Häromdagen tog jag en fika med Stefan Hanna. Sedan det i början av december stod klart att han utesluts ur Centerpartiet har jag framför allt kontaktats av hans kritiker i partiet, vilket nog beror på att jag har många bekanta och halvbekanta i ”kritikerlägret”. Bilden av Hanna är förstås inte entydig; han är uppenbarligen också en populär politiker och har sina anhängare i Centerpartiet.

Är han bara rak i sin kommunikation, eller är han en ”skitstövel” som någon uttryckte det för mig?

Kommunalrådet som numera är politisk vilde är märkbart irriterad på anklagelserna som cirkulerar: ”Men fram med allt på bordet då, säger jag!”

Våra kaffekoppar på Landings i centrala Uppsala skakar till något när han samtidigt klappar bordet, med de många fikande pensionärerna och lattemammorna verkar alla koncentrerade på sitt denna decembereftermiddag.

”Fram med det då!”, upprepar Hanna och kopparna står till min lättnad stadigt kvar varje gång.

Att ”fjäska” för folk i partiet har inte varit hans stil, säger han, och berättar att han väljer att lägga sin tid på att prata med invånarna. Han kallar det som Centerpartiet har gjort mot honom ”demokratiskt vidrigt”.

Samtidigt ser han onekligen skadeglad ut när partiet kommer på tal. Han tänker ju fortsätta i politiken. Här kastas ingen handduk in. ”Hade de velat bli av med mig, vilket under det senaste året har varit tydligt att de har velat, är det obegripligt att de väntade till efter valet”, säger Hanna.

Som utomstående kan man instämma i att det märkligt av Centerpartiet att utesluta ett kommunalråd strax efter ett val. Hannas personlighet och stil har sedan många år varit väl känt. Hur tänkte egentligen C-ledningen? Nu har partiets distrikt hamnat i en onödigt rörig sits.

Enligt Hanna har ”kampanjgruppen” mot honom har spridit falska rykten om honom. Bland annat att han skulle betett sig olämpligt mot kvinnor. Om någon vill #metoo-anklaga honom säger han sig gärna vilja möta dem i en domstol. ”Jag vet att jag inte har gjort något oacceptabelt eller ens olämpligt”, förtydligar han. I förbifarten säger han att personerna som det skulle ha ryktats om inte ens är i hans smak.

”Men så får man…så får en politiker inte säga!”, hör jag mig själv.

”Men jag säger så!”, svarar han snabbt.

När Centerpartiets ledning kommer på tal himlar Hanna med ögonen. De är som en nyliberal sekt, säger han. I partiets medlemstidning har man fått se ”Annie, Annie, Annie” på i stort sett varje sida får jag höra. Personkulten är inte frisk, säger Hanna, och menar att han kommit i konflikt med ”nyliberalerna” som talar om bland annat öppna gränser och inte gillade hans kritik mot Decemberöverenskommelsen.

Centerpartiet kallas ju numera ett liberalt parti. Och bortsett från invandringsfrågan och en del annat har Hanna bland annat skapat rubriker när han har ifrågasatt konst. Eftersom yttrandefriheten är något av en hjärtefråga för mig - jag har exempelvis försvarat Lars Vilks medan Hanna har kritiserat densamme - säger jag att han inte verkar vara särskilt liberal.

Hanna förklarar att han är ”liberalkonservativ”, och säger att ja kanske är Moderaterna numera det parti som sakpolitiskt står honom närmast. Det var inte av ideologiska liberala skäl som han gick med i Centerpartiet i vuxen ålder, utan för att han tyckte att det var ett decentralistiskt parti som var för företagande.

”Under Maud Olofsson var partiet mer pragmatiskt”, säger han. Annie Lööf anser han ha glidit in i politiken, likt flera ungdomar vars föräldrar varit C-politiker, utan att ha arbetslivserfarenhet. Hanna talar gott om Kristdemokraternas Ebba Busch Thors tidigare insatser från politikertiden i Uppsala, men flikar in att även hon har begränsade erfarenheter från världen utanför politiken.

”Skulle jag starta ett parti skulle folk behöva ha jobbat, och ha erfarenheter, innan de blev politiker!” Kan det bli ett nytt parti, frågar jag. Det blir inte ett blankt nej till svar.