införa euron som landets valuta. Han accepterade därmed att den allt starkare tyska ekonomin blev Europas ekonomiska ryggrad, på vilken många bördor lastades. Efterhand har det nya Tysklands ovilja att betala andras skulder tilltagit.

Det gäller nu inte bara Grekland, vars problem pockar på en lösning. Från tysk synpunkt är läget i Italien, Spanien och Portugal mer alarmerande. Genom att förmå bland annat Frankrike att godta att IMF skulle bidra till saneringen av Greklands ekonomi, lämpar således Tyskland över en del av bördan på de andra europeiska staterna, även Sverige.

I dagarna sägs Grekland vilja undvika att ta emot IMF-stöd. Troligen har villkoren varit i tysk säck innan de kom i IMF:s påse men kritiseras ändå av Bundesbank för att vara alltför välvilliga. Spelet gäller därför både solidariteten mellan EU-staterna och eurons fortsatta existens.

De sparsamma och ordentliga kan se sig tvungna att skapa ett nytt monetärt system, eller åtminstone införa regler som automatiskt straffar de slösaktiga, till exempel genom indragna EU-bidrag eller rent av med uteslutning från eurosamarbetet.

Handeln med rysk gas knyter i dag Tyskland och Ryssland närmare varandra. Även Frankrike tycks berett att gå samma väg.

Det rymmer både faror och möjligheter. En säkerhetspolitisk spricka håller på att skapas inom både EU och Nato. De baltiska staterna liksom Polen, Finland och möjligen Sverige oroar sig för Rysslands politiska mål i Östersjöområdet, där en rysk marin upprustning har påbörjats.

Men samarbete mellan europeiska stormakter och Ryssland kan också föra gott med sig. Ett tätare ekonomiskt och kulturellt utbyte kan förmå Ryssland att mer se sig som en europeisk nation och i bästa fall avstå från en vapensstinn stormaktsroll. Några tecken på detta syns dock inte i dagsläget.

Tyskland har på många sätt vår egen framtid i sina händer.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.