Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 66-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor i medicin vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Rapport från en lång karantän

Tolv veckor! Så länge bör sådana som jag hålla oss isolerad för att undvika Covid19. I vart fall enligt BBC. I Storbritannien får nu personer i känsliga grupper ett sms eller brev med de budskapet. Överst på listan över sådana kategorier står ”organtransplanterade”.

Någon sådan informationskampanj lär vi inte få se här.

Så jag tänker inte vänta på vad den svenska expertmyndigheten kan tänkas komma fram till. Jag fortsätter min karantän. Men istället för fyrtio dagar blir den nu tre månader.

I dagens Svenska Dagbladet uttalar sig förre statsepidemiologen Johan Giesecke hoppfullt och konstaterar att ”det värsta kan vara över i maj.

Om nu detta tillfredställer önskan om ett fastslaget datum som en tongivande ekonom kräver vet jag inte. Personligen så tror jag inte att viruset bryr sig så mycket om datum.

 Jaha, där rök den här våren. En årstid som jag ser fram emot mera för varje levnadsår. Våren då naturen vaknar till liv. Den svenska våren som i någon mån kompenserar för det långa mörkret.

Men som vanligt är ingenting säkert. Ingen vet hur den här pandemin utvecklar sig. Och i den osäkerheten ligger förstås också att det kan gå bättre än väntat.

Som jag skrev för några veckor sedan så är det fortfarande mycket vi inte vet om SARS-CoV-2.

Vi vet inte heller om Sverige står för en utveckling som den i Italien eller den som i Sydkorea.

Man bör självklart lyssna till de som vet. Men även experterna är oense om vilka bedömningar man skall göra utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Tove Lifvendahl skriver klokt i samma morgontidning om detta:

”Men vetenskapen då? Det där ampra rådet Lyssna på forskarna! som hörs då och då. Det är en smula naivt uttryckt, eftersom vetenskapen till sin natur inte är en konsensusbransch. Inom somliga discipliner finns erkända fakta som det kräver avsevärda insatser för att försöka motsäga, men är man en sann vän av vetenskapens väsen bör både försöken till motbevisning, framgångarna och misslyckandena bejakas – som allesammans gör att vi vinner mer förståelse.”

 

Somliga tycker att vi skall ”tiga och lyda”, men då glömmer de (?) att vi lever i en demokrati med yttrandefrihet. Även i dessa tider.

Att angripa enskilda experter som Anders Tegnell är självfallet ovärdigt, men det måste samtidigt vara tillåtet att kritisera myndigheternas eller politikernas beslut.

En viktig uppgift för Folkhälsomyndigheten är att försöka förutse risken för smittspridning. Det uppdraget verkar man inte klarat felfritt den här gången.

När allt det här är över bör man utreda om man kunde gjort annorlunda. Så förstår jag fortfarande inte varför man inte satte resenärer från Italien i hemkarantän?

När allt det här är över kan man kanske också se vilken strategi som var den mest framgångsrika. Att försöka stoppa all smitta så effektivt som möjligt eller att tillåta en sakta spridning i befolkningen? Om man nu någonsin hade något val.

 För den vanlige medborgaren gäller det också att välja rätt. Att ta det här på allvar. Ingen är odödlig och alla har ansvar för sina val

Att hålla sig undan sociala sammanhang, att tvätta händer och att hjälpa varandra så mycket det bara går.

 

Hur vi sedan skall få igång världsekonomi igen är en hundramiljardfråga…

 

 

 

Viggen Viggo i vår tid?

Är vi framme än?

 Denna klassiska barnfråga är mycket frekvent även ibland oss äldre i dessa dagar. Världen över.

När är denna eländiga pandemi över? Ingen vet.

 Våren pågår där ute. Trots allt. Koltrastarna sjunger oss igenom de allt ljusare nätterna. Och grönskan stiger mjukt fram i parker och i trädgårdar.

 Hustrun vårputsar hunden. Jag fäster upp den borttagna pälsen i äppelträdet som jag brukar. Någonting måste få vara som vanligt denna osedvanliga vår. Efter bara någon dag är Talgoxar och Blåmesar där och hämtar bomaterial.

Denna tradition har jag hämtat ifrån en gammal dokumentär på SVT. (Den finns säkert i Öppet arkiv.) Den handlade om Året på ön som filmaren Bertil Danielsson tillbringade tillsammans med sin fru och en hund. Och där får fåglarna också ta del av vovvens vinterpäls. I samma film förekommer en ung vigg som blir präglad på just hunden istället för en fågelförälder. Den välkända viggen Viggo. Effekten blir både komisk och lite tragisk. Prägling är inte ovanlig i djurvärlden och kanske inte bara där?

Lars Forsell skrev om fenomenet i vissamlingen ”Visor svarta och röda”:

”…

Man log lite åt viggen Viggo

som följde en stor gammal hund

och man skrattar väl lite åt kattungar

som följer en tom gammal socka

Men vore man viggen Viggo

om så bara en liten stund

 

Vem ger mej en klok gammal hund

eller en mjuk gammal socka

vadsomhelst, närsomhelst, hursomhelst

en Linus-filt, en nickedocka…

Vadsomhelst, vemsomhelst för en liten stund

En hon eller han vemsomhelst”

 

Under ”dagens Tegnell” klockan 14 slår det mig att det är väl det här som händer just nu. Där sitter vi i vår karantän under stilla veckan och söker någon - eller något - att följa i dessa osäkra tider.

Någon som förklarar och som ger struktur i kaoset, när det mesta som vi är vana vid är ”inställt”.

