Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 66-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor i medicin vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

En vetenskaplig höst

Understundom saktar tiden in. Sedan tar den ilande kalla vinden tar fart och alla löven faller. Almanackan säger oss att det redan är den 22 oktober. Vi är en bra bit in i hösten.

Denna hösttermin har jag inga öppna föreläsningar att hålla rätt på. Känns lite ovanligt. Jag har faktiskt hållit på med dem – i olika former – under många år nu.

Senast var det en serein om Genetik, Genvägen till kunskap? i samarbete med Vetenskaps och Folkbildning.

Nyfikenheten finns kvar. Inte minst på det vetenskapsområde som genomgår en otroligt utvecklig just nu –

Därför vill jag gärna lämna ett tips om en helt ny och fascinerande TV-serie som precis släppts. forts följer

I Sverige har vi ett system...

Dag två på det stora sjukhuset inleds på samma vis som dagen innan tog slut. Med att Syster Yster kommer in för att sätta nål. Ty sådan är valfriheten i det svenska systemet – obefintlig.

Om du den ena dagen har haft ett uppslitande gräl med en person och totalt förlorat förtroende för vederbörande så får du nästa dag fortsätta på samma trista vis. Glöm patienten i centrum. Om det finns något centrum så är det rådande systemet inget annat.

Nå, utan att på något sätt rådgöra med mig och utan att sprita händerna innan tar syster yster nya tag. För säkerhets skull har hon denna dag ännu en praktikant vid sin sida.

-       Fråga hur mycket du vill! uppmanat hon sin blivande kollega.

Själv får jag instruktioner om att lägga mig ned.

 Jag säger något till  praktikanten om att också kan  lära sig mycket, och spara mycket tid, genom att lyssna på sina patienter.

 Tystnaden dånar i rummet.

 Därefter ber jag om det där lugnande piller som jag blev utlovad innan ingreppet i går.

-       Du får två Alvedon! Svarar syster yster.

 Det bär mig emot att behöva tjata men jag har varit med om för många operationer för att orka spela lugn. Så jag framhärdar.

 - Du får Alvedon, det är vår policy på den här avdelningen!

 Jag berättar då att jag fått lugnande piller innan operation på just på den här avdelningen

 

-      Då är det en ny policy då!

 

( Senare får jag veta, av en i personal, under operationen att man tycker att de lugnande medlen kanske inte hinner verka om de ges för kort tid innan ingreppet.

En förklaring jag kan köpa. Men just den kommenderande befälstonen utan förklaringar har jag svårare att acceptera.

Och har ingen på avdelningen läst om placeboeffekten?)

 

Nå, därefter vidtar själva ingreppet. Som går alldeles utmärkt.

 Ett snabbt, vänligt och professionell team som gör sitt jobb, inte utan humor.

 Och vid utskrivningen får jag träffa en helt suverän läkare som verkligen kan lyssna, som svarar på alla mina frågor och dessutom tar egna beslut. Hon, liksom den opererande doktorn, råkar vara födda utanför Sverige.

Om det nu har med saken att skaffa.

 I morgon skall jag berätta lite mera om hur alltihop började på Alla Hjärtans Dag. Och hur jag i ett halvår gått omkring med ett felkopplat hjärta.

Syster yster provar på

När sjuksystern för tredje gången kommer in för att ta samma blodprover blev jag först förvånad, sedan irriterad.

Min ilska är inte så mycket kopplat till att man lyckats göra fel två gånger i rad som sättet detta presenteras för mig

”Vi behöver ta flera prover. Det är för din skull”.

Tonen är mästrande och det är lika långt till en ursäkt som det är till en god vård.

Låt oss ta det från början.

Jag är kallad till Akademiska Sjukhuset för att de skall göra ett ingrepp. Ett ingrepp som gick fel i februari och som jag därefter fått tjata mig till att få korrigerat, men det kan vi återkomma till.

I kallelsen står det att jag skall lämna prover innan besöket. Så det gör jag. Därför blir jag en smula förvånade över att sjuksysterns på mottagningen nu vill ta om exakt samma prover igen. Bara några timmar senare.

Efter viss tvekan så framkommer det att den som skickat in de första proverna märkt dem med fel datum så de har inte analyserats. Lite tråkigt eftersom jag är svårstucken och nu förbrukat ett bra armveck i onödan, men visst.

Ny blodprovstagning vidtager.

Det går en tid och så kommer syster nummer tre, eller är det nummer fyra, och meddelar att de skall tas ytterligare ett rör blod.

- Varför? frågar jag.

På detta får jag först en rad undvikande och irriterade svar. Huvudbudskapet är att nu skall jag göra som jag blir tillsagd. Det är som sagt för min egen skull. Jag framhärdar och undrar varför de nu inte kunde ta just det provet för en halvtimma sedan?

