Om knappt en månad, fredagen den 6 september, installeras SLU:s  sjätte rektor Maria Knutson Wendel på sitt ämbete. I min förra blogg försökte jag få till några enkla råd till henne. Här följer fortsättningen

Bästa rektor, i min första text försökte jag berätta varför SLU finns till, för att utveckla människans bruk av de levande naturresurserna.

Men först bör man förstås betänka hur det omgivande samhället runt akademierna förändrats under de fyrtio år som SLU existerat.

Sverige har under ett sekel gått från ett fattigt bondeland, via en blomstrande industrialisering till ett postmodernt samhälle - på stopptid.

Med en tidsresa på turbo följer en alieneringen inför de gamla modernäringarna som inte bör underskattas. Få medborgare känner idag en riktig bonde. Bilden av hen kommer i värsta fall från  TV-reklamen.

Numera har man exempelvis inte hästar för deras arbetsförmåga utan för att det är roligt. Man blir djupt kränkt när någon plötsligt avverkar den skogs som man vant sig att rasta hunden i.

Bönderna har reducerats till parkskötare åt informationssamhällets barn.

Nytta har ersatts av nöje.

Veterinärerna har övergått ifrån att få grisar att växa så snabbt som möjligt till att bota feta hundar. Jägmästarna letar numera efter de skägglavar som förr var tecken på att skogen vuxit alldeles för länge. Agronomerna värnar nu de ogräs som deras företrädare ville utrota. Hortonomer bygger trädgårdar för att bota stress.

Det är en grön kulturchock som heter duga.

På SLU har det under dessa halva sekel skett en kraftig utbyggnad av forskning kring bevarandet och miljö.

De traditionella fältförsöken inom jordbruket har lagts ned.  Förr redovisades de högtidligt på stora årliga evenemang på Ultuna. I dag är det Artdatabanken som drar folk till den stora aulan med sina rödlistor.

Och ett särskilt kompetenscentrum för ”ekologisk odling” har skapats.Förr var ekologi en vetenskapsgren och "ekologiskt" inte ett adjektiv i marknadsföringen.

De som är verksamma på universitet har i allt större utsträckning sin grundutbildning och bakgrund utanför jord- och skogsbruk. Inte sällan är de biologer, eller ekologer.

Några kallar den processen ”filkandiseringen” eftersom flertalet av de som examineras tar en fil kand och inte en traditionell SLU examen.

( Statistiken över hur SLU:s professorer rekryterats och över doktorander finns  i boken ”SLU- Ett universitet mitt i samhällets utveckling som du fortfarande bör läsa ut!)

SLU har kort sagt blivit ett medelålders mellanstor universitet bland andra. Frågan är väl bara vilken roll man spelar numera?

Det är kanske inte så konstigt att de traditionella brukarna av SLU:s arbete inte känner att de får så mycket från "sitt universitet" längre. De är å andra sidan väldigt få till antalet och saknar politisk makt.

När jord- eller skogsbruk förekommer i media är det mest som ett miljöproblem.

Samtidigt inträffar det paradoxala att mest engagerade ”miljökämparna” upplever ett visst motstånd från ” de gamla mörka krafterna” på lärosätet och drar vidare.Till nya grönglänsande och penningstinna institut i Storstaden där de kan vara aktivister full ut. Eller till alla de myndigheter som uppstått för att kontrollera produktionen av vårt dagliga bröd.

Än märkligare är det att andra lärosäten börjat ta mark på på lantbruksområdet. Lunds universitet, KTH, Linköpings universitet och ja, Chalmers finner tydligen detta område högst intressant.

Så det är konstigt nog inte svårt för nyexaminerade agronomer att få jobb, trots att modernäringen är så styvmoderligt behandlad.

Så det mesta kanske är frid och fröjd - om det inte vore det där med befolkningsökningen och miljöproblemen. För de problemen finns kvar.

Och som måste lösas snart…

I höst tillträder den sjunde rektorn under SLU:s fyrtioåriga historia.

Vilken roll spelar SLU idag? I samhällsdebatten och för de näringar som lärosätet har ett särskilt ansvar? Det är några frågor jag försöker att upp i mina välmenta råd till den nya rektorn. Samtidigt pågår en vidlyftig debatt om matens och markanvändningens roll i klimatförändringarna.

