Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Fåglar för folket

Bättre en fågel i datorn än tio i skogen. Eller hur man nu skall omformulera det gamla ordspråket. För just nu pågår “Vinterfåglar inpå knuten” och svenska folket räknar besökare vid sina fågelbord som aldrig förr. Projektet är en del av det globala ”Great Backyard Bird Count”, världens största fågelräkning som startade i USA och Kanada.

 Och alltihop är i sin tur är ett exempel på hur vanliga medborgare kan engagerar sig i forskning, ”public science” som vi det svengelska ordet lyder.

( En annan variant av samma ide är de så kallade massexperimenten där skolelever över hela landet utför samma experiment och sedan jämför sina resultat. Förra året grävde man exempelvis ned en tepåse för att se hur den bröts ned. )

 Fördelarna med publik vetenskap är lätta att inse, utan större kostnad får man in tusentals observationer istället för en. Och räkningen därtill upprepas dessutom år efter år får man med tiden en riktigt bra uppfattning om hur olika fågelbestånd utvecklas. Trender som sedan kan tolkas av olika experter.

Ibland kan en snabb nedgång bero på att arten misslyckats med häckningen, ibland kan den vara resultatet av en utbredd sjukdom. Och man har som bekant även uppdagat miljögifter genom att fågelsången tystnat.

 Men hur är det med kvalitén på de data man får in, kan man lita på folk?

Frågan är ställd med självinsikt för visst är det irriterande att de dussin Koltrastar som under hela vintern ockuperat vårt fågelbord plötsligt är som bortblåsta när de skall räknas in?

Är detta verkligen representativt? Och visst är det tråkigt att inte ha enda ovanlig art att rapportera in, när grannens kan berätta om både örnar och ugglor?

(Om jag minns rätt så har till och med tecknarpartiet Berglins gjort en serie på det temat. )

Så för några sekunder kan frestelsen till forskningsfusk flyga förbi, men låt oss hoppas att den inte landar.  För fågelräkningen (i vart fall inte den här) är ingen tävling, det är ett sätt att försöka uppskatta antalet individer av olika fågelarter där och då. Och om tillräckligt många skickar in sina iakttagelser så jämnar slumpen så att säga ut sig.

 Grannens ”örnar” kommer då också att karakteriseras som ”uteliggare”, vilket på statistikspråk betyder data som kraftigt avviker ifrån det vanliga och som inte tas riktigt på allvar.

En annan effekt av ”Vinterfåglar inpå knuten” är förstås att många medborgare verkligen försöker se efter vilka fåglar det är som flyger omkring utanför fönstret. Ganska snart upptäcker man då att det minsann inte bara är Talgoxar som flaxar förbi. Sanningen att säga så räknade vi bara in ett enda par av de här mesarna i år!

 Har du inte tittat ut genom fönstret ännu så är det inte försent än! Vinterfåglar inpå knuten pågår till och med måndagen den 1 februari.

 Om någon vecka för vi veta om Talgoxen trots allt fortfarande är den vanligaste matgästen vi svenska fågelbord som den var 2014 och 2015.

 1. Talgoxe (1) 157 484 st –2% jämfört med 2013
2. Pilfink (2) 140 062 +12%
3. Blåmes (3) 102 980 –6%
4. Gulsparv (4) 73 212 +4%
5. Domherre (5) 71 621 +13%
6. Koltrast (7) 53 383 +19%
7. Grönfink (6) 44 646 –3%
8. Skata (8) 41 194 +7%
9. Kaja (9) 30 098 +12%

 

Detta har hänt - ingenting

Kära läsare därute!

Ni undrar kanske vad som händer här på det stora Sjukhuset. Eller det gör ni säkert inte, ni har säkert fullt upp med julstressen.

Egentligen borde ni göra ett kort besök i denna alternativa värld!

För här i den blåvita zonen råder ju som bekant en annan tidsuppfattning. LANDSTINGSTIDEN.

 Vid rondtiden, runt 10.00, kom en läkare förbi och vi gick igenom vad som skall göras.

Nu och framöver.

Kändes bra.

 Men därefter föll allt åter tillbaka i långtråkighetens lunk.

Som var och en förstår är alla tidsangivelser en smula osäkra så här inne i ett blåvitt hål. Men jag får för mig att ingenting har hänt på tre timmar.

