Är det då rätt att använda lagen för att skydda och hjälpa utsatta personer? Ja, det är självklart. Nästan alla står till exempel bakom förbudet mot barnaga och den lag som ger samhället rätt att tvångsvårda unga som far illa (LVU).

Men hur är det om intressena går isär? Kan man lagstifta på ett sätt som skyddar och hjälper behövande personer även om det fördärvar och försvårar för utsatta grupper? Ja, det kan man. En hotad religiös minoritet som tror att djävulsutdrivning behövs får inte använda sig av en sådan metod om den innebär misshandel av den som antas vara besatt.

Någon gång drabbas dock den utsatta gruppen på ett oproportionerligt eller annars inte acceptabelt sätt av lagstiftning som ska skydda den enskilde. Med hänsyn till landets judar och muslimer vore ett förbud mot omskärelse av små pojkar diskutabelt, även om man antar att det vore bäst för den lille att slippa ingreppet.

Hur är det med brott som har ett ”hedersmotiv”? Ska lagen ta hänsyn till bevekelsegrunderna hos den far som hotar sin dotter med våld eller utfrysning om hon inte fogar sig efter familjens och släktens krav? Har det någon betydelse om han handlar utifrån gruppens djupt liggande värderingar om hur flickor bör leva för att inte skada familjens och släktens heder? Spelar det någon roll om gruppen har en utsatt situation? De flesta svarar nej på dessa frågor, och många menar rentav att hedersmotiv bör anses försvårande.

Jag har nyligen lagt fram ett utredningsförslag om bland annat kriminalisering av barnäktenskap. Den som förmår ett barn att gifta sig ska kunna straffas. Detsamma ska gälla förbindelser som på grund av religiösa eller traditionella normer är att jämställa med äktenskap. En sådan lagstiftning kommer att träffa bland annat vissa romska och muslimska grupper där ”informella” barnäktenskap förekommer.

En invändning mot förslaget är att det riskerar att uppfattas som ett avståndstagande och ett nedvärderande utpekande av de berörda grupperna, och riskerar att öka deras utanförskap. Det är särskilt olyckligt eftersom det handlar om grupper där behovet av inkludering är stort.

För min del anser jag att barnens bästa i detta fall måste gå före gruppens. Det är motiverat att straffa den som förmår ett barn till äktenskap.

Men jag anser samtidigt att man måste ta hänsyn till de nämnda riskerna. Att ”man måste ta hänsyn till” risker sägs dock ofta utan att det egentligen betyder något.

Här kan hänsynstagandet innebära att samhället på olika sätt visar respekt för de svårigheter som det innebär för gruppen att dess invanda värderingar inte accepteras. Det kan ske exempelvis genom seriös dialog eller genom att gruppens position förstärks på andra sätt.