Gång på gång återkommer berättelserna om de osannolika veckorna på Självständighetstorget i Kiev i november och december 2004, då den orangea revolutionen kastade ut den genomkorrupte president Kutjma.

Revolution och protester är en sak, fungerande demokratisering och statsbyggnad emellertid något annat. Vad är det som bidragit till att ganska få - kanske inte fler än tio - av de forna kommunistiska staterna i Östeuropa förmått genomföra politiska och ekonomiska reformer som lett till någorlunda stabila demokratiska stater? Många andra – som till exempel Ukraina, Moldavien och Georgien – pendlar i stället mellan auktoritära tendenser och mer av demokratisk öppenhet medan ytterligare andra idag är – återigen - fullfjädrade diktaturer.

Ett centralt svar finns att söka i hur diktaturerna såg ut innan revolutionerna. I många av de forna kommunistländerna fanns inget ’civilt samhälle’ under kommunisttiden där framtidens politiska ledare kunde formas, och identiteter och idéer utvecklas, även om det förstås skedde i ständig tyst förhandling med myndigheter och säkerhetspolis. När väl det kommunistiska sammanbrottet var ett faktum, fanns inga egentliga alternativa politiska ledare som kunde peka ut en riktning framåt: hit ska vi, hit är vi på väg. Målmedvetenheten stannade vid att avskaffa det kommunistiska systemet.

Flera jag talat med i till exempel Moldavien, en av de stater som fortfarande idag brottas med stora politiska och ekonomiska problem, beskriver situationen i 1990-talets början som att den nyvunna självständigheten ”damp ned”, nästan utan att någon bett om den eller visste vad man skulle göra med den. Liknande beskrivningar återkommer i Centralasien och i Ukraina.

Kontrasten till Slovenien och Estland, för att ta två pregnanta och ”lyckade” exempel, båda idag demokratiskt fungerande rättsstater med deltagande i euro-samarbetet, kunde inte vara större. I dessa båda fanns också under flera decennier innan Jugoslaviens upplösning och Sovjetunionens sammanbrott ett slags civilt samhälle som möjliggjorde för grupperingar av intellektuella att skapa en vision av gemensam identitet - ofta nationell sådan. Det är dessa intellektuella som sedan återfanns i partier, i regeringar och i parlamenten, när väl demokratin var ett faktum, vägledda av en sedan många år formad vision om det egna landet.

Även i Egypten och Tunisien är framtiden trots allt till en del redan utstakad, just genom hur det förflutna sett ut. Det lär oss Östeuropa – även om revolutionens inneboende vitalitet för ett ögonblick skänker känslan av att allt är möjligt.