En diskussion där man saknar SLU:s forskare.

I Skåne har vännen och kollegan Peter Sylwan väckt debatt med sina spännnade funderingar över det framtida jordbruket. Hans artiklar finns att läsa i Helsingborgs Dagblad. Och förhoppningsvis når du dem via den här länken

Även här hade det suttit fint med en lite fakta och tankar från SLU. Ännu bättre hade det förstås varit med ett storskaligt försök.

Men för att få till stånd ett sådant krävas kanske regeringsbeslut och initiativ av forskningsråd?

Fråga till Maria Knutson Wendel, tillträdande rektor på SLU.

Bästa rektor!

I förgår tog jag mig friheten att ge dig några välmenande råd inför ditt nya spännande uppdrag. Och mera följer är jag rädd. Men innan dess har jag en fråga som du bör fundera lite över.

Som du säkert sett så har IPPC precis kommit med en ny rapport om mat och markanvändning.

Den har kommenterats flitigt i media, både bittida och sent.

Men inte en enda gång har jag hört någon från SLU yttra sig om dessa för universitet helt central frågor.

Varför?

Bästa Rectrix magnifica  Maria Knutson Wendel!

Om precis en månad installeras du officiellt på ditt ämbete. Som gammal Uppsalabo och med ett långt förflutet på stadens båda lärosäten vill jag med dessa anspråkslösa råd hälsa dig varm välkommen till Uppsala och till SLU!

Bästa Rectrix magnifica? Ja, så säger vi i denna akademiska stad.  Där till och med kajorna lär bryta på latin. (Och jag fruktar redan att jag här kommer att rättas av en latinexpert från staden.För sådan är den akademiska världen. Snabb på att finna fel)

Men till skillnad från Skandinaviens äldsta universitet inne i staden så är du inte den första kvinnliga rektorn på stolen.

Du är den tredje.

 Vi är många som har stora förväntningar på din tid på Sveriges Längsta Universitet.

Förhoppningarna spirar ända ifrån i Kivik söder till Röbäcksdalen i norr.

För SLU är i sanning ett långt och splittrat lärosäte.

Och här vill jag tro att någon klok person redan har gett dig boken ” SLU Ett universitet mitt i samhällets utveckling”? Fri Tanke. ISBN 978-91-87935-99-2)

Ta ett gott råd, sätt dig ned en stund och läs den.

Det kommer att spara dig så mycket tid och bespara dig flera misstag.

Låt oss börja med det där med Sveriges Längsta Universitet, det vill säga lokaliseringen. Eller ”ortseländet” som det kallas i bokens femte kapitel.

Om man nu skall beforska ”bruket av de levande naturresurser” så kan det förstås vara en fördel att finnas över hela vårt utsträckta land.

Men, valet av exakt var man finns gjordes inte utifrån någon vetenskaplig process, det är snarare resultatet vad man fick då 1977 när allting började. Och inte har det blivit mindre rörigt under åren.  Så har SLU exempelvis tagit över stora delar av Naturvårdsverkets tidigare miljöövervakning eller –nu senast – Institutionen för akvatiska resurser.

Så kommer det sig att lantbruksuniversitet numera kan stoltsera med ett eget forskningsfartyg!

Men till ”ortseländet” kommer en annan splittring som du bör känna till. Sprickorna efter de tre gamla högskolorna. Strukturrationalisering var ett ledord då SLU kom till. Slå samman och effektivisera!

1977 var du en tonåring men jag är gammal nog att minnas den turbulenta sammanslagningen. Ja, jag var till och med en kåraktiv och mycket miljöintresserad student på Ultuna då den stora byggboomen ägde rum. Rektor Lennart Hjelm framstod som segraren men de som förlorat gick inte tyst in i skuggan. Mordhot, bråk och strul förekom.  Först lång efteråt har jag insett hur starkt motståndet var.

Under en högtidsmiddag på Ultuna berättade den dåvarande kökschef lätt chockerad för mig hur han fått porslinet krossat på en annan tillställning. Orsaken? Porslinet kom från Lantbruksuniversitet och användes på den gamla Veterinärhögskolan.

