För den som sett denna det kalla krigets rent fysiska järnridå mitt i Europa är det ett mirakel att kunna färdas fritt i det enade Tyskland. Det finns visserligen ännu ekonomiska skillnader mellan de forna statshalvorna, men ett enda och enat Tyskland är nu en realitet. Östnostalgin som länge omfattades av äldre människor från det forna Östtyskland, har tystnat och framtiden har nått även deras trakter.

Tyskland har i modern tid ägt en rad storartade statsmän. Först Adenauer som bidrog till att hela såren efter krigen, när kol och stålgemenskapen med Frankrike skapades och lade grunden till EU. Sedan Willy Brandt, vars östpolitik öppnade den springa som skulle göra återföreningen möjlig. Sist men inte minst Helmuth Kohl som förmådde både Frankrike och Storbritannien att godta Tysklands återförening, och som även hade modet att på västtyskarnas axlar lägga hela den enorma ekonomiska börda som måste bäras för att återföreningen skulle vara möjlig att genomföra.

Det Tyskland som Kohl möjliggjorde blev dock en nation präglad av divergerande politiska inriktningar. Den kollektiva skulden efter kriget och förintelselägren skapade ett kall för Tyskland att som nation att stödja det europeiska samarbetet.

Samtidigt ställde arbetet med att utjämna motsättningarna mellan de återförenade statshalvorna så stora krav att tysk utrikespolitik nästan utplånades. De två världskrigen med oerhörda förluster och lidanden har styrt tysk utrikespolitik efter murens fall. Man kan med goda skäl nästan kalla den pacifistisk.

Det enade nya Tyskland bröt med Västtysklands roll som Natos mest plikttrogna medlem och motsatte sig en utvidgning av alliansen till Ukraina och Georgien. Huvudlinjen i tysk utrikespolitik blev att närma Ryssland till EU. Under Gerhard Schröders tid som förbundskansler blev de personliga förbindelserna med det ryska ledarskiktet intima och resulterade i gasledningen genom Östersjön ner till Greifswald.

Tillgången på rysk gas och befolkningens starka kärnkraftsmotstånd ledde till att tyska politiker blundade för de säkerhetspolitiska riskerna med beroendet av rysk gas.

Nu kommer uppvaknandet. Angela Merkel lär ha sagt att Putin lever i en annan värld. Under vånda tvingas tyskarna idag acceptera att Putins värld också är deras. I den hjälper inga vackra ord och inte ens det tyska näringslivet kommer att kunna fortsätta med ”business as usual”. Utrikesminister Steinmeier, som under hela krisen i Ukraina försökt förmå Putin att retirera, står på randen till ett personligt nederlag, trots Putins förhandlingsutspel under onsdagen. Merkel tycks ha färre illusioner om den ryska politikens sanna natur.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs

Säkerhetspolitisk debattör och fristående kolumnist i UNT