I går fick vi post.

Inget märkligt med det kan man tycka men sanningen är den att det varit väldigt tunnsått med försändelser ett längre tag. Och förklaringen står att finna i de räkningar som nu dyker upp. Några av dem är daterade i början av december!  Det är tur att man har autogiro.

I sådana här fall är det alltid lätt att skylla på the usual suspects, i det här fallet Post Nord. Men av media har jag förstått att de skyldiga i det här fallet är City Mail som somnat på sin post.

Samtidigt har det blåst lite mer än vanligt. ”Storm” skriver tidningarna och eftersom vi lever i en tid av ständiga sensationer så döper vi numera varje vindkantring. Den här döptes tydligen till Alfrida. Det som är lite förvånande med Alfrida är att trots skamligt höga avgifter för elnätet och försäkringar om att vår beredskap är god så är fortfarande många helt utan ström.

 Eftersom jag börjar bli  erfaren så tänker jag har vi inte varit med om detta förr?

I slutet av 1960-talet så blåste det också i Sverige. Rejält. En orkan drog in över landet 1969.

Då skrev två litterära herrar om “ sprickorna i muren”. Om hur själva fasaden till samhällsbygget krackelerade. Detta var under en tid då författare var intresserade av annat än sig själva eller av att bråka med andra kulturprofiler.

Lars Gustafsson och Jan Myrdal hette de två författarna. Den byggnad de främst attackerade var nog egentligen det socialdemokratiska Samhället. Det var då.

I dag reagerar ingen längre.

Alfrida släcker landsbygden, posten delas inte ut och tågen går inte i tid. Det vet varje pendlare.  Den fria pressen ägnar sig troskyldigt åt skvaller - eller är förstatligad.

I svenska mediers värld finns det hursomhelst tyvärr  bara utrymme för en fråga i taget.

Just nu är det klimatet som gäller. Dygnet runt, kors och tvärs. Ibland är det omöjligt att skilja mellan UR och SVT. Eller mellan DN och SvD. Även Alfrida är nu ett tecken i tiden. Man får lätt intryket att Sverige är världens värsta miljöbov. Fakta säger något helt annat.

Läser och lyssnar man på de som har tagit ordet i sin makt så tror man kanske också att Sverige har en ogin syn på immigration OCH till bistånd till fatttiga länder. I verkligheten är det tvärtom! 

Men, vi svenskar gillar att göra saker och ting i grupp, visst håller du med om det?

Medborgarna, de som skall uppfostras, rycker lite uppgivet på axlarna och skaffar hemlarm istället för att ringa polisen, man sätter barnen i privata skolor och betalar sin kommunala skatt som vanligt. Om man är frisk och kry så skaffar man en privat sjukförsäkring.

Posten? Ja, man får väl lite på eposten.

Samtidigt som vi fortfarande betalar mycket pengar för vård, skola och omsorg. Otroligt mycket om man räknar med alla nya skatter och smygavgifter.

Men i detta land av individualister är det ingen som skaffar sig gula västar och går ut på gatorna. Kanske är det för kallt? Eller är vi så kuvade, sedan Gustav Vasas dagar?

Det är bara en överbetald direktör i näringslivet som frågar sig ”vad fan får jag för skatten, egentligen? ”. Och han fick väl sparken?

Nå, vilken dag som helst så får landet en regering. Eftersom väljarna "gjorde en högersväng" får vi - en ny socialdemokratisk regering!?

Det enda som gynnas är Utredningsverige. Att marschera på stället.

Det är visserligen ett nytt kalenderår men Sverige fortfarande ett extremt land i kanten av polarisen. Post-modernt

-       Morfar varför är det så mörkt? frågar Thea fyra år. Hon säger det med en lätt anklagande ton, underförstått att vi vuxna borde ordna till det här.

För en sekund överväger jag att dra till med hela den planetära förklaringen om hur jorden cirkulerar runt solen och så vidare, men inser att den är för komplicerad för att en fyraåring skall acceptera den. Det är knappt att jag förstår den själv.

Det få bi den mera empatiska, ”ja, det undrar morfar också”. Med påminnelse till mig själv om inom kort att utnyttja den där modellen över solsystemet som vi införskaffade på Tekniska Muséet oh som numera hänger på storebrors rum.

