Akademiska Sjukhuset uppmärksammar på torsdagen att det är femtio år sedan den första njurtransplantationen genomfördes där. Föreläsningarna är många och intressanta. Kom till Grönwallsalen klockan 13.00 om du är intresserad!

Själv firar jag att det snart är tjugo år sedan jag fick en ny njure – och en pankreas på samma sjukhus! Det var den 14 juni 1999 som min mobiltelefon ringde. Själv stod jag just i begrepp att påbörja vår första direktsändning på en turné med Vetenskapsradion. Vi var vid hällristningarna vid Tanum och  det var bara några minuter innan vi skulle börja. Lite lätt stressad och irriterad svarade jag på samtalet och lade på. Min kollega och vår tekniker tittade lite förvånat på mig och frågade om jag ändå inte borde ta det där samtalet?

Det gjorde jag och efter sändningen bar det av till Uppsala, inskrivning, kontroller och en tretton timmar lång operation.

En del av oss har två olika födelsedagar. Vi har också tre njurar. Det kan låta konstigt men det är egentligen ännu mera märkligt än vad man tror.

Idag betraktas transplantationer som ”rutin”. De är egentligen små underverk. Mirakel som vi vant oss vid.

Just i år firar Akademiska sjukhuset att det är femtio år sedan man utförde sin första njurtransplantation. Firandet sker i Grönwallsalen på detta sjukhus den 13 juni och startat efter lunch, 13.00.

Och det vore inte Akademiska om man inte fyllt celebrerandet med föredrag. Här får man veta det mest om vad läkarna kan göra idag och hur vetenskap och beprövade erfarenheter räddar liv.

Men programmet innehåller också musik från Svansjön, tårta och gästas av en av oss som blivit transplanterad, för fyrtiosex år sedan! Åke Östberg heter han och läkaren som utförde miraklet heter Lars Frödin. Båda ger sina berättelser.Självklart har Åke Spross redan skrivit om detta!

Förutom att högtidlighålla operationen vill man självklart stimulera till att flera anmäler sig till donationsregistret. Nu senast var det TV-programmet ”Svenska Nyheter” som fick många att ta det lilla – men livsviktiga- steget att anmäla sig. Man kan bara hoppas att succén upprepar sig! Här kan du anmäla dig!

Så fick då UNT:s mångårige medicinreporter Åke Spross sin välförtjänta belöning, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademins journalistpris ”Hans Bergströmpriset” för sin gärning.

UNT skall ha all heder av att de väljer att fortsätta sin bevakning av ett av samhällets viktigaste områden, vetenskap och forskning. Även om tjänsten nu endast är på deltid.

Var och varannan dag får vi i högtidstal höra att vi lever i ett Kunskapssamhälle. Om vikten att fatta beslu grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet.

I snart sagt varje nyhetssändning behandlas klimatkrisen. Vi vet också att mänskligheten står inför uppgiften att både skapa drägliga levnadsförhållanden för snart tio miljarder människor. Och hejda den pågående klimatförändringen och utarmningen av jordens ekosystem. Det är den största utmaningen vi hittills stått inför. Och för att klara den behöver vi insikter – inte åsikter.

Gör tankeexperimentet att en redaktion skulle välja att ha en enda journalist som bevakar ämnet ”idrott och sport”! Allt ifrån hästhoppning till konstsim Iden faller på sin egna orimlighet. Ändå är det precis så som de stora Stockholmsdrakarna sköter sin bevakning av vetenskap och forskning, med en enda person! I bästa fall.

Området har å sin sida vuxit enormt under de fyrtio år som Spross (och undertecknad) har varit verksamma.

Det år idag orimligt att påstå att man som lekman har översikt ens över publikationerna i en enda vetenskapsgren, än mindre över ”vetenskap och forskning”. Samtidigt har medias bevakning av vetenskapen – möjligen undantaget public service – avtagit.

Bakom detta ligger inte sällan missförståndet att ”publiken inte är intresserad”. Men de få mätningar som görs i  frågan visar på motsatsen.

Svenska folket är mycket intresserat av forskning! Allt ifrån vikingar till virus.

Det är inte publiken som sviker, det är redaktörerna. De kommer ifrån en politisk/ekonomisk kultur och är aktivt ointresserade av vetenskap, speciellt naturvetenskap.

Varje gång en redaktör eller annan gate keeper bör man ställa motfrågan, hur vet du det? Har ni undersökt saken? Min erfarenhet är att det har man inte. Så var det på SR när jag började där 1992...

