I oktober 2018 avkunnade Europadomstolen dom gällande uttalanden av en privatperson i Österrike om profeten Muhammed. En österrikisk domstol fann kvinnan skyldig till förtal av religion. Kvinnan överklagade till Europadomstolen för kränkning av yttrandefriheten, men utan framgång då Österrike inte ansågs ha kränkt Europakonventionen. Europadomstolen har därmed återigen hamnat snett i frågor om religionsfrihet. I detta fall har felet handlat om att tolerera hädelselagar, i andra fall består felet i att tolerera förbud mot att bära slöja.

Utslaget gällande Österrike är inte del av en påstådd islamisering. Europadomstolen godtog 1994 det österrikiska förhållningssättet som medför kriminalisering av hädelse, det gällde samma lagrum (artikel 188 i Österrikes strafflag) men rörde i stället ett institut (Otto-Preminger) som i en film beskrivit Fader gud som senil, Jesus som en idiot och Jungfru Maria som lättsinnig. Österrikiska myndigheter beslagtog och förverkade (förstörde) filmen, och det ansåg Europadomstolen vara tillåtet enligt Europakonventionen.

Problemet är av ett annat slag. I båda målen som rört Österrike har Europadomstolen hänvisat till att stater har manöverutrymme (margin of appreciation) vilket med välvilliga ögon kan ses som en närhetsprincip och anpassning till nationella förhållanden. Europadomstolen har hänvisat till samma princip när den accepterat slöjförbud i Turkiet och Frankrike eller omvänt accepterat kors på väggarna i statliga skolor i Italien.

För oss som förespråkar en sekulariserad stat med utrymme för individer att på egen hand kunna utöva sin religion så är alla dessa utslag från Europadomstolen fel. Människor ska ha rätt att häda oavsett om det riktas mot förebilder i religiösa urkunder tillhörande judendom, islam eller kristendom, att bära slöja i skola och på allmän plats, men i statlig skola ska religiösa symboler ej förekomma till vardags. I stället för att hävda yttrandefrihet och religionsfrihet – ja, dessa friheter går att kombinera – så har Europadomstolen haft alltför slappa tyglar och gett staterna alltför mycket manöverutrymme.

För att undvika missförstånd, även om jag anser det ska vara lagligt att häda så är det inget jag vill uppmuntra andra att göra gentemot religioner som de ej själva tillhör, det blir ofta en spark nedåt. Detta ska dock inte vara en fråga för kriminalisering utan är en fråga om gott omdöme.

I Europa där man skulle kunna tro att råder en värdegemenskap, så tillämpas värderelativism inbördes mellan stater. Jag anser att religionsfrihet och yttrandefrihet är universella och bör hanteras som sådana. Europadomstolen borde överge doktrinen om ”margin of appreciation” och strama åt tyglarna.