Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

En cellsam berättelse!

Låt mig säga det på en gång, det här är den roligaste och mest intressanta bok jag har läst på mycket, mycket länge!

”Violinistens tumme – genetikens otroliga historia” är den självklara läsningen om du är det minsta intresserad av – människan och livet.

För den amerikanske journalisten och författaren Sam Kean har verkligen lyckats väva samman spännande historier med än mera fascinerande fakta  kring den nya genetiken.

 

Ja, ny och ny, Sam Kean börjar med att berätta om gamla välkända profiler, som den ärtodlande munken Mendel, men han lyckas med att förnya även dessa gamla standardhistorier! Och han introducerar nya, mera okända, profiler som den ”forskande nunnan”, syster Miriam Stimson, en av DNA pionjärerna.

Vi får också höra den sorgliga historien om holländaren Willem Barentsz (ja, det är han som gett namn åt Barents hav) och varför man inte skall äta isbjörnslever! En ledtråd är vitaminer i stora doser inte alls är hälsobringande. Och mycket annat

 

Fast naturligtvis är det DNA spiralen som är huvudfiguren i boken. Eller kanske snarare att vi lärt oss att det inte alls var så enkelt som vi trodde när den upptäcktes 1953.” DNA gör RNA som gör proteiner. En gen ett protein.”  Verkligheten är betydligt mera komplex än så och de biologiska processerna är finstämd magi. En magi som ibland slår fel och blir till sjukdom och död.

Det som slår en när man läser ”Violinistens tumme” är väl snarare hur otroligt det är att alltihop fungerar, varje dag. Att kroppen klarar av att hantera den långa DNA strängen, och att styra samspelet mellan de runt 100 000 miljarder celler. Livet är sannerligen ett biokemiskt under!

 

Märkligt nog har den ökade kunskapen det biologiska arvet, eller varför barnen liknar sina föräldrar (trots att de ibland önskade att det inte var så) inte sällan  lett till en ökad rädsla för den moderna tekniken. Ju mer vi vet ju farligare verkar allting bli.

En del av fruktan är givetvis befogad. Det är inte så länge sedan världen hemsöktes av galningar som skulle förädla människan. I Sverige härjade rashygienister.

 

Men mycket av oron bottnar också i missförstånd och okunskap.

För förkortningen DNA känner nog de flesta till, den används både inom fotbollen (“det ligger inte i vårt DNA att förlora”) och friskt i reklam. Men inte så mycket mera. För att citera ur boken ” Termen DNA var tillräckligt etablerad i tidsandan på sent 1950 tal för att plats i en gatuförsäljares knappsortiment. Sedan dess har allmänhetens kunskap inte ökat så mycket”.

 

Den vanligaste missuppfattningen är kanske att DNA är en modern variant av ”vårt öde” Så är det inte, vilket Sam Kean också reder ut på ett förnämligt vis.  Han berättar också vad begreppet ”epigentik” innebär. Det står för ännu en variant av samspelet mellan arv och miljö som vi först nu börjar greppa.

Allt är inte ”lätt” att förstå och vissa partier kan kräva en omläsning. Men vem vill läsa om sådan man redan känner till? Lärandet är ett arbete, men i det här fallet ett lustfyllt sådant.

 

För ”Violinistens tumme” är inte en förklädd lärobok. Snarare är det en samling häpnadsväckande anekdoter, som tillsammans skapar en bild av vi vet, och inte vet, idag om genetiken.

Däremot tycker jag att boken borde användas som kurslitteratur, inte minst på icke naturvetenskapliga utbildningar.

Tillsammans med Lone Franks bok ”Mina vackra gener” är det här oumbärlig läsning för någon som vill kalla sig allmänbildad.

 

Sam Kean har tidigare gett ut en hyllad bok om det periodiska systemet, The Disappearing Spoon: And Other True Tales of Madness, Love, and the History of the World from the Periodic Table of the Elements. Efter ”Violinistens tumme”  har han (förstås) hunnit med en bok om hjärnan.  ”The Tale of the Dueling Neurosurgeons: The History of the Human Brain as Revealed by True Stories of Trauma, Madness, and Recovery ”Vilket också avslöjar att han inte är en vän av korta, slagkraftiga boktitlar…

 Vad jag vet är tyvärr ingen av dessa verk översatta.

Så förlaget ”Fri Tanke” gör en kulturinsats som nu ger ut den här boken på svenska!

 

Om jag avslutningsvis skulle våga mig på en gissning om vad nästa succébok inom den här genren kommer att handla om så är det – vi och våra bakterier.