 Sedan dess har mycket vatten flutit i Fyrisån.

De flesta av de byggnader som vi var med och invigde då har idag skrotats till förmån för nya arkitektdrömmar i glas och betong.

De stora veterinärbyggnaderna som byggdes 1977– med sin egen vidhängande travbana – gapar i dag tomma. Övergivna sjunker husen sakta ned i den uppländska leran och glömskan.

Den gamla herrgården där rektor och ledning förr huserade under förkortningen CF, uttydd Centrala Förvirringen, byggs nu om till bostäder.

Genetikcentrum som jag var med att inviga som Informationschef på SLU inrymmer nu bland annat IES (Internationella Engelska Skolan.)

Men historien lever vidare och det kommer du snart att få erfara.

Så du tar inte över ett SLU, du tar över en rad små påvedömen alla fast i sin egen berättelse. Så var det nog också på Chalmers, kan jag tänka mig?

Splittringen ställer till det när man vill marknadsföra SLU och när man rekrytera studenter till utbildningarna, men trösta dig med att den har blivit mindre med tiden. Och du vet ju redan att det där med att leda akademiker är ungefär som att försöka leda an flock katter.

 Du bör känna till detta, men samtidigt högaktningsfullt skita i just de traditionerna.

Andra seder bör du kanske ägna lite större tid. Jag tänker på det så omdiskuterade ”sektorsansvaret”. ( Se sid 31 i nyss nämnda bok!)

Ansvaret för sektorn är egentligen orsaken till att SLU finns till, SLU:s raison d'être. De tre gamla högskolorna sysslade alla med en gemensam uppgift, hur man bäst skulle bruka de levande naturresurserna.  Numera vet vi att allt liv i grunden styrs av samma DNA spiral. Det är runt denna livets molekyl som SLU forskar och verkar.

Ja, vi kan tidsanpassa oss och kalla det ” det hållbara bruket av de levande naturresurserna”, men det där lilla ordet” bruket” kommer vi inte ifrån. De betyder att SLU inte enbart skall observera och kartlägga naturens gång och det biologiska livet i stort. Det finns det en hel hord av andra institutioner och andra universitet som gör, tretton på dussinet!

Nej, anledningen till att SLU finns till är bruket av de levande naturresurserna.

 Om det bara handlade om att ”rädda klimatet” eller ”värna miljön” vore det enkelt. Det skulle vilken amatör som helst klara av att ”framtidsäkra”, men för att utvinna vårt dagliga bröd – och samtidigt skapa en dräglig livsmiljö för andra organismer krävs det kompetens. Kunskap och kompetens. Inte slagord.

För vi människor har i över tiotusen år försökt att utvinna mat, energi, fibrer och upplevelser ur vår omgivning. Ibland har det gått bra, ofta har det gått illa. Hunger och undernäring har varit våra följeslagare. Just nu lever de flesta av oss i ett ofattbart överflöd.

Prognoser pekar på att vi om trettio år kommer att vara tio miljarder innevånare på denna jord. Tio miljarder! Hur skall vi klara av detta, utan att utrota annat liv och kanske till med oss själva? Finns det viktigare frågor att ta itu med? Förmodligen inte. Och här, precis här, kan SLU spela en nyckelroll.

Fortsättning följer…

Akademiska Sjukhuset uppmärksammar på torsdagen att det är femtio år sedan den första njurtransplantationen genomfördes där. Föreläsningarna är många och intressanta. Kom till Grönwallsalen klockan 13.00 om du är intresserad!

Själv firar jag att det snart är tjugo år sedan jag fick en ny njure – och en pankreas på samma sjukhus! Det var den 14 juni 1999 som min mobiltelefon ringde. Själv stod jag just i begrepp att påbörja vår första direktsändning på en turné med Vetenskapsradion. Vi var vid hällristningarna vid Tanum och  det var bara några minuter innan vi skulle börja. Lite lätt stressad och irriterad svarade jag på samtalet och lade på. Min kollega och vår tekniker tittade lite förvånat på mig och frågade om jag ändå inte borde ta det där samtalet?

Det gjorde jag och efter sändningen bar det av till Uppsala, inskrivning, kontroller och en tretton timmar lång operation.