Logga in
Vädersponsor:

Sanna Graan Östlund

Funbobloggen

Sanna Graan Östlund bloggar om vad som händer i området Funbo, där hon bor.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Äventyr i Fjällen

Nu är jag hemma efter nästan en vecka i fjällen. Det känns som om ord inte finns för att beskriva känslan av att jaga ripa med stående fågelhundar i den miljön.

Att släppa en hund, se den arbeta, upptäcka att den står stilla, smyga sig på sig efter och upptäcka det där vackra ståendet som bara en fågelhund kan. Helt fantastikt! Att jag sen är en ny ripägare och inte ens hann lägga an bössan är en annan story. Jag vet ändå hur det ska gå till och plötsligt händer det (inte denna resa dock).

FÖrutom en härlig jakt så bjuder ju ripjakten på så mycket mer. En härlig blandning av människor med samma intressen, den tysta och vackra fjällmiljön som så totalt slukar mig och som får mig att glömma stressen och vardagen. Till detta ett enkelt men fantastiskt boende. Denna gång i en stuga nedanför ett fjäll, vid en sjö och i en miljö så bedårande. Långt hemifrån och i närheten av Kittelfjäll.

Vi var ett gäng i en salig blandning. Sju hundar har vi haft tillgång till. En röd setter och resten av gänget röd/vita irländsk setter. Härliga och energiska hundar. Ganska svårflörtade hundar men när man väl fått en jaktupplevelse med dem är man snabbt en okej person. Fantastiska promenader och klättringar upp och ner för fjäll gör att det nu suger i låren. Skönt! Det känns fjuttigt att ta en promenad i Fjällnora efter detta men förmodigen hittar jag hem snart igen.

Väl hemma försöker jag smälta alla intryck, lagra alla minnen, behålla känslan av harmoni som fjällvärlden ger och skjuta bort den känslan av vemod som sakta tränger sig på under resvägen hem. Det blir en liten kamp mellan vemod och känslan av lycka att ändå ha fått möjligheten att uppleva detta.

Tacksam över nya bekantskaper, över upplevelsen och över att fjällen alltid finns där, över att jag kan återvända. Tacksam över personen som ger oss denna möjighet. En vardag för honom men en oerörd lyx för oss. Mannen på fjället med det stora ödmjuka hjärtat och med så mycket att ge och lära oss andra.

Funderar över när jag kan återvända. TACK

 

God jul-typ!

Det bara slog mig. Att den största händelsen på året för oss alla, speciellt barnen, förmedlar en urkass och föråldrad syn på äktenskap och jämställdhet. Hur står det egentligen till med jämställdheten hos tomtefar och hans familj?

Tomtefar är den som på julafton tar fram sina renar och far runt och delar ut klappar till alla barn. Det skulle ju vara en dröm för oss alla. Att vara efterlängtad av så många under ett helt år, att bli bemött med oerhörd glädje bara genom att visa sig, att få glädja alla barn och bara ösa presenter över dem. Snacka om att han får bekräftelse.

Men vad gör tomtemor då? Hon får minsann aldrig spänna fast renarna och dra ut för att plocka åt sig äran! Nej, hon står vid spisen med snoriga små nissar hängande i kjolen, kokande sån där jävla tråkig gröt! Vem tackar henne?

Efter en hisnande färd genom stjärnornas glans, kommer sen den kraftigt överviktiga tomtefar hem. Man kan tänka sig att han då är trött, lägger sig på soffan och vilar. Tjock och fylld av bekräftelse. Där står tomtemor kvar vid spisen. Nissarna snorar och klagar. De har ju inte haft sin pappa hemma på julafton. Hur kul är det?

Och tänk hur mycket han måste jobba månaden före jul! Vad gör tomtemor då? Hur skulle tomtefar ställa sig till att tomtemor utbildade sig och fick ett bra jobb? Faller hela det här köret med tomten och jul då?

Vad händer om tomtemor träffar en annan och drar? Vem sköter om de snoriga nissarna då?

