Skyltfönstren gapar inte tomma och i vart och vartannat hörn finns ATM-maskinerna, uttagsautomater med både dollar och euro. När vi susar fram mellan huvudstaden och den mindre universitetsstaden fem timmar bort utropar mina ukrainska, ryska och lettiska kolleger: Vilka bra vägar! Så här är det inte hos oss. För

första gången är jag i Vitryssland. ”Europas sista diktatur”, ett post-sovjetiskt land vars namn framkallar bilder av polisstat, förtryck och, konstigt nog, fattigdom.

För fattigare än sina postsovjetiska grannar är inte Vitryssland, snarare tvärtom. Här är ekonomin inte lika rå-kapitalistisk, mer av den sovjetiska modellen har behållits och välståndet är någorlunda jämnt spritt – färre är riktigt fattiga men färre är också riktigt rika. Längs gågatan ligger ”supermarkets” sida vid sida med Lenin med högerarmen utsträckt.

Den 19 december går vitryssarna till valurnorna. President Lukasjenko har haft makten i 16 år, och under dessa år har Vitryssland övergått till vad många betraktar som ett stabilt auktoritärt styre och en statsstyrd ekonomi. Nio kandidater utmanar den sittande Lukasjenko. Utgången är nog ganska given, men det är en vitrysk ”glasnost” för närvarande så helt säkert i sadeln sitter inte presidenten. Han är dock populär, och den ekonomiska situationen är givetvis en starkt bidragande orsak.

”Här ser man att staten bryr sig om sina medborgare; man berikar sig själv också men inte enbart”, säger Sergej från Ukraina när vi går iväg för att ta ut dollar att betala bussen med. ”I Ukraina bryr sig de som styr bara om sig själva och sina familjer.”

Men, protesterar jag, Ukraina är ju ändå marknadsekonomiskt och någorlunda demokratiskt. På lång sikt skapar det mer av reformkraft och utveckling. Människor kan forma sitt eget öde, möjligheten till den centrala motor som social mobilitet utgör för samhällens utveckling byggs in. För hur blir det med entreprenörerna, de kreativa, i ett system som det vitryska?

Vem ska förändra, utveckla? Men samtidigt som jag säger det så inser jag hur såväl fundamentala mänskliga och samhälleliga behov står mot varandra här: strävan efter säkerhet och trygghet å ena sidan, behovet av dynamik, förändringsbenägenhet och utveckling å den andra. I den bästa av världar har vi så småningom lyckats förena allt detta: en dynamisk kapitalistisk ekonomi med välfärd för flertalet och en politisk ordning där sittande makthavare förlorar val.

På vägen har emellertid generationer offrats. I den sämre av världar, där många utvecklingsländer nu lever, får man på kort sikt det värsta av allt. Kapitalismen är rå och skoningslös, plundrade och korrupta statsapparater förmår inte skapa välfärd och om politiska makthavare förlorar val så är alternativen ändå lika dåliga. Då är en säker materiell tillvaro, om än inte i överflöd, guld värd, även om den baseras på vad omvärlden betraktar som förlegade idéer. Framtiden är för långt borta för att kunna vinna val.