Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Nära nu

I väntan på vård.

Natten har varit som sjukhusnätter är. Erbarmlig. Slangen/nålen i vänster armveck gör inte upplevelsen bättre. Men ”dom vill ha det så”.

”Dom” är i det här fallet läkarna som skall operera. Antar jag?

(Sett ur mitt lite trånga patientperspektiv vet jag att man sover mycket bättre med nålen på handen. )

Och här finns ett annat gap i kommunikationen, det mellan professionerna.

Teamkänslan verkar fortfarande vara en lika avlägsen vision som det där med patienten i centrum.

 

Nå, alldeles nyss var det nära. Nära att den där undersökningen jag skall in på verkligen blev av. På utsatt tid. 08.15

Men en patient med bröstsmärtor hann före. Och det köper jag. Oavsett hur allvarliga de där smärtorna nu var. Att vänta när man vet orsaken är så mycket lättare än att inte veta varför man hålls i det blåvita morgonlandet.

Himlen utanför fönstre är i ungefär samma nyanser, där ute är det måndag. Snart vänder det. Snart så blir dagarna några dallrande minuter längre igen. Snart nu så...

 

Lyssna i natt!

Strax innan 22.00 får jag så den där nålen satt. Ja, det är ju så man säger när man ordnar ”en ingång” i kroppen.  Vid det här laget har jag lärt mig massor (?) om Al Capone. Fortfarande (ping) Kunskapskanalen.

Att sätta nålar är ingens favoritsysselsättning, därför har jag fyllt flera plasthandskar med varmvatten för att värma ådrorna innan dess. En instruktion som kanske inte är ut vägen att förmedla till de mindre stuckna?

 Sedan skall det där droppet tydligen inte sättas in innan klockan 05.00

Detta är nu den fjärde tidsuppgift jag erhåller om det. Men dagen är inte över än så. 

 Å andra sidan berättar syster ett för mig nu att jag kan vänta att få göra min undersökning 08.15! Det är lite intressant eftersom jag så sent som i fredags fick den bestämda upplysningen att ” vi (avdelningen, förstås) får inte den informationen innan 08.00 på måndag”.

 Så går då Natten på. En uska( undersyrra) som lovar att väcka mig  06 i morgon om jag nu måste duscha ytterligare en gång (?). En professionell syster som frågar mig hur läget är, berättar utförligt om vad som skall hända och lovar att fixa lämpliga medikament. Hon vet vad alla borde veta, det sparar mycket tid att ta sig tid att lyssna!

 Så det är lite svensk roulett. Du betalar full skatt och ibland har du tur och får bra sjukvård.

 Nå, allt detta är förstås petitesser och alldeles för detaljerat för er kära läsare, men jag försöker bara visa lite hur bedrövligt dåligt detta med kommunikation fungerar inom svensk sjukvård i dag. Både mellan avdelningarna på det stora sjukhuset och framförallt till den där patienten som finns där någonstans i periferin.

 

I fönstret lyser en matt adventsljusstake , Kunskapskanalen fortsätter med Englands blodiga historia...

Den som väntat...

Så slår klockan åtta på kvällen söndagen den 18 december. I svängdörren till Sjukhuset möter jag de besökare som hälsat på sjuka anförvanter och vänner. Besökstiden är över.

Uppe på ”min” avdelning är dörren låst. Jag ringer på en dörrklocka. En syster öppnar med orden ”Jaha”. Går till rummet. En syster ifrån tidigare kommer in och försäkrar att hon alldeles strax kommer tillbaka.

 

Och se, där slog klockan 21.00!

 

Det går verkligen ingen nöd på mig. Har eget rum (än så länge) och egen TV ( som fungerar) Ser ett mycket intressant naturprogram med titeln Frozen Planet.

 

Men, kalla mig tokig, men jag hade hellre sett den hemma…

 

 

I adventider på Ackis

Det luktar starkt av någon lätt bränd fiskrätt när jag tar mig in ifrån ishalkan utanför till de vindlande korridorerna som leder till min avdelning på Sjukhuset. Gångarna är tomma och det enda som skvallrar om liv är en udda, borttappad handske på en låda. Klockan är runt 16 söndagen och vi firar fjärde advent.

När jag väl kommer upp på avdelningen är det omöjligt ännu ödsligt.  Jag går runt ett tag innan jag hittar två syrror som håller på med något i vad som ser ut som en central. Den ena håller en telefon emot örat och den andra sorterar papper. Ingen tar någon notis om mig.

Och detta gör mig lika förvånad varje gång.  ”Nånannannismen” verkar nu vara rådande lag inom svensk sjukvård. Ingen, säger och menar ingen, bryr sig om man dundrar in på en sjukhusavdelning numera.  Jag skulle kunna vara en tjuv, jag skulle kunna söka en sjuk anhörig eller jag skulle rent av kunna vara en patient. Sak samma. Det är någon annans ansvar.

Förlåt mig om jag nu upprepar mig men, när jag lämnar in min bil på service så hälsar alla anställda som går förbi och ser jag det minsta vilsen ut så frågar de om de kan hjälpa till med något?

