Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

www.unt.se/rimligt

Rimligt

En grupp studenter som kommenterar aktuella händelser – ibland med teoretisk tillämpning. Vi undviker ideologier och eftersträvar metodiskt förnuft. Detta är Rimligt.

Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar. Alla bilder i inläggen är publicerade enligt CC BY-NC-ND om inget annat anges.

EU och framtidens flyktingar

Migration

Foto: Jake Stimpson

Vi har flyktingar som flyr ifrån krig och förföljelser, ifrån politiskt och militärt förtryck av olika slag. Den senaste flyktingvågen som följt kriget i Syrien har haft enorm påverkan på Europa.

Vi har sett ett Tyskland öppna upp sin famn för att sedan stänga den, ett Sverige som följt samma linje, stater som sätter upp staket vid gränser, kris i EU om fördelningen av ansvar gällande flyktingmottagande, bara för att nämna ett fåtal aktuella händelser relaterade till nuvarande flyktingvåg orsakad av ett förödande krig.

Flykting som begrepp är ofta relaterat till FN-konventionen och UNHCR:s definition som lyder "/.../ en flykting är en person som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet." (1)

Med andra ord är "flykting" begränsat till att beröra de som flytt på grund utav ovan nämnda anledningar. Nuvarande flyktingvåg har haft enorm påverkan på Europa som jag nämnde ovan, och det kom en artikel i dagarna som tog upp ett intressant ämne gällande Europas framtid (och delvis bakgrund). Tesen i artikeln var att grunderna för det europeiska samarbetet är skakat då alltfler stater drar sig tillbaka mot nationella strävanden snarare än bibehållandet av status quo. (2)

Jag har varit inne på det förut här i bloggen angående EU som framtida institution och det finns befogad oro för att flyktingtillströmningen till EU har splittrat unionen på ett oönskat sätt. Det kan visa sig att vi i framtiden kommer att behöva oroa oss ännu mer för tillströmning av människor som söker skydd – skydd ifrån annat än krig och förföljelser.

Den gruppen av människor som inte finns med i nuvarande konvention är de som flyr på grund utav klimatförändringar. Orsaker till det är flera, men de flesta pekar på att det är juridiskt problematiskt att fånga en klar definition om vad en klimatflykting är. (3) (Williams, A. 2008) Det är förståeligt. Begreppet klimatförändring (climate change) är om än vedertaget omdebatterat. Det finns skeptiker. Därav även skeptiker till begreppet klimatflykting. Faktum är dock att det finns fall där människor har fått fly ifrån tillvaron på grund av livshotande situationer till följd utav klimatförändringar. Önationen Tuvalu är det främsta exemplet på ett fall där befolkning sökt skydd i närliggande stater med anledningen av att klimatet förändrats till den grad att de tvingats fly. (4)

Om en nu inte är en skeptiker och tror på klimatförändringarnas effekt på den här planeten blir klimatflyktingar ett reellt problem. Sett utifrån EU:s perspektiv kommer klimatflyktingar i framtiden bli ett verkligt problem långt mycket större än flyktingtillströmningen ifrån Syrien.

Beräknat antal människor på flykt relaterat till klimatförändringar fram till år 2050 är uppe i någonstans mellan 250 miljoner och 1 miljard människor (UNHCR:s beräkningar) (5). Om vi leker med tanken att EU har problem med nuvarande situation och att splittringen medlemsstater emellan har en botten i flyktingsituationen och oenigheter kring hur den ska hanteras – hur ska då EU enas kring ett större och potentiellt svårare problem i framtiden? Samtidigt som vissa är skeptiska till fenomenet till att börja med?