Det är förmodligen också därför som personalen får något nervöst i blicken när man frågar dem när det där ingreppet som skulle utförts 08.15 skall äga rum. På riktigt.

”Vi vet inte” muttrar de defensivt.

 Men när personalen inte kommer till patienten så får patienten jaga rätt på personalen.

Inte vet jag hur bra det är att trava runt med en droppställning i korridorerna men det finns liksom inga alternativ. Att ringa på larmklockan känns lite väl drastiskt och när man väl gör det så kommer en undersköterska som lovar att hen skall jaga rätt på en sjuksyster. Sjuksystern behöver sedan inte sällan jaga rätt på en läkare. Och då är det bara att hoppas att läkaren är av rätt sort och av rätt rang.

 

Så går en dag än från vårt liv och kommer aldrig åter.

 

Nå, efter visst besvär har jag nu lyckas pressa fram en ny möjlig tid för mitt lilla ingrepp. Runt 14 är den senaste prognosen. Någonting, kalla det erfarenhet, säger mig att den förutsägelsen är lika säker som väderprognosen 10 dagar framåt.

Det blir nog en blåvit jul.

 

Vi repeterar. Jag skrevs in klockan 11 på fredagen i förra veckan. Jag skulle inställa mig på mottagningen igen 16.00 på söndag. Nu är klockan snart 13.00 på måndag, enligt vedertagen tideräkning. Men ingrepp nummer ett är fortfarande inte utfört.

 

Jag skall tillbaka hit senare i veckan, men det kanske är lika  bra att stanna kvar här tills dess? Så att jag finns till hands när det passar Vårdapparaten?

 

  

Nära nu

I väntan på vård.

Natten har varit som sjukhusnätter är. Erbarmlig. Slangen/nålen i vänster armveck gör inte upplevelsen bättre. Men ”dom vill ha det så”.

”Dom” är i det här fallet läkarna som skall operera. Antar jag?

(Sett ur mitt lite trånga patientperspektiv vet jag att man sover mycket bättre med nålen på handen. )

Och här finns ett annat gap i kommunikationen, det mellan professionerna.

Teamkänslan verkar fortfarande vara en lika avlägsen vision som det där med patienten i centrum.

 

Nå, alldeles nyss var det nära. Nära att den där undersökningen jag skall in på verkligen blev av. På utsatt tid. 08.15

Men en patient med bröstsmärtor hann före. Och det köper jag. Oavsett hur allvarliga de där smärtorna nu var. Att vänta när man vet orsaken är så mycket lättare än att inte veta varför man hålls i det blåvita morgonlandet.

Himlen utanför fönstre är i ungefär samma nyanser, där ute är det måndag. Snart vänder det. Snart så blir dagarna några dallrande minuter längre igen. Snart nu så...

 

Lyssna i natt!

Strax innan 22.00 får jag så den där nålen satt. Ja, det är ju så man säger när man ordnar ”en ingång” i kroppen.  Vid det här laget har jag lärt mig massor (?) om Al Capone. Fortfarande (ping) Kunskapskanalen.

Att sätta nålar är ingens favoritsysselsättning, därför har jag fyllt flera plasthandskar med varmvatten för att värma ådrorna innan dess. En instruktion som kanske inte är ut vägen att förmedla till de mindre stuckna?

 Sedan skall det där droppet tydligen inte sättas in innan klockan 05.00

Detta är nu den fjärde tidsuppgift jag erhåller om det. Men dagen är inte över än så. 

 Å andra sidan berättar syster ett för mig nu att jag kan vänta att få göra min undersökning 08.15! Det är lite intressant eftersom jag så sent som i fredags fick den bestämda upplysningen att ” vi (avdelningen, förstås) får inte den informationen innan 08.00 på måndag”.

 Så går då Natten på. En uska( undersyrra) som lovar att väcka mig  06 i morgon om jag nu måste duscha ytterligare en gång (?). En professionell syster som frågar mig hur läget är, berättar utförligt om vad som skall hända och lovar att fixa lämpliga medikament. Hon vet vad alla borde veta, det sparar mycket tid att ta sig tid att lyssna!

 Så det är lite svensk roulett. Du betalar full skatt och ibland har du tur och får bra sjukvård.