 Inget svar.

Till slut framkommer det att man glömt bort det.

Och kan jag lägga mig ned och knyta handen nu?

Sådant kan naturligtvis hända. Stress och överbelastning kan man tänka. Men det är lite svårt att se att sådan råder just här. Personalen som består av ett halvdussin personer står hela tiden väl synliga i ett rum bredvid oss två (!) patienter och verkar mest samtala med varandra.

Den syster som nu skall sticka mig väljer att prova i handen, vilket jag av femtio års erfarenhet som nåldyna vet är ett dåligt ställe. Och det gör ont. Men trots min avrådan och mina protester så framhärdar hon. Hon vet minsann bäst.

Min fru ha nu kommit in i rummet försöker öppna en dialog med systern och ger henne vänligt rådet att det kan vara klädsamt att åtminstone be om ursäkt när man klantat till det.

-Då ber jag väl om ursäkt då, bli svaret. Ungefär lika ödmjukt som det låter.

Till slut lyckas man få sina prover (Vad man ville mäta och varför det var så viktigt har jag ingen aning om. Jag är ju bara en enkel vårdtagare.)

Nu fasar jag för de plågsamma försök till vård som jag kommer att utsättas för i morgon Nu när alla de lätta ställena att sätta nålar redan att sönderstuckna.

Men det är ju inte systerns bekymmer. Och i morgon är en annan dag på det stora Sjukhuset.

Rum för forskning?

En Finlandsfärja, ett Babels torn eller en akademisk triumf? Meninganra går isär om det Segerstedska huset som invigs fredagen den 1 september.

. I går befann jag mig i utkanten på SLU. I dag har jag haft nöjet att få delta i en pressvisning av själva hjärnkontoret på Uppsala Universitet, det Segerstedtska huset.

Man kan givetvis ha synpunkter på byggnadens utseende. Sådana saknas aldrig i den akademiska världen. ”En finlandsfärja som gått på grund” hör väl till de vänligare varianterna jag hört. Den har redan vunnit utmärkelsen "Årets fulaste nybyggnad" 2016. Det gamla förvaltningshuset kallades å andra sidan allmänt för Skandalhuset.

Så kommunikationsdirektör Pernilla Björk provar att lansera devisen ”ifrån Skandalhuset till Seger.”

Tiden får väl utvisa vilket namn som vinner mark. 

Personligen blir jag lite förtjust i innanmätet av Segerstedska huset.  Redan de färggranna entrédörrarna säger mig att detta är något annat än den vanliga kontorsbyggnaden i stål och betong. Här har det fått kosta! När man sedan kommer in i huset är det lätt att ta det till sig det öppna torget. Eller bara de två trapporna. En i sten där namnet på flera av universitetets stora namn finns inristade, men där man också kan sitta ned och prata.

Den magnifika trätrappan i den öppna innegården, drar omedelbart till sig blicken.  Husets ryggrad som arkitekten kallar den. Inte illa.

Tanken bakom alla planlösningar är att de skall stimulera till ökat samarbete, vilket bara är att applåder i en tid där en hårt driven specialiseringen inom vetenskaperna hotar att bromsa alla de framsteg som vetenskap och teknik ändå gett oss.

Så, ja, jag skulle gärna vilja ”komma till jobbet” i den här miljön! Även en mörk novemberdag. De sexhundra som nu skall göra så är bara att gratulera. Förhoppningsvis träffar de nu också några nya personer vid de mötesplatser som huset är fyllt av.

Det är inte sällan i de oväntade mötena som kreativiteten uppstår.

Men min kritik handlar varken planlösningar eller val av material. De är säkert utmärkta enligt tidens oskrivna regler.

Vad jag saknar i huset är någon representation för kärnverksamheten.

Huset är en vacker bikupa för administrationen men var kommer de flitiga forskarna in i bilden? Forskning, undervisning och samverkan med det övriga samhället är ett universitets livsnerv. Var finns den?

Pernilla Björk pratar om att man inte är riktigt färdig ännu och att man så småningom skall eventuellt skall visa några aktuella exempel på forskning på de bildskärmar som finns på några ställen i huset. Gott så!

Men det är ändå lite illavarslande att universitetets tre huvuduppgifter inte från början planerats in i huset. Att de inte syns!

Det påminner bara allt för mycket om Babels Torn där ” de däruppe till slut inte förstod de där nere”.

Och historien har lärt oss att vi ständigt måste försvara vetenskapens arbetsmetoder och tankemodeller mot dumhet och fundamentalism.

Det hade kostat så lite att bara avsätta lite utrymme åt kommunikation med medborgarna. Jag har sedan länge (1987) propagerat för ett gemensamt Science Center här i staden. Det må vara en orealistisk dröm men några kvadratmeter hade man väl kunnat ägna åt forskningen i det så påkostade Segerstedska huset?