Nu är det naturligtvis mycket arbete som måste göras för att över huvud taget ta sig an förebyggande åtgärder, som att komma fram till en gemensam definition och en konvention för hur dessa flyktingar i framtiden ska hanteras. För att kunna göra det måste omvärlden och EU i synnerhet ta ställning och följa bland annat Barack Obamas (6) uttalande om att vi kommer att få se fler klimatflyktingar i framtiden. Bara då kan vi starta med förebyggande åtgärder som inte kommer att överraska och lamslå Europa. Endast då kan vi fortsätta arbetet med att förbättra vårt klimat för att också inkludera kommande generationer som tvingas fly för dåliga val den här generationen har gjort.

EU har en stor möjlighet här att vara i framkant med att föra diskussionen framåt. Det här är inte ett hot för den enskilda medlemsstaten, det är en fara för hela EU som projekt, som institution och som fredsbevarande organ. Risken finns att EU splittras ännu mer annars.

Navid Hamidi

Att folk bryr sig behöver inte leda till att staten inte tar ansvar

Tiggeri Ingen har väl missat EU-medborgarna som sitter och tigger på våra gator i Uppsala. De flesta bor i bilar, barnen går inte i skola och familjer har inte mat för dagen. Denna utsatthet har frambringat att medmänniskor och organisationer har allierats i försöket att hindra en fortsatt utsatthet.

Bara i Uppsala finns en rad intressegrupper som engagerar sig i sociala frågor och som står utanför statsapparaten. Stadsmissionen har startat dagcentret Crossroads, Stefanushjälpen samlar in pengar till de behövande och förbundet Unga romer deltar i den omfattade debatten kring EU-medborgarnas rättigheter.

Delar av det civila samhället som sysslar med sociala frågor – alltså grupper som hjälper andra utan statlig inblandning – har idag en oumbärlig roll för de utsatta. [1] Folkrörelser, ideella organisationer, kyrkor och förbund arbetar ideellt för att förbättra EU-medborgarnas livssituation. Civilsamhället i stort är en viktig del av välfärdsamhällets grunder. Det alstrar opinionsbildande, ger en stärkt demokrati och ett öppnare samhälle. Staten erkänner även civilsamhällets stora vikt för ett fungerande välfärdsamhälle. [2] Utvecklingsriktningen är alltså tydlig – en allt större ansvarsförskjutning sker från staten till civilsamhället. [3]

Det svenska civilsamhället stärks allt mer. I sig är det kanske inte problematiskt, men frågetecken uppstår när dessa civila grupperingar tilldelas allt större förpliktelser för sociala frågor. Det handlar dels om tidigare frågor som legat inom statens ansvarsområde, men även nya områden som staten sedan tidigare är obekant med. Här är exemplet med den ökande graden tiggande EU-medborgare ett bra exempel. En problematik uppstår då föreningar och organisationer kan stå utanför offentlighetens neutralitet och transparens. Det bör uppmärksammas att en otydlighet har uppstått kring statens roll i väldfärden, som även bidrar till olika tolkningar av statliga riktlinjer.

I exemplet med EU-medborgarna är otydligheten påtaglig. Det skiljer sig markant hur dessa hemlösa och tiggande EU-medborgarna blir hjälpta och behandlade i olika svenska kommuner. Dessutom ser vi inte bara att olika kommuner har olika strategier, utan även att varje organisation har sina egna strategier. Detta leder också till en möjlighet för organisationerna att ställa särskilda krav på den som söker hjälp. Relationen mellan den som hjälper och den som behöver hjälp blir på detta vis även den otydlig.

Det sociala arbete som hjälporganisationer utför i vår närhet ska självklart inte underskattas, men frågan är vart statens ansvar egentligen landar? Betyder detta att staten ska ha mindre tyngd på sina axlar om andra aktörer tar på sig större ansvar? Måste en ansvarsförskjutning verkligen ske? Statens ansvar kan omöjligt försvinna endast för att civilsamhället tar större ansvar för välfärdsfrågor.

Civilsamhället kan beskrivas som oumbärligt i fallet med de tiggande EU-medborgarna, men statens nödvändiga roll inom välfärden försvinner inte. Denna ansvarförskjutning lämnar oss istället med en fråga inför framtiden:

Vem ska ta ansvar för Sveriges välfärd i framtiden?