 

Var och en av oss är en vandrande bakterieodling och dessa cirka 100 trillioner bakterier har runt 3 miljoner gener som i högsta grad påverkar hur vi mår och lever.

 

Något vi också tog upp på en av de sista föreläsningarna i ”fakultet X”.

 

Och har man sett! Om man googlar på Sam Kean visar det sig att han just recenserat två böcker med titlarna ”The Amoeba in the room” och ”Money & Missing Microbes.”

 

Siffror och minnen

Det är singelday ser jag i mailkorgen. 11/11, talmystik med asiatiska (?) rötter. Ännu ett tillfälle att konsumera, "billigt". 

I år känns det extra märkligt eftersom vi minns hundraårsdagen av första världskrigets slut, den 11 november 2018. 

Ja, tänker jag cyniskt, det är sant, detta är ett datum då många unga människor upplevde hur det var att vara ensam kvar. Så många miljoner som hade förlorat en pojkvän, en käresta, en son, en fa, ett barnbarn och så vidare. En modern massslakt framkallad av maktgalna män och populistiska myter. 

I Frankrike träffas världens ledare för en fredskonferens. Kanske lite ljus i novembergrådasket? Men världen styrs detta nådens år 2018 av tre mer eller ännu mera galna män, alla med fingrarna på kärnvapenavfyrare,  så jag vet inte...

Klockan elva den elfte dagen i den elfte månaden. Tidpunkten var säkert val med omsorg. Men det var i alla fall då Tyskland lade ned sina vapen i det första världskriget.

Men av flera skäl var detta just bara en symbolhandling, inte hela sanningen.

Den mera komplexa sanningen utreds förtjänstfullt i Vetenskapsradions Historias program om hundraårsjubileet av fredsutbrottet. I programmet berättas också om det eftermäle som det fruktansvärda blodbadet fick, det meningslösa kriget.

Varje år vid den här tiden bär hundratusentals människor en röd pappblomma för att påminna om alla de unga människor som miste livet – eller fick sina liv ödelagda av denna konflikt. Blomman föreställer en röd kornvallmo, en växt som spirade över slagfälten och som inspirerade Johm McCraes  till att skriva den berömda dikten In Flanders fields. 

Kriget har gett upphov till många både litterära och musikaliska verk. Mest känd är kanske boken ”På västfronten intet nytt” av den tyske författaren Erich Maria Remarques. Filmen som spelades in med boken som underlag blev också mycket känd vann två Oscars.

I våra dagar har bland annat historikern Nils Fabiansson - som medverkar i flera av Vetenskapsradions sändningar - skrivit flera böcker i ämnet, ibland dem ”Svenskarna i första världskriget.”

Min släkts minne av " det stora kriget" var mycket begränsade. Men min farmor, Hanna, kunde få tårar i ögonen när hon sa "Usch, jag minns när vi skulle skicka iväg våra pojkar - och vi inte visste om de någonsin skulle komma hem igen". 

Natur och kultur passar på att ge ut ett samlingsverk av Peter Englunds skildrig "Stridens skönhet och sorg" lagom till hundraårsminnet. 

Ofta är det kanske lättare att identifiera sig med ett enskilt öde än de anonyma miljoner som dödats. Den skotska visan ”The green fields of France” utspelar sig vid en enskild grav och fångar verkligen känslan av meningslöshet efter skyttegravskriget.

Det ödesdigra beslutet att invadera Turkiet som bland andra Churchill ( då marinminister) bar ansvaret för skildras ur ett australiskt perspektiv i den berömda visan The band played walzing Mathilda

Mera okänd är kanske texten ” Aldrig mera krig” som framfördes av Totta Näslund i det så kallade Tältprojektet.

Skulle man vilja veta ännu mera om The Great War har faktiskt BBC gjort en mastodontproduktion om kriget. Överraskande mycket film finns kvar och hela den fruktansvärda och bloddrypande historien fladdar förbi i svartvita bilder.

Detta och så mycket annat finns för att hjälpa oss komma ihåg denna av männsikor orsakade katatrof. Den slutgiltliga frågan om vi lärt oss någo av allt detta är svårare att hitta ett svar på...

Det stora kriget för hundra år sedan

Klockan elva den elfte dagen i den elfte månaden. Tala om talmagi. Men det var i alla fall då Tyskland lade ned sina vapen i det första världskriget. ( Se där, ännu en etta!)