 Nå, allt detta är förstås petitesser och alldeles för detaljerat för er kära läsare, men jag försöker bara visa lite hur bedrövligt dåligt detta med kommunikation fungerar inom svensk sjukvård i dag. Både mellan avdelningarna på det stora sjukhuset och framförallt till den där patienten som finns där någonstans i periferin.

 

I fönstret lyser en matt adventsljusstake , Kunskapskanalen fortsätter med Englands blodiga historia...

Den som väntat...

Så slår klockan åtta på kvällen söndagen den 18 december. I svängdörren till Sjukhuset möter jag de besökare som hälsat på sjuka anförvanter och vänner. Besökstiden är över.

Uppe på ”min” avdelning är dörren låst. Jag ringer på en dörrklocka. En syster öppnar med orden ”Jaha”. Går till rummet. En syster ifrån tidigare kommer in och försäkrar att hon alldeles strax kommer tillbaka.

 

Och se, där slog klockan 21.00!

 

Det går verkligen ingen nöd på mig. Har eget rum (än så länge) och egen TV ( som fungerar) Ser ett mycket intressant naturprogram med titeln Frozen Planet.

 

Men, kalla mig tokig, men jag hade hellre sett den hemma…

 

 

I adventider på Ackis

Det luktar starkt av någon lätt bränd fiskrätt när jag tar mig in ifrån ishalkan utanför till de vindlande korridorerna som leder till min avdelning på Sjukhuset. Gångarna är tomma och det enda som skvallrar om liv är en udda, borttappad handske på en låda. Klockan är runt 16 söndagen och vi firar fjärde advent.

När jag väl kommer upp på avdelningen är det omöjligt ännu ödsligt.  Jag går runt ett tag innan jag hittar två syrror som håller på med något i vad som ser ut som en central. Den ena håller en telefon emot örat och den andra sorterar papper. Ingen tar någon notis om mig.

Och detta gör mig lika förvånad varje gång.  ”Nånannannismen” verkar nu vara rådande lag inom svensk sjukvård. Ingen, säger och menar ingen, bryr sig om man dundrar in på en sjukhusavdelning numera.  Jag skulle kunna vara en tjuv, jag skulle kunna söka en sjuk anhörig eller jag skulle rent av kunna vara en patient. Sak samma. Det är någon annans ansvar.

Förlåt mig om jag nu upprepar mig men, när jag lämnar in min bil på service så hälsar alla anställda som går förbi och ser jag det minsta vilsen ut så frågar de om de kan hjälpa till med något?

Fast bilar är förstås värdefulla...

Efter att ha stött som ett rundningsmärke ett tag tar jag kontakt med en tredje sjuksköterska. Jo, hon känner till att jag skall dyka upp. På frågan varför jag behöver inställa mig klockan fyra en söndag eftermiddag får jag svaret att de skall ge mig dropp – i morgon bitti. För en undersökning som skall ske någon gång under måndagen.

Men, försöker jag om ni nu skall sätta in dropp runt 06 i morgon är det väl bättre att jag kommer ja, i morgon bitti?

Nej, blir svaret. Så här står det i pappren och jag får gärna ”bli sur” men nu är det som det är.

Jag förklarar att jag inte blir sur men gärna vill veta varför. Systern retirera nu in på expeditionen viftar med handen och säger åt mig att gå in på rummet.

 Väl på väg rummet så kommer min räddande ängel, syster nummer två.  Hon lyssnar på vad jag säger och går snabbt ut för att få svar på frågan om varför. Lika snabbt kommer hon tillbaka och berättar att man tydligen skall sätta igång ett dropp redan klockan 00.05 i natt.  Med den viktiga informationen är det rimligt att spendera en natt på Sjukhuset. Inte för att ”nu är det så” eller för att “det står i pappren”.

 

-       Men inte behöver jag sitta här och vänta på det i fyra timmar! säger sjuksyster nummer två.

-       Kom tillbaka innan jag går av mitt pass så sätter jag in en nål på dig så behöver nattpersonalen inte göra det säger hon. 

Underbart! En människa som lyssnar, tar initiativ och sitt ansvar. Vi samtalar en stund om ditt och datt  i vårdapparaten.

 

Så jag ringer tillbaka till hustrun som en smula förvånad hämtar upp mig vid samma entré där hon nyss lämnade av mig.  Vi  åker hem och äter lite god fisk.

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se