Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Några råd till SLU:s nya rektor

Bästa Rectrix magnifica  Maria Knutson Wendel!

Om precis en månad installeras du officiellt på ditt ämbete. Som gammal Uppsalabo och med ett långt förflutet på stadens båda lärosäten vill jag med dessa anspråkslösa råd hälsa dig varm välkommen till Uppsala och till SLU!

Bästa Rectrix magnifica? Ja, så säger vi i denna akademiska stad.  Där till och med kajorna lär bryta på latin. (Och jag fruktar redan att jag här kommer att rättas av en latinexpert från staden.För sådan är den akademiska världen. Snabb på att finna fel)

Men till skillnad från Skandinaviens äldsta universitet inne i staden så är du inte den första kvinnliga rektorn på stolen.

Du är den tredje.

 Vi är många som har stora förväntningar på din tid på Sveriges Längsta Universitet.

Förhoppningarna spirar ända ifrån i Kivik söder till Röbäcksdalen i norr.

För SLU är i sanning ett långt och splittrat lärosäte.

Och här vill jag tro att någon klok person redan har gett dig boken ” SLU Ett universitet mitt i samhällets utveckling”? Fri Tanke. ISBN 978-91-87935-99-2)

Ta ett gott råd, sätt dig ned en stund och läs den.

Det kommer att spara dig så mycket tid och bespara dig flera misstag.

 

Låt oss börja med det där med Sveriges Längsta Universitet, det vill säga lokaliseringen. Eller ”ortseländet” som det kallas i bokens femte kapitel.

Om man nu skall beforska ”bruket av de levande naturresurser” så kan det förstås vara en fördel att finnas över hela vårt utsträckta land.

Men, valet av exakt var man finns gjordes inte utifrån någon vetenskaplig process, det är snarare resultatet vad man fick då 1977 när allting började. Och inte har det blivit mindre rörigt under åren.  Så har SLU exempelvis tagit över stora delar av Naturvårdsverkets tidigare miljöövervakning eller –nu senast – Institutionen för akvatiska resurser.

Så kommer det sig att lantbruksuniversitet numera kan stoltsera med ett eget forskningsfartyg!

 

Men till ”ortseländet” kommer en annan splittring som du bör känna till. Sprickorna efter de tre gamla högskolorna. Strukturrationalisering var ett ledord då SLU kom till. Slå samman och effektivisera!

1977 var du en tonåring men jag är gammal nog att minnas den turbulenta sammanslagningen. Ja, jag var till och med en kåraktiv och mycket miljöintresserad student på Ultuna då den stora byggboomen ägde rum. Rektor Lennart Hjelm framstod som segraren men de som förlorat gick inte tyst in i skuggan. Mordhot, bråk och strul förekom.  Först lång efteråt har jag insett hur starkt motståndet var.

Under en högtidsmiddag på Ultuna berättade den dåvarande kökschef lätt chockerad för mig hur han fått porslinet krossat på en annan tillställning. Orsaken? Porslinet kom från Lantbruksuniversitet och användes på den gamla Veterinärhögskolan.

 Sedan dess har mycket vatten flutit i Fyrisån.

De flesta av de byggnader som vi var med och invigde då har idag skrotats till förmån för nya arkitektdrömmar i glas och betong.

De stora veterinärbyggnaderna som byggdes 1977– med sin egen vidhängande travbana – gapar i dag tomma. Övergivna sjunker husen sakta ned i den uppländska leran och glömskan.

Den gamla herrgården där rektor och ledning förr huserade under förkortningen CF, uttydd Centrala Förvirringen, byggs nu om till bostäder.

Genetikcentrum som jag var med att inviga som Informationschef på SLU inrymmer nu bland annat IES (Internationella Engelska Skolan.)

Men historien lever vidare och det kommer du snart att få erfara.

 

Så du tar inte över ett SLU, du tar över en rad små påvedömen alla fast i sin egen berättelse. Så var det nog också på Chalmers, kan jag tänka mig?

Splittringen ställer till det när man vill marknadsföra SLU och när man rekrytera studenter till utbildningarna, men trösta dig med att den har blivit mindre med tiden. Och du vet ju redan att det där med att leda akademiker är ungefär som att försöka leda an flock katter.

 Du bör känna till detta, men samtidigt högaktningsfullt skita i just de traditionerna.

Andra seder bör du kanske ägna lite större tid. Jag tänker på det så omdiskuterade ”sektorsansvaret”. ( Se sid 31 i nyss nämnda bok!)

Ansvaret för sektorn är egentligen orsaken till att SLU finns till, SLU:s raison d'être. De tre gamla högskolorna sysslade alla med en gemensam uppgift, hur man bäst skulle bruka de levande naturresurserna.  Numera vet vi att allt liv i grunden styrs av samma DNA spiral. Det är runt denna livets molekyl som SLU forskar och verkar.

Ja, vi kan tidsanpassa oss och kalla det ” det hållbara bruket av de levande naturresurserna”, men det där lilla ordet” bruket” kommer vi inte ifrån. De betyder att SLU inte enbart skall observera och kartlägga naturens gång och det biologiska livet i stort. Det finns det en hel hord av andra institutioner och andra universitet som gör, tretton på dussinet!

Nej, anledningen till att SLU finns till är bruket av de levande naturresurserna.

 Om det bara handlade om att ”rädda klimatet” eller ”värna miljön” vore det enkelt. Det skulle vilken amatör som helst klara av att ”framtidsäkra”, men för att utvinna vårt dagliga bröd – och samtidigt skapa en dräglig livsmiljö för andra organismer krävs det kompetens. Kunskap och kompetens. Inte slagord.

För vi människor har i över tiotusen år försökt att utvinna mat, energi, fibrer och upplevelser ur vår omgivning. Ibland har det gått bra, ofta har det gått illa. Hunger och undernäring har varit våra följeslagare. Just nu lever de flesta av oss i ett ofattbart överflöd.

Prognoser pekar på att vi om trettio år kommer att vara tio miljarder innevånare på denna jord. Tio miljarder! Hur skall vi klara av detta, utan att utrota annat liv och kanske till med oss själva? Finns det viktigare frågor att ta itu med? Förmodligen inte. Och här, precis här, kan SLU spela en nyckelroll.

 

Fortsättning följer…

Historien om en historia

Vetenskapsradion Historia fyller tjugo år i dag!

Varma gratulationer på födelsedagen!

Framgången är till stor del Tobias Svanelids förtjänst. Och - förstås - det stora intresset för historia hos ”den intresserade allmänheten”. födelsedagen

När vi beslöt att prova honom som programledare var det först i sällskap med ”en riktig historiker”. En i och för sig duktig person som forskade på Idrottshistoria.

Men efter bara några program stod det alldeles klart att Tobias klarade sig  utmärkt på egen hand.

Det naturligtvis inte heller det första historiska radioprogrammet som sändes. Själv minns jag också bråket kring dessa tidiga program. Redan då mullrade det i debattleden om att historian i skolan skulle skäras ned. Samtidigt var inte kritiken nådig mot Herman Lindkvist när han började popularisera ämnet. Vetenskapsradion hade sänt Historiska Klubben redan på 1990-talet. En titel som senare togs över av en annan programledare.

Min ide när jag började som redaktionschef 1992 handlade från om att bredda begreppet ”vetenskap”. Därför startade jag både ”Vetenskapsradion Historia” och ”Vetenskapsradion Samhälle”.

Den senare varianten kom senare att döpas om till Vetenskapsradion Humaniora och leddes så småningom av Urban Björstadius. Tyvärr kom den programpunkten senare att läggas ned, vilket lett till att forskningen inom detta område varit dåligt bevakat i svensa media.

 

SR var vid den här tiden licensfinansierat och vi levde med ständiga besparingskrav. Att under den ekonomiska pressen starta an rad nya program var inte alltid lätt.

Trots det så lyckades vi starta en rad nya programpunkter. Inte minst de dagliga nyhetssändningarna av vetenskapsnyheter på morgonen. Radiolyssnandet var vid den här tiden helt styrt av tablån och alla undersökning visade att det var på mornarna som svenskarna lyssnade på sin radio.   Maktkampen på SR då handlade om fördelning av resurser mellan den gamla riksradion och lokalradion.  Vetenskapsradions situation var extra komplicerad eftersom vi enligt riksdagsbeslut hade flyttats ut till Uppsala. En flytt som jag som ny chef fick utföra. Vi passade liksom inte in i organisationsschemat vilket alltid orsakade huvudvärk hos centralekonomerna i Radiohuset.

Under en av många omorganisationerna beslöts att SR skulle köpa in fler program. Det medförde att många duktiga radiopersonligheter startade eget och blev frilansare. Tobias Svanelid och Urban Björstadius var två av dem. De startade bolaget PRATA.  

 Som ofta tog teknikutvecklingen över, det blev ingen DAB-radio trots en stor satsning ifrån dåvarande radiochefer.  Istället kom radio via nätet. Även här var vi först på Vetenskapsradion! Tack vare duktiga medarbetare och intresserade tekniker låg våra sändningar ute på nätet långt innan någon annat radioprogram.

Nå, allt detta är nu historia.

Och att göra radio är ofta att skriva i luften.

Grattis Tobias och Urban! Och till professor Dick Harrisson som svarat på lyssnarnas frågor under många år!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Genvägar - på gott och ont

GENVÄGEN heter en dokumentärfilm som sänds i SVT just nu. Missa den inte! Den är riktigt bra. Balanserad och kunnig. I första hand handlar den om CRISPRcase9-tekniken, men den sammanfattar mycket av den moderna genetiken. Dess möjligheter och farhågor. Möjligen är den för lång och nyanserad för att få någon uppmärksamhet i den skrikande debatten, men just därför så sevärd?

Genvägen har till och med fått den osedvanliga äran att hamna ibland tips om bra filmer just nu av Svenska Dagbladet! Mitt ibland true crime och maffiaskildringar.

Att den därtill fått samma dubbeltydiga titel som vår öppna föreläsningserie här i Uppsala, Genvägen till kunskap gör ju inte saken sämre. Den serien som anordnades av Svenska Sällskapet för Medicinsk Genetik (SSMG), Vetenskap och Folkbildning och Uppsala Universitet. Och som finns på MedFarms hemisda.

Där berättade Mats Lundgren om CRISPR.

 

Filmen Genvägen ( HumanNature i original) kompletterar den mera tillspetsade, men klart sevärda Onaturligt urval på Netfilx som jag tidigare berättat om.

Vilken är då min ståndpunkt, min åsikt? Den sammanfattas kanske bäst av den forskare som mot slutet av filmen säger ungefär:

Vi människor började att "leka GUD" i samma stund som vi klättrade ned från träden för miljoner år sedan. Genom att genetiskt förändra ett antal vilda växter och djur till grödor och husdjur skapade vi den civilisation vi nu alla lever i och av. "Men dessa de första genetikerna kallades bönder".

Och CRISPRcase9 är ingen teknik som vi uppfunnit, den har funnit i miljoner år i naturen och används där. Proteinet som är själva gensaxen används av bakterier i deras självförsvar mot virus.

Men som sagt, försök att se hela filmen och bilda dig en egen uppfattning.

Ekobruket 2.0 igen

 Eftersom SR,P1 just nu sänder ännu en serie om "kampen om jorden" så känns det befogat att återigen publicera den debattartikel som några av oss skrev för några år sedan.

Ingen har rätt i dagens ekodebatt. Forskningen om det hållbara ekobruket 2.0 borde ha satts i gång redan i går.

Under snart ett halvt sekel har det pågått en debatt om vilket lantbruk som är det bästa, det ekologiska eller dagens standardjordburk.

Nu är det hög tid att kliva upp ur skyttegravarna och börja samtala om saken i stället för att framhärda med de två monologer som ekat även det senaste året. För ingen av sidorna har rätt.

Vår tids ekologiska odling är minst lika ”oekologisk”, det vill säga ekologiskt ohållbar, som vår tids standardodling (vi vägrar kalla den konventionell, dagens moderna bönder är minst av allt konventionella). Samtidigt blir det alltmer angeläget och brådskande att komma fram till ett ekologiskt jordbruk värt namnet. Ett jordbruk som både är ekologiskt hållbart och samtidigt är minst lika produktiv som dagens jordbruk. Om en generation behöver jordens befolkning tillgång till 70 procent mer mat.

Låt oss kalla det Ekobruk 2.0.

Utgångspunkten delar vi med dagens ekobönder – att lära av naturen. Den har förvandlat sol, vind och vatten till föda, foder och fiber i ett kretslopp som pågått i miljarder år. Sett i sin helhet klarar naturen konststycket också med en förbluffande hög effektivitet utan vare sig industriellt tillverkade bekämpnings- eller gödselmedel som kräver fossil energi. Naturen håller sig med sina egna gödselfabriker och i naturen är motståndskraft regel och känsligheten undantagen. Naturliga bekämpningsmedel och metoder tillhör ekoodlingens själv kärna och ingår allt oftare också i standardbondens verktygslåda. Eftersom allt liv bygger på kemiska processer så är mycket av denna inbyggda resistens också kemiskt baserad eller på annat sätt inbyggda i växtens egenskaper. Detta vet förstås också dagens forskare och växtförädlare. Och de är också de bakomliggande mekanismerna på spåren.

Sannolikt är det bara en fråga om riktlinjer, tid och pengar för att ta fram lösningar som bygger på naturens egna metoder och mekanismer.

Med dagens satellit- och maskinteknik är det också möjligt att båda gödsla och skydda växterna med precision och i den takt de behöver det. Inte minst stallgödseln som är bärande för hela ekoodlingen måste doseras på ett miljöeffektivt sätt. Med forskning och teknik är vi också på väg att kunna renframställa fosfor ur avloppsslam, återföra det i jordbrukets kretslopp och ta tillbaka fosforn dit där den hör hemma – på bondens åker. Precis som all den jord som med dagens odlingsmetoder – vare sig den kallas ”eko” eller ”standard” – rinner med regn, smält-, å- och flodvatten till Östersjön där den dödar havsbottnen. Den mest radikala lösningen på detta sorgligt försummade problem med jorderosion och slamtransport från åker till hav kan vi också hämta från naturen. Där förekommer ingen plog och harv, och marken är täckt av växter hela året.

Med riktade forskningssatsningar är det fullt möjligt att få fram perenna (fleråriga), grödor så att marken är skyddad året runt eller få fram odlingssystem som imiterar naturens sätt att aldrig lämna marken obevuxen och utsatt för vattnets och vindens eroderande krafter. Med ett sådant odlingssystem får vi ett jordbruk som varken läcker näring, jord eller gifter till haven.

Vi vädjar därför till politiker, opinionsbildare, forskningsråd och allmänhet att börjar diskutera ett helt nytt sätt att ta fram vårt dagliga bröd.

Det är dags att lägga de slitna plakaten på hyllan och samarbeta för att ge oss ett ekologiskt hållbart jordbruk värt namnet. Ett ekojordbruk 2.0. Här finns ett fält för innovation där Sverige, i gammal god tradition, kan inta en internationell tätposition. Och i på sikt sälja ett hållbart system till en världsmarknad.

Lek med tanken att kunna erbjuda ett helt nya odlingssystem för export – i stället för halvgamla vapensystem!

Och det brådskar. Utmaningarna världens bönder, jord och skogsbruk står inför är enorma. Den jord och skog vi odlar skall inte bara ge virke, föda, foder och fibrer till nio–tio miljarder människor 2050. De skall klara saken med allt mindre insatser och med allt mindre miljö- och klimatpåverkan. De skall dessutom inte bara själva klara sig utan fossil energi, utan också ersätta mycket av det vi i dag får från olja och gas.

Ekobruket 2.0 handlar om att med naturen som förebild producera mycket, med små insatser, inga miljöskador och så att det räcker åt allt och alla.

Vi är övertygade om att detta bara kan göras med mycket djupa vetenskapliga kunskaper om hur naturen fungerar och med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen! Inte emot dem! Då har vi inte råd med ett skyttegravskrig om ord och odlingsmetoder. Det måste vara målet som räknas inte metoderna – vare sig vi kallar dem ”eko” eller ”standard”.

Ekobruket 2.0 kräver både avancerad grundforskning, storskaliga försök och hängivna odlare. Här krävs verklig tvärvetenskap och en förmåga att se runt hörn. Det kommer att ta tid – forskningen på det hållbara ekobruket 2.0 borde ha satts i gång redan igår.

Men framförallt kräver det politisk mod att bryta mot invanda föreställningar och en klokhet som orkar se längre än till nästa opinionsmätning. Vårt dagliga bröd får inte bli ett simpelt bete i röstfisket!

Agneta Liliehöök, Jan-Olov Johansson, Carl Henrik Palmér, Peter Sylwan, Lennart Wikström.

Fristående och oberoende skogs- och lantbruksjournalister, ledamöter av Skogs och Lantbruksakademien.

Kampen om ord och jord

Det har gjots så oändligt många riktigt dåliga program om jord och jordbruk genom åren! Ensidiga, okunniga och så långt ifrån seriös populärvetenskap man kan komma. Just nu sänder Sveriges Radios P1 en programserie med namnet "Kampen om jorden". Om man bortser från den lätt 70-tals färgade rubriken så är det inte en så dum serie.

Inte minst eftersom den släpper fram riktiga lantbrukare och verkliga forskare på SLU.

Visst, den lider av en romatiskt grundsyn och är inte på något vis förankrad i vetenskap och beprövad erfarenhet men ändå.

Lyssna gärna och döm själv!

En dusch av nya gener?

Enligt den här artikeln är det nu möhligt att redigera växters DNA genom att spraya dem med CRISP teknik. Är dette verkligen sant? OCh vad innebär detta?

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se