Men av flera skäl var detta just bara en symbolhandling, inte hela sanningen.

Den mera komplexa sanningen utreds förtjänstfullt i Vetenskapsradions Historias program om hundraårsjubileet av fredsutbrottet. I programmet berättas också om det eftermäle som det fruktansvärda blodbadet fick, det meningslösa kriget.

Varje år vid den här tiden bär hundratusentals människor en röd pappblomma för att påminna om alla de unga människor som miste livet – eller fick sina liv ödelagda av denna konflikt. Blomman föreställer en röd kornvallmo, en växt som spirade över slagfälten och som inspirerade xx till att skriva den berömda dikten xx

Kriget har gett upphov till många både litterära och musikaliska verk. Mest känd är kanske boken ”På västfronten intet nytt” av den tyske författaren Erich Maria Remarques. Filmen som spelades in med boken som underlag blev också mycket känd vann två Oscars.

I våra dagar har bland annat historikern Nils Fabiansson - som medverkar i flera av Vetenskapsradions sändningar - skrivit flera böcker i ämnet, ibland dem ”Svenskarna i första världskriget.”

Ofta är det kanske lättare att identifiera sig med ett enskilt öde än de anonyma miljoner som dödats. Den skotska visan ”The green fields of France” utspelar sig vid en enskild grav och fångar verkligen känslan av meningslöshet efter skyttegravskriget.

Det ödesdigra beslutet att invadera Turkiet som bland andra Churchill ( då marinminister) bar ansvaret för skildras ur ett australiskt perspektiv i den berömda visan The band played walzing Mathilda

Mera okänd är kanske texten ” Aldrig mera krig” som framfördes av Totta Näslund i det så kallade Tältprojektet.

Skulle man vilja veta ännu mera om The Great War har faktiskt BBC gjort en mastodontproduktion om kriget. Överraskande mycket film finns kvar och hela den fruktansvärda och bloddrypande historien fladdar förbi i svartvita bilder.

Detta och så mycket annat finns för att hjälpa oss komma ihåg denna av männsikor orsakade katatrof. Den slutgiltliga frågan om vi lärt oss någo av allt detta är svårare att hitta ett svar på...

Klippt och botat?

Att redigera dina gener, kan man göra det? Och bör man göra det? Ny teknik öppnar fantastiska möjligheter. Som ni redan vet så tar vår serie GENVÄGEN TILL KUNSKAP upp den så kallade gensaxen nästa gång. Och den förelsäningen med frågestund anordnas onsdagen den 21 november klockan 19.00 i sal IV på univeristetshuset.

En avancerad försmak av ämnet kan man få genom att titta på det seminarium som IVA ( Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin) anordnade den 24 oktober i år! Här uppträder en rad prominenta forskare, bland annat en av de som upptäckte mekanismen professor Emmanuelle Charpentier.

En av de projekt hon talar om är för övrigt ett Kasawaprojekt, Hans Roslings gamla "favoritgröda"!

CRISPR?

Onsdagen den 21 november klockan 19.00 kommer Magnus Lundgren att berätta om den fantstiska gensaxen i sal IV i Universitetshuset, Uppsala Univeristet.

Titeln är  "Den nya gentekniken: möjligheter, utmaningar och risker med CRISPR".

Förläsningen ingår i serien Genvägen till kunskap och arrangeras av SSMG, Vetenskap och Folkbildning och Uppsala Univeristet. Moderator är som vanligt undderteckand.

Genvägen till kunskap

Genvägen till kunskap är namnet på en serie förelsäningar som belyser det allra senaste inom den vetenskapsgren som många anser är den mest omvälvande i dag . genetiken! Den förra förelsäningen handlade om vad forskarna och läkarna kan utläsa av våra gener. Föeläsare var professor Niklas Dahl (se bilden!) Om du missade den så kan du se hela föreställningen här.

När det nu är dags för nästa avsnitt i serien handlar det om vad man eventuellt kan göra åt problemen. Du har kanske hört talas om den fantastiska gensaxen? Eller CRISRcase9 tekniken som den kallas på vetenskapens språk. Få genombrott har fått stor uppmärksamhet på senare tid som denna nya teknik. Så vad kan man egentligen göra med den? Och vad får man göra? Det är ämnet för vår nästa föreläsning! Föreläsare är bokad, nu återstår bara några praktiska ting att ordna innan vi kan meddela exakt datum. Så snart så...

Bakom serien står som vanligt föreningen Vetenskap och Folkbidning, SSMG och Uppsala Universitet.

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Externa bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se