I och med att S ännu är så otydliga vad gäller vinstbegränsning och etableringsfrihet är det där skiljelinjen går i svensk politik. Få eller inga har något emot att öppenhet och meddelarfrihet ska råda i välfärdsbolag, att kraven på kvalitet är oavvisligt eller att skattebetalarnas pengar inte ska användas till att bedriva avancerad skatteplanering.

Onsdagens seminarium vid SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) ställde S- och LO-förslagen för att hantera vinst i välfärden (från oktober respektive januari) mot forskningen på området. Och det visade sig att det finns ganska lite av sådan forskning. Ingen vet till exempel hur man mäter kvalitet i välfärden på ett säkert sätt, och därför går det till exempel inte att jämföra privat regi med offentlig.

Utan vetskap är det öppet för tron. Och för 4–5 år sedan trodde alliansmajoriteter i Stockholms läns landsting och vissa storstadskommuner att privat regi var bäst, varför man avknoppade och sålde ut verksamhet i parti och minut.

Artikelbild

Johan Rudström

Numera är det mest vänstern som tror utan att veta – nämligen att privata välfärdsbolag minskar på personalen för att maximera vinsten. Men varför skulle de göra det, frågar sig nationalekonomiprofessorn Magnus Henrekson. Då får de inga kunder och det strider mot alla marknadsekonomiska principer.

Enligt Henrekson kan Sverige antingen strypa förutsättningarna för privatdriven välfärd, och snart kanske inte ha råd med offentligt drivna tjänster för en åldrande befolkning. Eller så kan vi bli bättre på kvalitet och uppföljning och se våra omsorgs- och skolföretag växa till globala koncerner. Detta är nationalekonomens syn på frågan. S-kongressen i vår får utvisa om det bara är LO och Vänsterpartiet däremot.