S-ledaren Stefan Löfven har ett antal gånger kommenterat frågan om han kan tänka sig stödja en regering med någon annan än han själv som statsminister. Svaren har varit likartade och kan sammanfattas med orden ”det kan ni glömma”. Formellt efter förhandlingarna som letts av talmannen har han konstaterat att ”vi tänker inte bli ett stödparti till allianspartierna”.

Socialdemokraterna ett stödparti? Bah! Det är ju helt emot allt vanligt förstånd. Det måste väl alla inse? Snart tar väl Lööf och Björklund sitt förnuft till fånga? Fattas bara. Ja, ungefär så ser självbilden ut i ett parti som varit solen i väljarsystemet i snart 90 år. Makten framför allt. Antingen sitter vi i Rosenbad eller så har någon tillfälligt lyckats lura i folket att vi inte har alla lösningar och då drar vi igång maskineriet för att återställa ordningen.

Men ingenting är ju sig likt. 28 procent i valet och ändå en framgång! Sahlin och Juholt, LO-flykten till SD. Ett parti bland andra? Ja, det tycker uppenbarligen C och L som framhärdar i sina försök att bilda en alliansregering. Och det tycker också flera tidigare S-ministrar, Anna Hedborg och Carl Tham, när de på DN:s debattsida (7/11) skriver att S måste acceptera en alliansregering.

Argumenten är tydliga. Alliansen är sammansvetsad i ekonomiska frågor och C och L står minst lika långt ifrån S som Moderaterna. Och så gäller det att hålla SD borta från inflytande. Kanske kan detta vara början på en inbrytning i rörelsen för insikten om att det viktigaste är att genomföra en politik som är bra för landet. Och att det i sin tur bygger på att man ger sitt stöd till andra partier. Att det innebär att man av några ses som ett ”stödparti” är något man helt enkelt måste svälja.