Framförallt kan man ju undra vilka förebilder tomtefar och tomtemor är för dagens uppväxande ungdomar? Har de inte fattat att det år 2020 snart?

Nej, jag känner mig orolig över detta? Kanske ska de byta roller. Kan inte tomtemor få lämna hemmet, åka ut med renarna och dela ut paket till ungar som längtat efter henne hela året. Så kan fyllas med beundran och bekräftelse. Det tycker jag att hon är värd!

För visst borde man kunna lära tomtefar att koka gröt åt sina snoriga nissar!

Detta år, förväntar jag mig att det är tomtemor som kommer på sina ”nypimpande” renar och öser paket över oss. Jag vill se hennes leende i glädjen över att glädja så många andra, jag vill att hon ska få all beundran, jag vill att hon ska få bli upprymd och bekräftad, jag vill att hon ska få värma sitt inre med en snaps!

Tomteparet förväntas faktiskt att dela på detta. Vartannat år var blir väl bra! Precis som vi, vanliga dödliga delar på föräldraledigheten så borde de kunna dela på tomteaktiviterna. Dessutom, gör ju inte själva paketen själv. Det är ju alla nissar som gör det. Även en tomtemor kan ”bossa” över nissarna!

Å, vad jag längtar efter tills nästa jul. Där tomtemor kommer farande efter sin parad av renar, då stjärnorna gnistrar och glimmrar……Jag ska bjuda henne på ett glas cava. DET tror jag, att tomtemor kommer att uppskatta!

Författarkväll i Funbo

Ni missar inte detta va? Alla är välkomna och ingen föranmälan behövs. 

Tur att man har hund

Tur att man har en hund som med lätthet övertalar latmasken att ta sig ut. Idag fick det bli en joggingtur! EN gång i tiden tyckte jag ju om det där med att jogga. Kanske går det att hitta tillbaka dit? Värt att försöka i alla fall. Jag fäster ett flexi-koppel i ett midjebälte så hon får springa ganska fritt. För mig blir det bra tempoväxlingar. Kraftig spurt blandas med tväritar och tvära sidokast. Det gäller att försöka hänga med. Ibland flåsar jag fram något kommando typ "fot" men hon förstår mig inte när jag flåsar fram orden. Det är bra att bo på landet så att inte alltför många ser när man ger sig ut på galenskaper. Tjing!

Kräftskivan som heter duga!

Förra helgen var det kräftskiva i Klockhammaren, Funbo. Alla var där...typ...

Kräftor sögs på och alla hade roliga hattar på sig. Livemusik och festligt stämning. Det roligaste var att träffa alla gamla goa Funbovänner som vi har mött under barnens uppväxt. Barnen har vuxit upp och blivit stora men vi kunde fortfarande ge järnet, så som man ska göra på en kräftskiva. Min man hade köpt för lite kräftor åt mig men han kan säkert hitta på något annat för att bli förlåten. Tjing!

Långt borta från Funbo men bra ändå!

Jobbar tillfälligt i Sollefteå och är tacksam för Funbo-kontakter som kan ordna boende där! Men alltid saknar jag Funbo och familjen när jag är borta. Har dock haft nära till fjällen där vi har vandrat och njutit av fjället fantastiska natur. Uppskattar också naturen i Ångermanland och det vackra landskapet där Ångermanälven är huvudperson.

Gillar min nya grej att laga mat utomhus. Tänk att maten blir så mycket godare. Trots lite brännskador och diverse barr som hamnar där ibland.

Ses snart Funbo!

 

Namn: Sanna Graan Östlund Ålder: Minus 50 Bor: Funbo Gör: Verksamhetsutvecklare på en statlig myndighet Familj: Man, dotter, son , en hund (snart 2). Gillar: Familjen, jakt, djur och natur, vänner, läsa böcker, promenader, resor Gillar inte: Att handla mat Gör om tio år: Reser mer än vad jag gör i dag, har en stående fågelhund som jag jagar i fjällen med. Bäst med Funbo: Naturen och närheten till sjöarna Sämst med Funbo: Att hastigheten på 282 är 70 km/h genom Funbo och Gunsta samhälle


Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se