”I efterklokt perspektiv framstår detta som aningslöst, men vid 1920-talets mitt såg säkerhetssituationen onekligen ljus ut. Tyskland hade demokratiserats och stabiliserats och mellan bolsjevikregimens Ryssland och Sverige hade det uppstått en korridor av nya självständiga stater på tsardömets ruiner: Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen” (Per T Ohlsson, Svensk politik, 2014, s. 219).

Som framgår handlar detta inte om nutid utan om läget efter första världskrigets slut. Nu ställs vi återigen inför vad som kan vara en liknande problematik, men denna gång dock med litet andra förtecken. Ryssland är en regional stormakt och dess ambitioner sträcker sig inte – såvitt jag kan bedöma – bortanför den regionens gränser. Men regionen är omfattande, och framförallt: regionen vill inte. Det som händer i Ukraina med Ryssland som aggressor visar med all tydlighet på svårigheten, man kan nog säga omöjligheten, att med hjälp av civiliserat beteende hantera stater som uppträder hänsynslöst. Långsiktiga försök att inlemma Ryssland i organisationer och nätverk där normer kan komma att delas har förvisso skett; FN, Europarådet, G8, WTO, strategisk partner till EU. Samtidigt säger Andrej Illiaronov, tidigare nära rådgivare till Vladimir Putin att “ledare i Väst har inte förstått Putins syn på världen, hans logik eller hans avsikter”.

Vad finns det att förstå? Var har gått snett i kommunikationen? Ett sätt att formulera det kan vara i termer av ett civiliserat gentemot ett populistiskt sätt att närma sig tillvaron. Civilisation handlar om ett betraktelsesätt: att se världen som en plats där intressen kan harmoniseras och inte behöver konfronteras; ett plussumme-spel till skillnad från ett nollsumme-spel. Populism används för att beteckna mycket, men i grunden anger det en utgångspunkt för handlande där konflikt – inte harmoni – står i centrum. Världen är ett nollsumme-spel. Den ryska ledningen ställer inte etablissemanget mot folket, men väl Väst mot Ryssland. Följaktligen är en övergång från denna dominerande populistiska världsbild till en mer civiliserad den enda riktigt hållbara vägen till kollektiv säkerhet. Den övergången stavas demokrati. Demokratins ständiga förhandlingar, koalitioner och kompromisser leder hos sina utövare till insikten att världen kan vara ett plussumme-spel: ofta kan vi båda vinna om vi bara går varandra till mötes. Hur demokratiseras stater? Både inifrån och – som EUs utvidgningspolitik tydligt visat – med hjälp utifrån. Därför är EU:s Östra partnerskap idag viktigare än någonsin, som ett sätt att – precis som EU en gång började – säkra fred och stabilitet i Europa och bortanför genom demokratisering och byggande av rättstater. Där måste Ryssland fortsatt inkluderas som partner för att främja långsiktig förändring, men med ögonen öppna för att det är en populistisk, inte civiliserad, statsledning som härskar.