Anna Vigdis Gustavsson

Konstens undflyende språk

KULTUR Jag har inte varit i Malmö på flera år; har bara inte blivit så. Jag besökte inte Malmö konsthall runt månadsskiftet januari/februari och såg således aldrig konstverket ”Toleransluvan Reloaded” med egna ögon. Ni vet: konstverket av teater- och performancegruppen Institutet, där två rumänska tiggare ställdes ut. De fick sitta i den ljusa konsthallen med var sitt plakat, mot viss betalning. Jag tycker intuitivt att en, för att riktigt ha mandat att diskutera ett konstverk, åtminstone måste ha upplevt det på plats. Nu har jag inte det. Det är synd, för jag kommer bryta mot min egna dogm och prata lite om det ändå.

Tanken med verket är enkel: vi ska chockas av att i vår mycket priviligierade miljö som museibesökare plötsligt tvingas konfrontera andras utsatthet, tvinga oss själva till medlidande och tvinga oss in i ansvarstagande. Men vad händer egentligen när vi ställer ut andra människor? Och varför skulle den omedelbara provokationen i sig vara bra konst? I sin nyligen utgivna och mycket vackra doktorsavhandling i litterär gestaltning, skriven delvis i poetisk form, ”När Andra skriver – skrivande som motstånd, ansvar och tid” (Glänta produktion), diskuterar Mara Lee i några passager riskerna med att exponera andra kroppars lidande. Med ”Andra” menas här (det är en extremt arbiträr beteckning) ungefär de kroppar som på något sätt står utanför normen: de är annorlunda, skilda, gjorda till främlingar. Lee är mycket skeptisk till att denna form av framställning skulle ”lära betraktaren något”, utan att det snarare kan röra sig om en förstärkt andrafiering, klyftorna mellan främling och icke-främling kan cementeras, och inte minst stereotypen av den andra som ett passivt offer. Hon citerar den psykoanalytiskt orienterade filosofen Julia Kristeva: ”medlidandet riskerar att infantilisera den som lider genom att göra honom till ett objekt att vårda, snarare än att uppmuntra honom som politiskt subjekt”. Den intimitet som utlovas i detta ”chockartade möte” är falsk, och reproducerar snarare våldet och förskjutningen av medmänniskor till det nästan karnevaliska ”Andra”.

I en av de mest delade artiklarna i ämnet ”Ställ ut de rika på museum – inte de fattiga” (publicerad i ETC 2015-01-30) gör Kajsa Ekis Ekmans en – ja, liknande analys. Tiggarna objektifieras, blir ett verktyg för betraktarens narcissism och självbild. Ekis Ekman avslutar med att själv presentera en konstnärlig idé: ställ ut de rika på museet istället. Oavsett vad Ekis Ekmans egentliga ambition med detta uttalande var, avtecknas i detta ögonblick emellertid någonting jag tycker ganska tragiskt i den rådande kulturdebatten: reduktionen av konstens språk till en enkel, strikt politisk, kommunikationsanordning. Ungefär som Twitter. Du skriver ett påstående, som andra sedan kommenterar, avgör om det är etiskt rätt eller fel. Det gäller att snabbt välja rätt sida, så att en inte råkar hamna på den obekväma etiskt-fel-sidan. Att reducera konstens möjlighet till ett ideologiskt programförklarande, – det är att totalt missförstå vad konsten talar för språk. Konsten är politisk och etisk, jag hävdar ingenting annat. Men det som skiljer konsten från det krasst ideologiska är att den alltid innefattar tvetydighet, den kräver tålamod, den begär åtkomst till okända platser inom oss, våra minnen, våra associationer, den installerar sprickor i vårt språk och det kan ofta vara svårt att överhuvudtaget tala om konst utan att själva konstverkets affekt försvinner. Vi måste – för att inte pulvrisera konstens relevans – låta oss bejaka denna tvetydighet, ge konsten tålamod, bevilja konsten åtkomst till våra inre gråzoner, vi måste sluta med denna rastlösa rätt- eller felanalys. Det finns ingenting alls som säger att Ekis Ekmans utställda direktörer inte skulle vara precis lika dålig konst som de utställda tiggarna. De talar nämligen exakt samma, enkla, ideologiska språk.  

