Det var en av de frågor som ställdes vid konventet Folk och kultur som i veckan arrangerades i Eskilstuna. Bakom projektet ligger Länsteatrarna, Länsmuseerna och Regionmusiken och ett skäl till initiativet är en känsla på många håll att den ”vanliga” politiken har lämnat kulturen ”lite vind för våg” som det uttrycktes vid en av fredagens paneler.

Kulturen är inte högt prioriterad för något av de traditionella partierna. Men det är inte därför som Sverigedemokraterna driver kulturpolitiska frågor – eller frågor som de kallar för kulturpolitik men som i verkligheten har ett mycket bestämt och annorlunda syfte. De följer i detta ett mönster som går igen i alla likartade partier i Europa liksom inom den amerikanska högerpopulismen.

För de ideologiskt drivande inom extremhögern är kulturpolitiken nyckeln till den totala samhällsomvandling man önskar sig. Som SD:s gruppledare Mattias Karlsson har uttryckt saken: ”huvudkonflikten (står) inte längre mellan höger och vänster … utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers framtid har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.” (Facebook efter EU-valet 2014).

Det som Karlsson kallar för kosmopolitism och andra SD-politiker kallar för ”liberalmarxism” eller ”vänsterliberalism” är helt enkelt det samhälle som präglas av ideologisk mångfald, öppenhet för kritik och nya idéer som de flesta av oss tar för självklart. Mångfalden uppfattas som ”splittrad” och ”själlös” (Jimmie Åkesson i memoarboken Satis Polito) och ska ersättas av enkelriktning och enhetlighet. Dit kommer man inte utan att först förändra ”det kulturella narrativet”.Exemplen är många.

En av många arenor för SD:s kulturpolitik är Svenska kyrkan. Andra partier ställde upp i kyrkovalet för att få ökat inflytande. SD ställde, med Åkessons egna ord, upp för att ”ta över Svenska kyrkan och skapa ett nytt etablissemang ... Det ska vara vi som präglar samhället, inte vänsterliberalerna."

En annan arena är folkbildningen. Mattias Karlsson med flera har motionerat om att bidrag till studieförbund och folkbildningsverksamhet ska motverka splittring och motsättningar inom nationen – alltså en politisk likriktning. I samma anda vill man föra över pengar från forskningen till en ”kulturarvsfond” som man givetvis hoppas få möjlighet att styra efter sina egna politiska önskemål, i ”nationell” anda.

En tredje arena är pressen. I den SD-motion om Bonniers (eller judarnas) makt över landsortspressen som väckte uppseende för två år sedan föreslogs att ”ingen etnisk grupp” ska få kontrollera mer än fem procent av medierna – att den grumliga tanken syftade till en likriktning av press och andra medier kan ingen betvivla.

En fjärde arena är public service, som partiet vill ställa under politisk kontroll med möjlighet att ”belöna och bestraffa” (riksdagsledamoten Jonas Åkerlund på landsdagarna 2017) efter hur ”nationellt” innehållet i olika program anses vara. Fria journalister ”är ... denna nations fiender” som förre stabschefen i riksdagen Linus Bylund uttryckt saken.

Mer övergripande brukar företrädare för SD uttrycka att konst och kultur ska verka för trygghet, tradition och nationell gemenskap, utan provokationer och ifrågasättanden av invanda perspektiv. Att kalla detta för ”kulturpolitik” är givetvis missvisande – avsikten är ju att begränsa kulturens uttryck och innehåll – men speglar vilken vikt man fäster vid ”det kulturella narrativet” som ett instrument för att nå också den politiska makten.

Det är här problemet med den ”vanliga” politiken ligger. Moderaterna var förra vintern beredda att samverka med SD i riksdagens kulturutskott – utan att inse vilken roll just kulturfrågorna har för partiets världsbild. Hur är det med övriga partier? Svaret får aldrig bli att försöka politisera kulturen på annat sätt utan måste handla om att värna kulturens frihet.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör