Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Nej, man får inte ta med sig hunden in i ...

Hundförbud. Oavsett var du rör dig i samhället är hundar icke önskvärda. Skyltarna med den överstrukna vovven finns på alla dörrar, ifrån apoteket till överskottbolaget.

Samtidigt är det få länder i världen som har en så sträng djurskyddslag som vårt.

Karo får inte lämnas hemma ensam för länge, då begår husse ett lagbrott.

Så hur man än vänder sig så har man svansen bak.

Tar man med sig ”människans bästa vän” när man handlar så blir man utkastad, lämnar man kompisen hemma så riskerar man att bli bötfälld för vanvård.

Varför?

Vän av ordning kommer här att anföra att det finns allergiska människor och att hundar smutsar ner och att…

Jo, allt detta är säker sant, men i så fall bör varje hundägare också förbjudas att  röra sig utanför hemmet eftersom vederbörande är en vandrande allergen på grund av sina hundhårsfyllda kläder. Skyltarna bör bytas mot ”Hundägare förbjudna”.

Hundskräcken i Sverige är svår att förstå. Om det nu inte bara är just en vag rädsla  utan saklig grund.

Och man behöver inte ta sig långt utanför landets gränser för att förstå att här som på så många andra punkter är Sverige extremt.

 

Marit Paulsen sa en gång att det finns inget folk som är så rädda om sina djur och inget folk som är så rädda för sina djur.

 

Nu har vi ändå levt med våra hundar i mera än 25 000 år så vi borde ha hunnit vänja oss. Efter en så lång tid borde väl hundägande ändå betraktas som "naturligt","ekologiskt" och "hållbart"? Och faktum är att det aldrig har funnit så många hundar i landet som nu. De allra flesta av dem är älskade familjemedlemmar så det är hög tid att se över den föråldrade lagstiftning som finns på det är området. Och för alla planerare och affärsidkare att tänka om.

 

 

Till dess har jag några konkreta förslag:

Ta ned hundförbudsskylten i din butik - om den nu inte hanterar livsmedel!

Gör istället reklam för att hundar är välkomna!

Ingen har riktigt lyckats med att förklara varför hundar får vara på restauranger i andra länder men inte här. Är svenska hundar mera smittsamma?

 

Hertz hyr sedan en tid ut hundbilar och de flesta hotell har insett att numera reser många med sina fyrbenta vänner.

Ordna med speciella parkeringsplatser med solskydd vid de stora köpcentrumen. Låt oss hundägare betala en slant för att stå där med bilen. Då handlar vi dessutom mera!

 

Och, kära Uppsala kommun, ordna med in stängslade hundrastgårdar! Jag hade nyligen glädjen att besöka den nyanlagda Skivlingparken här i Norby. En fantastisk anläggning med aktiviteter för både barn och pensionärer.  Snyggt jobb!

Men – de flesta som besöker parken och andra grönytor i staden, är hundägare.  Varför inte stötta dem för en gångs skull?

Nej, nu har jag skällt färdigt för idag!

Nobel i Uppsala

I år Uppsala bjöd Nobelpristagarna på snö.

Så kom de tågande, traditionstyngda på Luciadagen, årets vise män. Ty detta år var de alla män de som funnit nåd i Nobelkommittéernas kritiska ögon.

Och det var en något decimerad skara som tog sig ända till lärdomens stad. Medicinpristagaren Yoshinori Ohsumi kom av oklar anledning inte till Uppsala och den mest omtalade av dem alla, herr Robert Zimmerman, dök som bekant inte upp alls.

 De som kom föreläste alla programenligt inför relativt välfyllda salar om sina respektive ämnen. Men nu kan man också som en utmärkt service av Uppsala Universitet sitta hemma vid datorn och följa de lärdas utläggningar.

Jag vill inte påstå att jag helt förstod fysikernas föreläsningar, men jag har förstått att jag är i gott sällskap här.

Kemisterna små maskiner är mera lätta att begripa men ju mera man lär sig ju svårare blir det att följa även deras resonemang.

Det är därför lite befriande att se att även en Nobelpristagare kan ha besvär med powerpoint.

 

Vilka av årest upptäckter som på några års sikt kommer att få betydelse i samhället eller för vår förståelse av världen är som vanligt helt omöjligt att förutspå!

Mera säkert är då att minglet på Slottet innan lunchen är rena Klondyke för den som letar värdefull kunskap – och skvaller. Det bör här påpekas att enligt professor Robert Dunbar så tillbringar även akademiker en stor del av sin tid med att hålla sig a jour med det sociala spelet inom flocken så det är fullkomligt normalt.

Även vid lunchbordet får man lära sig precis så mycket som man vill, bara man lyssnar. Denna lunch fick jag ny kunskap om virus, influensavacciner och historiska fakta om släkten Nobel. Möjligen passerade jag även några erfarenheter av akademiskt ledarskap till en student verksam vid kåren.

På tal om ledarskap så höll rektor Eva Åkesson ett ovanligt långt tal på högst korrekt engelska om vikten att verka emot faktaresistens och Nobelpristagarnas särskilda ansvar i det här arbetet.

När sedan Allmänna Sången under ledning av Robert Sund står för underhållning kan det bara bli bra. När de sjunger ”Jul, jul, strålande jul” faller åtminstone jag i djup julstämning.

 

Men det skall erkännas att jag det hade varit en svårslagen upplevelse att få höra Bob Dylan sjunga ”Times have changed” ifrån scenen i aulan.

 

Efteråt serveras kaffe i Johan den tredjes salong vilket skapar ytterligare kontaktytor och ännu mera informationsflöden. Där hittade jag bland andra DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther ( längst till vänster på bilden) som antagligen hörde till de få som verkligen kunde begripa årets fysikpris. UNT:s Åke Spross ställer sina sista frågor i trappan ned ifrån salen.

 

När Nobelkortegen väl drar vidare – med sedvanlig försening - har snön börjat smälta och slasket har tagit vid.

Nu gäller det att bevara glansen ifrån Priset till nästa år.

Genvägen till släkten?

Uppsala i kväll. Vad jag vet så var jag först med att recensera Karin Bojs och Peter Sjölunds utmärkta bok "Svenskarna och deras fäder". Vid det här laget har den bedömts av en rad recensenter och lyfts fram i en rad sammanhang.

I kväll kan dessutom den som bor i Uppsala träffa en av författarna, Karin Bojs på Studentbokhandeln här i staden. Klockan 18 börjar evenemanget och ett tips är att komma i tid. Det lär bli fullt hus.

En mycket intressant fråga, sedd med Uppsalaögon, är när svaren på DNAanalysen av Erik den Heliges kvarlevor blir färdig? För som man kan läsa i boken så tror forskarna numera att det verkligen är benen av denna historiska person som ligger i det gyllene skrinet i domkyrkan.

Här nedan återpublicerar jag min recension:

Svenskarna och deras fäder är den högst deskriptiva titeln på en mycket efterlängtad bok. Åtminstone om man skall tro reklamen på social media och lanseringen på Folkets Hus i Stockholm söndagen den 13 november.

Vad ligger då bakom detta ovanliga intresse för en populärvetenskaplig titel på bokmarknaden?

Ett svar får man om man ser till vad de båda författarna skrivit tidigare. Karin Bojs förra bok hade titeln ” ” Min Europeiska familj- de senaste 54 000 åren”

(Augustprisbelönad), Peter Sjölund har publicerat handboken ” Släktforska med DNA”.

Så det är alltså det förmodat växande intresset för att släktforska genom att analysera sin egen arvsmassa som boken skall möta.

Genom att gnugga insidan av din kind med en bomullspinne och sända detta prov till ett laboratorium kan du få veta mera om vilken grupp du tillhör och därmed också lite mera om hur dina förfäder vandrat hit ifrån vårt urhem i Afrika.

Lite mera romantiskt uttryck kan man säga att vi alla bär en liten karta över mänsklighetens väg inne i våra celler.

Så vidare poetiska är nu inte de båda författarna. Här bjuds vi snarare på en rak och kronologisk beskrivning över vilka fynd arkeologerna gjort och var.

Vi får, precis som i Karin Bojs förra bok, veta mera om de olika vågor av invandring som svept in över detta norra hörn av världen.

Här berättas om Bredgårdsmannen, Birger Jarl, Erik den Helige och – Rambo. Här utreds gamla fördomar om valloner och om samer.

Att nedteckna Svea Rikes historia är nu inte en helt purfärsk ide.

Men till den gamla bilden lägger författarna alltså resultaten av de DNA-analyser som gjorts av gamla fynd och av de svenskar som lever här idag.

Så får vi exempelvis följa hur Ivar och hans söner kommer in i landet, men Ivar är inte någon kung eller härförare utan bara ett symboliskt namn på en grupp män som alla har en genetisk förändring som kallas I1-M253.

Denna mutation uppstod förmodligen hos en man som föddes någonstans i norra Tyskland för en så där 3000 år sedan. Av tio svenska män idag bär fyra på just den mutationen. Och, ja, boken handlar nästan uteslutande om analyser av männens arvsmassa, men även kvinnor kan givetvis få sitt DNA analyserat.

 

Genom den här nya tekniken styrks en del av de teorier som arkeologer och språkforskare redan lagt fram. Ja, ett och annat akademiskt gräl kan till och med stillas.

Det är ingen kliché att påstå att nya analysmetoder som isotop- och DNA-analyser ger oss en ny och mycket spännande berättelser om de som levt här före oss.

Men med kännedom om just de tvister som lätt uppstår inom forskningsvärlden blir jag en smula förskräckt över hur ofta ordet ”säkert” används i texten. Samtidigt underlättats onekligen läsningen av raka besked.

På tal om sådana svar bör man möjligen tillfoga att de olika DNA-tester som finns att köpa förvisso är intressanta, men att de inte är ger dig någon genväg (sic) till enkel släktforskning. De träffar du får när du jämför med prover som andra sänt in ligger ofta tusentals år tillbaka i tiden. Eller som någon har sagt: släktforskning via DNA uppfyller alla krav på en god hobby, den är dyr, tar tid och är komplicerad.

Å andra sidan, ju flera som börjar amatörforska på det här området ju lättare blir det att hitta intressanta samband. Ett tips är att de stora företagen som analyserar DNA för släktforskare ofta bjuder på kraftiga rabatter i slutet av november månad.

 

Innan dess bör man definitivt ha läst ”Svenskarna och deras fäder - de senaste

11000 åren” av Karin Bojs och Peter Sjölund.

Boken är bara på runt 230 sidor, den har ett friskt tempo och bör utan några som helst svårigheter kunna läsas av alla som är intresserad av historia. Den är en given julklapp till alla som är intresserade av sitt ursprung, inte minst till de som släktforskar och funderar på att inkludera en DNA analys i det arbetet.

 

 

Winter is coming

Denna morgon vaknade världen till en ny mardröm. Putin och Trump vid varsin avtryckare.

Varför skola människor strida?

”Att döda en människa” är den något missvisande titeln på en mycket angelägen bok om krigets historia.  I boken ger sig de två författarna Björn Hagberg och Martin Widman ut för att finna svaret på en brännande aktuell fråga: var utspelades det första kriget i mänsklighetens historia.

Och vad är det som orsakar detta kollektiva vansinne?

(Bokens undertitel är också: På spaning efter det första kriget.)

Denna fråga leder dem till olika resor till alltifrån Jerikos till Koreakriget. Så småningom hittar de också en plats som svarar emot den ställda frågan. . Även om den ligger dolt långt under ytan.

På vägen dit tar författarna sig an klassiska frågor som var det när vi blev jordbrukare för cirka 10000 år sedan som de organisareda krigstågen uppstod?  Är det verkligen sant att det kollektiva våldet var vanligare långt tillbaka i historien? Lever vi i själva verkat i en allt fredligare värld?

Hur var det med alla våra föregångare i släktträdet, var de våldsamma?  Och hur är det med våra nu närmaste levande släktingar, människoaporna? De två olika schimpansarterna får inte oväntat extra utrymme. Är vi som de barnamördande schimpanserna eller som de sexfixerade Bonoberna? Frans de Wal och Lasse Berg argumenterar för sin art.

Under spaningen låter Hagberg och Widman oss träffa nästan alla de stora namnet inom ämnet som Robin Dunbar, Jane Godal, Steven Pinker, Edward. O Wilson, Hans Gebel, Steven A. LeBlanc och så vidare.

Profiler ur historien och deras idéer redovisas också med lätt hand.

En förödande övervikt av män, som författarna själva konstaterar, blir det dock. Mot slutet av boken dyker dock Sarah Mathew upp med sina intressanta teorier.

Spaningen pågår både i ett tidsmässigt och geografiskt perspektiv.  I texten förflyttas vi till Göbelli Tepe, Jeriko, Talheim, Yanomoön, men också till Sund i Norge och Falbygden i Sverige.

Sökandet efter krigets rötter för oss till den ständigt gäckande frågan om människans natur. En fråga som många undviker eftersom den ofelbart leder till konflikter, ja, nästan krig i den akademiska betydelsen av ordet.

Här imponeras jag av författarnas strävan att verkligen redovisa alla olika kombattanters argument. De driver inte en egen linje, de lämnar åt dig som läsare att ta ställning!

Mina invändningar emot boken är mera av formell natur. Kapitlen saknar exempelvis rubriker och källförteckningen är inte knuten till var i texten de förekommer. Om man hade vässat lite till på titeln och omslag hade boken kanske nått fram till ännu flera läsare?

Det är synd för boken är verkligen värd att få lite mera uppmärksamhet! Att döda en människa. På spaning efter det första kriget är en gedigen och lättläst bok om ett oerhört angeläget ämne.

En högst lämplig farsdagspresent som jag ber att få anbefalla så här den 6 november!

Är vår bästa vän i vägen?

Hunden är människans i särklass äldsta husdjur. Ja, vi slog följe långt innan vi bodde i hus. Människobarnen bad säkert att få behålla en vargvalp och på den stigen är det. De finns de som menar att utan vår bästa vän hade vi aldrig kommit så långt som vi är nu. Men trots all den nytta vi haft av den tämjda vargen är det kanske något annat som väger tyngre i vår relation, vår kärlek till varandra. Hunden har, precis som hästen, allt mera gått ifrån att vara nyttodjur till att vara ett nöjesdjur. Från redskap till resekamrat.

Och här spelar alla dagens sällskapsdjur en djupt underskattad roll. De värmer upp våra frusna känslor.

Känslor har sin egen rationalitet och den passar ibland dåligt in i ett välplanerat land som Sverige.

Låt mig ta två exempel från den pågående sommaren, väl medveten om att de är typiska i-landsproblem.

1.     När skall man krossa rutorna på en parkerad bil? De är numera typiska sommartecken, larmen om hundar som övergetts i stekheta bilar. I år cirkulerade en video som visade två unga flickor som resolut krossade en bilruta för att rädda en uttorkad hund. Om detta kan man tänka mycket, men låt oss för ögonblicket lämna den diskussionen för att istället söka en lösning.

 

 För vart skall Fido egentligen ta vägen i ett rike av foodcourts och shoppingmalls?

 

Varför har inte planerarna tänkt på hunden från början? Varför inte inrätta små hundhus där man kan lämna in sin hund, i bekväma kojor och med övervakning? Här finns vad jag förstår även ”sysselsättningstillfällen”? Detta är ingen galen vision, sådana finns i andra länder?

 

En annan rätt enkel åtgärd vore att ordna med flera p-platser som har ordentlig skugga.

Några träd i betongöknen rent av? Jo, jag vet att alla kommer att vilja lämna sin bil där, vilket kanske också är ett skäl till att tänka på saken, men i värsta fall får man väl ta ut en avgift?

Allra enklast vore förstås att ta bort de slentrianmässigt uppklistrade skyltarna med en överstruken vovve och låta de väluppfostrade jyckarna följa med in...

 

2.     För hunden finns inget plats i härbärget. När man dristar sig till turista vårt land upptäcker man snabbt att det var en rätt dum ide´ att ta med vovven. Merparten av hotellen meddelar kategoriskt att ”husdjur är inte tillåtna”. Lite märkligt kan man tycka eftersom man också snart inser att de hundrum som finns på mera vidsynta boenden är bokade sedan länge…

 ( En eloge till biluthyrarna Hertz son numera tillhandahåller bilar för hundägare!)

Nu hör jag en orkan av allergiker och inte minst deras intresseorganisationer morra i bakgrunden. Tänk på oss!

 

Jo, det är ett problem att ta på allvar, men även detta måste gå att lösa i samförstånd. I ett samhälle där varje familjemåltid numera är  i klass med ett svårt schakparti, på grund av alla dieter och överkänslighet för olika ingredienser, borde det gå att lösa även denna nya komplikation...

 Men då måste först planerare och beslutsfattare förstå att det att det finns hundar, även i ett postmodernt kaos.

Vi har levt sida vid sida med den i runt många tusen år. Ja, kanske upp till 100 000 år, enligt en del beräkningar. Det vore väl märkligt om vi måste säga upp bekantskapen med vår äldsta följeslagare just nu? Om vår vän på vägen, plötsligt, bara är i vägen!

Om husdjuren inte får tillträde till våra hus.

Statsplanerar, arkitekter, kommunala politiker och företagare borde se vår bästa vän som en möjlighet, inte som ett problem.

I dag satsar vi exempelvis miljoner efter miljoner på cykling som en bra vardagsmotion, men hundpromenaden verkar inte finnas inritad i den framtida planeringen?

För som ivriga motionspartners gör landets runt 800 000 "Molly och Sigge" fortfarande stor nytta, men mest är de nog värda som våra vänner på vägen…

 

( 2006 fanns det cirka 730 000 hundar i Sverige, Och enligt samma statistik var Molly och Sigge var de mest populära hundnamnen 2015.)

 

 

 

 

 

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se