Fast bilar är förstås värdefulla...

Efter att ha stött som ett rundningsmärke ett tag tar jag kontakt med en tredje sjuksköterska. Jo, hon känner till att jag skall dyka upp. På frågan varför jag behöver inställa mig klockan fyra en söndag eftermiddag får jag svaret att de skall ge mig dropp – i morgon bitti. För en undersökning som skall ske någon gång under måndagen.

Men, försöker jag om ni nu skall sätta in dropp runt 06 i morgon är det väl bättre att jag kommer ja, i morgon bitti?

Nej, blir svaret. Så här står det i pappren och jag får gärna ”bli sur” men nu är det som det är.

Jag förklarar att jag inte blir sur men gärna vill veta varför. Systern retirera nu in på expeditionen viftar med handen och säger åt mig att gå in på rummet.

 Väl på väg rummet så kommer min räddande ängel, syster nummer två.  Hon lyssnar på vad jag säger och går snabbt ut för att få svar på frågan om varför. Lika snabbt kommer hon tillbaka och berättar att man tydligen skall sätta igång ett dropp redan klockan 00.05 i natt.  Med den viktiga informationen är det rimligt att spendera en natt på Sjukhuset. Inte för att ”nu är det så” eller för att “det står i pappren”.

 

-       Men inte behöver jag sitta här och vänta på det i fyra timmar! säger sjuksyster nummer två.

-       Kom tillbaka innan jag går av mitt pass så sätter jag in en nål på dig så behöver nattpersonalen inte göra det säger hon. 

Underbart! En människa som lyssnar, tar initiativ och sitt ansvar. Vi samtalar en stund om ditt och datt  i vårdapparaten.

 

Så jag ringer tillbaka till hustrun som en smula förvånad hämtar upp mig vid samma entré där hon nyss lämnade av mig.  Vi  åker hem och äter lite god fisk.

 

Patienten som försvann till centrum

 I Landstingets blåvita tomrum. Så var det dags igen. Jag var inbokad på det stora sjukhuset i staden. Klockan 11.00 skulle jag inställa mig där. Så blev det också men därefter drogs jag ånyo  in i det så kallade blåvita hålet.  För visst händer det något märkligt med tid och rum när man stiger in på en av landstinget driven vårdinrättning?  I den här blåvita världen upphör på något vis  all sedvanlig tidsuppfattning. Ja, inte för alla, bara för oss patienter. Sjukvårdspersonalen har sina lagstadgade arbetstider och sina raster. Patienter har tid – att vänta.  

Endast Hippokrates vet hur många år av mitt liv som gått åt till denna till synes ändlösa väntan på att något skall hända.  År tillbringade i själlösa och  slitna väntrum tillsammans med andra olycksdrabbade medmänniskor.

Den här gången var det  precis som vanligt. Först provtagning och EKG.   Snabbt och elegant. Därefter en ändlös väntan.

 Medpatienterna kom och gick. Alla med sina historier om sin sjukdom och sina upplever av detta märkliga, för fysiken ännu helt okända, tillstånd där tid och rum försvinner som det tomma ekot i Landstingets korridorer.

 Lunchen kom och vårdpersonalen gick. Ingenting hände.

 Mina försök att kontakta de med rätt sorts rockar som hastigt svepte förbi ignorerades sorgfälligt. Man är väldigt upptagen mad att vara upptagen.

 Till slut fick jag bara nog. Efter tre timmar reste jag mig och gick.  Men se det gick inte. DU måste ju bli inskriven!

 Jo, jag var full medveten om det. Det var liksom därför jag var där. När jag väl är på väg ut ur avdelningen springer plötsligt syrror och läkare om varandra. Nu letar man efter rätt läkare.  Det är tydligen väldigt osäkert var denne nyckelperson befinner sig. Det är en halvtimme sedan jag såg honom, förklarar någon uppgivet.

 Så jag tackar för mig och går. Hungrig, trött och irriterad. Den patient som skall vara i centrum beger sig nu mot centrum för att få lite mat. Som diabetiker bör man äta då och då...

 Jag hinner knappt ut ur Sjuhusetet innan telefonen  ringar. Inte med någon ursäkt förstås utan bara för att meddela mig att nu skall jag inställa mig 16.00 på söndag, istället för den tidigare angivna tiden 06.30 på måndag morgon.  Varför är en smula oklart eftersom man inte vet att när den undersökning jag skall förberedas inför kommer att äga rum.  Om detta kan man lämna besked först måndag morgon. Men vem har annat för sig fjärde advent än att sitta på en sjukhussal och vänta? Omsluten av den blåvita tidsbubblan. I ny vänta på vad då?

 Skälen till att jag aldrig fick träffa någon läkare var säkert de vanliga ”inom sjukvården kan det inträffa oväntade händelser."

Märkligt nog verkar det oväntade alltid inträffa, det är nästan som om det vore ja, väntat.  Vilket möjligen skulle kunna resultera i att man PLANERADE för det?

 Eller så är det så enkelt att man alltid utgår ifrån att patienterna tålmodigt väntar oavsett vad som händer.? För vilket är alternativet?

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se