Konsten är en subversiv, omvälvande, kraft. Kanske är det konstnärliga språket det mest revolutionära som finns, det är den plats där positionerna från vilka vi kan tala om samhället och rådande diskurser förskjuts och där vi kan se våra liv, mönster och maktförhållanden ur fullkomligt nya vinklar. Att blott flytta det ideologiska språket rakt in i en konsthall är förvisso konst, men det är inte bra konst.

David Zimmerman

Varför kör regeringen över forskarkåren?

Skola De senaste veckorna har skolan debatterats flitigt efter man sett att det finns mandat i riksdagen för att rösta igenom tidiga betyg. Gustav Fridolin (MP) berättade tidigare att det vore olyckligt om man stred mot lärarfackets och forskarnas vilja. [1]

Detta är precis vad som nu hänt.

I onsdags förra veckan meddelande nämligen regeringen, tillsammans med alliansen, att betyg från fjärde årskursen kommer att införas som en “försöksverksamhet” på 100 frivilliga skolor – en kompromiss från bägge sidor som tidigare varit oense i frågan.

Beslutet förvånar. En enig forskarkår har ställt sig emot, och Vetenskapsrådet publicerade en stor rapport – baserad på 6000 studier – som snarare pekar på att det riskerar att sänka skolresultaten. Detta framför allt för lågpresterande elever. Till och med allianspolitiker har kritiserat förslaget offentligt. [2]

Tidiga betyg har bland annat motiverats med att länder med höga Pisa-resultat har anammat det, trots forskarnas enighet om att det inte finns ett tydligt samband:

– Det vi ser, och vilket även OECD konstaterat, är att ett lands betygssystem spelar väldigt liten roll för ett Pisa-resultat. Vi har gjort egna analyser och ser inga samband mellan när man börjar sätta betyg och vilka resultat eleverna når på Pisa, säger professorn Christian (reds. anm.) Lundahl. [3]

Ett axplock av alla undersökningar som gjorts är Alli Klapps undersökning av ca 7000 elever (som dock dessvärre inte går att direkthänvisa till). Den visar att enbart sex procent av subjekten påverkades positivt – resten påverkades negativt eller inte alls. [4]

Det är märkligt att regeringen och allianspartierna väljer att köra över forskarkåren. Lika märkligt är det att de kör över lärarkåren som uttryckt enorm kritik mot förslaget. Vad är poängen med att rådfråga forskare och sakkunniga om man ändå väljer att inte lyssna? [5]

Mycket kan förbättras i den svenska skolan, men betyg i lägre ålder verkar inte vara rätt väg för bättre skol- och Pisa-resultat. Mer relevanta frågor är hur man kan göra läraryrket mer attraktivt, minska fokuset på pappersarbete eller ge elever den hjälp de behöver. Ännu tidigare betyg riskerar snarare att förvärra dessa problem.

Vi hoppas att politikerna tar sitt förnuft till fånga och i framtiden flyttar fokus till reformer med stöd för individuell utveckling. Det är viktigt att komma ihåg att betyget ska vara en indikator för kunskap, inte ett ändamål i sig.

Toofan Salehpour
Sophie Karlsson

Redaktionen
Anna Vidgis Gustavsson
Axel Dalman
David Zimmerman
Henning Hedman
Emma van Aller
Hilda Gullberg
Lucas Rabnor
Navid Hamidi
•Sophie Karlsson •
Toofan Salehpour


Vill du skriva?
toofan.salehpour@gmail.com

Externa bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se