Och om ingen skriver någonting om vetenskapen kommer intresset aldrig att uppstå.

Vi får motsatsen till drev, nyheterna hängs i tysthet.

Istället dränks vi  i skvaller och ”livsstil”. Och står där med våra långa nyhetsnäsor när motståndet mot vaccinering växer.

Allmänbildning blir lika med populärkultur och kändisar. Upplysningen släck sakta men metodiskt ned. Klick efter klick.

Om detta skrev C P Snow redan 1959, i artikeln The two cultures. Snow talar bland annat om att konsten (The Art”) får oförtjänt mycket uppmärksamhet i pressen.

Åh, vad han måste ha lett i sin himmel åt alla skriverier kring grälsjukan i Svenska Akademins det senaste året.

Finlans lag vann hockeyVM år 2019! En prestation! Varma gratulationer till våra grannar!

Så långt är det klart. Vilka partier som vann, respektive förlorade EU valet igår är betydligt svårare att få grepp om.

"Analyserna" är som vanligt oerhört färgade av vem som gör dem.

Om man skall tro partisekreterare, tankesmedar och annat betalda åsiktsmaskiner så vann alla i partier eller grupperingar i går. Härliga tider, underbara tider!

Det är kort sagt en tidig julafton för alla spinndoktorer.

Hur var det nu, var det inte just fake news vi tyckte så illa om?

Resultatet ser i vilket fall ut så här. Preliminärt.

Är det bara jag som är rädd?

Den mänskliga hjärnan reagerar starkt på fara. Det gör säkert många djurdito också. Det har förmodligen varit ett framgångsrikt koncept genom evolutionen. Det är en orsak till att negativa nyheter får större genomslag än positiva.

Därför kommer vargen hela tiden i nyhetsmedia.

En nackdel är förstås att vi blir döva för de verkliga farorna, precis som i den gamla sagan.

Sålunda lyssnade jag en vanlig eftermiddag på den vanliga blandningen av blandade smårisker i radion. Rätt långt ned på agendan denna dag kom en rapport om hur fler och fler bakterier blir motståndskraftiga mot de olika former av antibiotika vi lärt oss lita på. Att det blir så är inte så konstigt eftersom dessa undermedel används urskillningslöst och vansinnigt. Vi slöar med det enda medlet vi har mot dessa förr så dödliga bakterier. Även här fungerar evolutionen utmärkt. Bakterierna utvecklar snabbt metoder att undkomma vår medicin, de blir resistenta. Infektioner som vi lärt oss att betrakta som banala blir återigen dödliga, precis som de var för hundra år sedan. I ett slag förlorar vi ett av mänsklighetens främsta framsteg.

På grund av slarv och att ingen bryr sig.

Visst, detta är ingen nyhet. Det måste vara över tjugo år sedan vi började intervjuade professor Otto Cars för första gången.Det enda nya är väl i så fall att han numera kallas "senior forskare". Redan då varnade han för vad som komma skulle.

Nu hör jag samme Cars säga ungefär samma sak igen. Vi håller på att förlora kriget mot bakterierna!

Trots det så säljs fortfarande bredverkande antibiotika direkt till konsumenter över hela världen. Trots det så finns det fortfarande länder där man tillsätter antibiotika till djurfoder eftersom djuren växer lite bättre då. Detta är inget annat än vansinne, kvalificerat bansinne. Som fortsätter.

Personligen blir jag skräckslagen när jag hör sådana nyheter. Dels för att det är mycket allvarligt redan nu - människor dör i onödan här och nu - men framförallt eftersom det visar hur lite det internationella samhället förmår att samarbete när det verkligen gäller!

I Sverige har vi förvisso vidtagit åtgärder. Vi ger inte barn antibiotika när de har en vanlig förkylning, trots att föräldrarna tjatar. Vi – trots viss initialt motstånd- städat upp inom djuruppfödningen. Allt detta kan beläggas med statistik och provtagning.

Men vi lever i en gränslös värld och det gäller inte minst för smittor och mikroorganismer. De resistenta bakterierna finns redan här och de ökar även här.

Så, vi har gjort vad man kan men har det hjälpt?

Knappast.

Har omvärlden kastat sitt beundrande blickar på det lilla landet norr och följt för vårt exempel.

Nej.

Om jag tänker på klimatdebatten?

Gissa…