Det är nog få som trott att vänsterledaren på allvar velat driva vidare sitt partis krav på svenskt utträde ur Europeiska unionen. När Sjöstedt utfrågades inför valet i september var det tydligt för alla att han såg kravet på EU-utträde som politiskt ointressant – för att inte säga som en belastning.

Sjöstedt vill inte befinna sig i samma läger som Sverigedemokraterna som på allvar och av ideologiska skäl vill bryta upp samarbetet mellan de europeiska demokratierna. I detta samspelar SD och likartade partier i andra länder också med Vladimir Putins Ryssland vars maktintressen gynnas om övriga Europa är splittrat.

Men Sjöstedt har naturligtvis ett problem. Också inom Vänsterpartiet finns krafter som känner olust inför ett förenat Europa, byggt på demokrati och marknadsekonomi. Kommunismens fall i Östeuropa beklagas fortfarande och man intalar sig att de störtade diktaturregimerna ändå hade försonande drag. EU är fortfarande en symbol för allt som man ogillar och EU:s utvidgning är mest att beklaga.

Det är därför som Sjöstedt använder uttryck som ”pausa” och ”lägga åt sidan” i stället för att rakt av säga att kravet på EU-utträde bör strykas inför EU-valet nästa år. Vad han kan åstadkomma är väl, realistiskt sett, att utträdeskravet inte nämns i Vänsterpartiets valmanifest inför valet till Europaparlamentet. Att stryka det också ur partiprogrammet får i så fall vänta. Och både anhängarna av Sjöstedts ”moderna vänster” och de vänsterpartister som känner nostalgi över de fallna kommunistregimerna kan känna sig nöjda.

Ändå finns det frågor. Sjöstedt är mycket tydlig med att hans huvudintresse när det gäller EU är att bekämpa högerextremism och rasism och i övrigt förändra hur unionen fungerar. Men tänk om högerextremismen åter sjunker undan som ett politiskt hot. Tar pausen slut då?