Men jag är osäker på hur långt den vetenskapliga modellen räcker, hon är som sagt mera uppbräckt över att det tilläts vara så här. Och jag kan bara instämma. Varför har vi människor sökt oss så här långt norröver?

En fråga som jag ställer mig varje är vid den här tiden.

 Numera finns det ju flyktvägar. En familj i grannskapet har utnyttjat våra oerhört generösa föräldraledigheter och tillbringar fyra månader i Thailand. Antar att man väger klimatångesten mot det stora mörkret och valde ljuset? Jag dömer dem inte.

”Förbanna inte mörkret tänd ett ljus” sa vi under det käcka sjuttiotalet. Och i december blir det acceptabelt att dra på så mycket juleljus som man bara kan. Men framförallt, nu vänder året. Det är förstås det vi firar, egentligen.

Förändringen börjar runt vintersolståndet och går först lika långsamt och smygande som mörkret sänkte sig, men året har sin gång och snart så ljusnar det.

I vänta på det så tar jag hjälp av visorna.

Inte minst av  Hekla Stålsträngar och deras visa vid vintersolståndet ( Vise ved Vintersolkverv )

”Nu slocknar den dag som såvitt rack å gråne”

Ett klädsamt snötäcke prydde Uppsala lagom till Luciadagen och det traditionella besöket i lärdomsstaden av årets Nobelpristagare.

Professor Frances H. Arnold pristagare i kemi, ifrån södra Kalifornien, tackade speciellt för det i sin korta och kärnfulla föreläsning i aulan.

Årets tal i slottssalen var ovanligt roligt. Prorektor Malmberg konstaterade bland annat att Dan Larhammar var tillbaka välbehållen efter INCIDENTEN på Nobelmiddagen. ( En kypare råkade tappa lite mat på Dans rygg.)

Detta matsvinn på högsta nivå toppade för övrigt den svenska pressens intresse, endast slaget av fd ständiga sekreterarens tygsvinn.

Mest uppmärksamhet fick annars det pris som inte delades ut. Ytterligare ett bevis för att vår dyra yttrandefrihet numera slösas på pseudohändelser. Samt att media behärskas av den tjattrande klassen som är monumentalt ointresserade av naturvetenskap. Och okunniga.

Intresset hos allmänheten torde vara det omvända, inte minst ett år som detta då priset framgångsrika botemedel mot cancer belönades.

Men just pristagarna i fysiologi eller medicin saknades tyvärr i år. Det är synd men ingen kan nog lastas för det. En snabb kontroll via nätet visar att de tu föreläste på KI. Och det är ju ändå KI som delar ut Priset.

Må så vara, men ingen annan institution kan bjuda på Allmänna Sången och jag erkänner att mina ögon tåras när kören sjunger sin version av "Jul, jul strålande jul"

Underbart.

Stort grattis till professorn i funktionsgenomik Leif Andersson som har utsetts till året Linnemedaljör vid Uppsala Universitet.

Mycket välförtjänt och på tiden!

Han och hans forskargrupp har publicerat en lång rad spännande upptäckter genom åren, de flesta inom forskningsområdet genetik hos våra tamdjur. Eftersom det är mindre som skiljer oss ifrån exempelvis grisar än deflesta av oss vill tro så har deras forskning också stor betydelse inom humanmedicinen. Eftersom Linne själv i högsta grad var inställd på att bruka naturen så kan man konstatera att få är så lämpade att motta denna medalj som professor Andersson.Han har därtill delat sin tid även med det universitet som i vart fall borde vara intresserat av just ett sådant nyttjande, nämligen SLU.

Leif är därtill en lysande föreläsare vilket han bevisade bland annat i vår serie Genvägen till kunskap, förra året. Hela den förelsäningen finner du här! Även den efterföljande spännande frågestunden finns på video!

Leif Andersson har själv sagt att han skule vilja skriva en bok om den här ontressanta forskningen! Det är bara att hoppas att han tar sig tid till det!

Samtidigt tilldelades tre andra forskare Rudbeckmedaljen. Bland annat professor Kristina Edström som forskar inpom det så centrala batterieområdet!