Hur skall jag annars som skattebetalare förstå varför man behöver denna vackra byggnad? Vad håller de egentligen på med därinne? Administrerar vadå?

 Kommer då det Segerstedska huset att leda till bättre forskning och undervisning?

Kommer det att leda till flera Nobelpris eller framsteg inom behandling av cancer?

Jag tillåter mig att starkt betvivla det.  Mina erfarenheter av besök på framgångsrika universitet över hela världen tyder nästan på motsatsen. Många Nobelpristagare vittnar tvärtom om minimala arbetsutrymmen och stökiga miljöer. Stökiga men kreativa.

Enligt min ringa mening så satsar vi i Sverige ovanlig mycket på byggnader, mindre på annat.

Men Segerstedska huset har en vacker insida som förpliktigar. Besök det gärna! Det är det värt. Och du har varit med och betalat för det.

Slutligen så kommer jag att tänka på en historia ifrån en annan större organisation jag arbetade i under ett antal år, Sveriges Radio. För ett antal år sedan hade vi  ett studiebesök av en mycket framgångsrik radiopratare ifrån USA. Showen var en stor publik framgång. Han skötte det mesta av sina sändningar på egen hand. När han exempelvis behövde installera en ny gäst i studion så spelade han en extra låt och så vidare.

Nå, när vi vandrade längs den tämligen omfattande sidan av Radiohuset nere på Gärdet i Stockholm så stannade han plötsligt upp och utbrast:

- Do you really need all this to make radio?

 

Om nollningar i mörka vatten

Så var det dags igen. För nollningar. En stor grupp unga människor skall skolas in i något nytt. Tillvaron som student på ett universitet. Varav denna stad har två.

Olika ämnesområden har olika traditioner och väljer dessutom att ”vårda” dessa sedvänjor lite olika.

Så vandrar det just nu omkring en skock ”småttingar ute på Ultuna. Jag stötte precis samman med dem – på väg ned till fotbollsplanen vid Fyrisån. Just denna belägenhet har genom åren - tyvärr- lett till en dålig vana att ”slänga småttingarna i Fyris”.

 Så var det redan på min tid, det vill säga före dinosaurerna. På den tiden, tidigt 70-tal, var auktoritetstron i starkt avtagande och vi gjorde rätt förutsägbart revolution – och slängde den djupt partiske fotbollsdomaren i Fyris istället.

Visst, vi såg också till att han kom upp ordentligt men det var lik väl ett idiotiskt tilltag.

(Nästan lika korkat som Vattenfalls senaste reklam där en ensam simmare ger sig ut på en nattlig simtur. Är det bara jag som reagerar på detta?)

 Genom åren har det förekommit nollningar häe i staden som kunde ha slutat lika illa som den ”skattjakt” på gymnasienivå som nyligen tog en ung människas liv.

 Till min stora lättnad noterade jag att de som leder ceremonin i vart fall inte längre uppträder iförda vita lakan, vilket faktiskt förekom något år. Så det finns kanske hopp.

 Jag skall inte förneka att de här traditionerna kan leda till bra sammanhållning i gruppen och till att man lära känna främlingar lite snabbare. Men de kan också lätt kantra till översitteri och dumheter.

Och mot det tycker jag vi skall visa nolltolerans. Även på högskolenivån.

En hedersam rapportering?

Varje dag serveras vi "nyheter". Vad som betraktas som nyheter är alltid föremål för en bedömning, en nyhetsvärdering. Så är också sättet de rapporteras på.

I går valde TV4:s Nyheter och SVT:s Rapport väldigt olika vis att rapportera om ett misstänkt hedersmord.

I TV4 version får vi höra en kvinna vittna. Hon säger att mordet är just ett hedersmord och att hon fruktar för sitt och sina döttrars liv. De lever nu med skyddad identitet och hon vittnar via videolänk. Det är ett inslag som berör en starkt.

I SVT:s Rapport läser nyhetsankaret upp några fakta om fallet, därefter får den anklades försvarsdvokat redogöra för hur han ser på fallet. Enligt advokaten är det fråga om ett bråk som urartat. Inslaget kommer sent i sändningen, efter cirka 21 minuter.

Intrycket av de olika inslagen blir onekligen väldigt olika. Vad är då sant?

Åh, sanningen ligger nog mittemellan säger den rättrådige. Då vill jag bara påminna om Tage Danielssons visdomsord.

”Jaja, du påstår att Köpenhamn ligger i Danmark och jag påstår att Köpenhamn ligger i Oslo. Sanningen ligger väl som alltid någonstans mittemellan."

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder66 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom, dr.h.c. medicin och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se