Någon vuxen som kan säga lugnande: snart, snart är vi framme...

Bilden: Viggen Viggo

Viggen Viggo | Öppet arkiv | oppetarkiv.se

En rättvisande huvudräkning

Häromdagen skrev jag lite om att ”räkna de döda”. Anledningen till det var främst att om man följer nyhetsrapporteringen i SVT, SR, TV4, DN, SvD, CNN och BBC så lyfts det dagliga dödstalet ofta fram som ett slags facit. Redan det är ett problem. Redovisningen av denna statistik varierar i kvalité i olika länder. Man räknar också på olika vis.

Ändå är just antalet avlidna kanske den minst osäkra uppgiften vi har att tillgå eftersom vi vet så lite om antalet smittade i ett land. Testningen har helt enkelt varit för liten. Här kan vi på goda grunder anta att det är Tegnells isberg som vi har att hantera.

På tal om FHM dagliga presskonferenser så talar man här ofta om ”ökningen”. Här finns det finurliga sätt att räkna fram just hur utvecklingen ser ut. Den säger i sin tur något om var i pandemiutvecklingen vi befinner oss. Den skulle kanske även ge oss svaret på exakt vilken av de numera klassiska kurvorna vi följer, Ni vet, den branta eller den flacka.

För den intresserade finns det bra och pedagogiska videos om detta sätt att räkna  här.

Men en sak tycker jag är märklig. Begreppet per capita verkar helt ha fallit i glömska? Här som i andra sammanhang.

Eller enklare uttrycket Sverige har en befolkning som är nästan dubbel så stor som Danmark, Finland och Norge. Om man jämför antalet döda i Covid19 mellan de nordiska länderna måste man i vart fall ta hänsyn till detta faktum.

Man ser då att Sverige, precis som FHM påstår, ligger ungefär parallellt med Danmark. (Sverige  239 döda, Danmark 104 döda x 2= 208. OBS! Lite äldre uppgifter.).

Man ser också tydligt att Norge (44 x 2= 88) och Finland (17x 2= 34) har betydligt färre avlidna än vad vi har. I vilket fall just nu.

För som ofta påpekas så kan olika länder ligga olika långt fram på smittkurvan.

Men även detta kan man justera för om man vill jämföra situationen i världen.

Och det är ännu inte helt bevisat att vi alltid vet bäst…

 

En annan variant av dagsnoteringar som ofta används är nyheter som ”Italien har nu gått om Kina i antalet döda”. Den exalterade studioreportern talar då om två länder med så olika befolkningsmängd som i Italiens fall 60 miljoner, i Kinas fall 1 miljard människor. Det är som att jämföra en liten Pinocchiodocka med en Jättepanda. Mycket tyder dock på att diktaturen i Kina med sedvanligt kommunistiskt förakt för fakta censurerat även döden.

Så – snälla- försök att använda per capita (per huvud) metoden om vi nu skall rabbla de här förfärliga dödsfallen!

 

De enda exempel jag sett göra så är faktiskt TV4 nyheterna ( där för övrigt mästrarna på statistik GAPMINDER medverkade.) Och DN när man redovisar regionerna i Sverige. (men jag kan ha missat andra exempel, för även en nyhetsnörd som undertecknad måste göra annat.)

Att räkna de döda

Döden är inget trevligt konversationsämne vid något middagsbord. Men den finns där i alla fall. Den väntar på oss alla.

I dessa farsotens dagar påminns vi varje dag klockan 14 om hur många som lämnat oss på grund av Covid19. Vi studerar dagens siffra och försöker förstå vad den innebär. Men egentligen är döden förstås alltid omöjlig att begripa.

Häromdagen påminde en av alla inkallade experter om att det faktiskt dör 90 000 människor varje år i Sverige. En snabb huvudräkning säger oss att det betyder ungefär 247 döda per dygn. Bara för att få ett perspektiv på den dagliga och ovanliga nyhetsbevakningen som vi nu lever med.

Dödstalen varierar mellan olika år. Och med stor sannolikhet kommer det att stiga något i år. Hur mycket är som sagt frågan.

När Spanska Sjukan härjade i början av 1900-talet skördade den mellan 50 och 100 miljoner liv i hela världen. Av en befolkning som var betydligt färre än nu och som redan drabbats av det första världskrigets fasanfulla massdöd.

I Sverige bodde då cirka 5 miljoner människor och man beräknar att 37 573 av dem avled.

Människan har tusen sätt att besvärja det oundvikliga. Ett vanligt mantra just nu är ”det drabbar inte mig, det är ju bara gamla sjuka gubbar som dör”.

Resonemanget är både vedervärdigt och felaktigt.

Avskyvärt för att det relativiserar värdet ett människoliv och felaktigt för att det bevisligen också avlider både kvinnor och yngre personer.  

Som virusexperten professor Björn Olsen på Uppsala Universitet skrev redan tidigt vid det här utbrottet:

"I debatten hör man ibland: ”Det drabbar ju bara äldre och sjuka”, men i den meningen ryms en enorm cynism. Tänker vi så kan vi lika gärna lägga ned den svenska sjukvården."

Och de utilistiska tankar som Torbjörn Tennsjö gav uttryck för i SvD häromdagen avvisades grundligt och övertygande av Hans Bergström i samma tidning.

Viruset som orsakade Spanska Sjukan drabbade främst yngre personer. Människor mellan 20 och 50 år. De äldre verkade ha varit lite mera immuna av en tidigare epidemi och de allra yngsta skyddades (förmodligen) av antikroppar via modersmjölken.

Man kan bara gissa hur debatten hade sett ut om det aktuella SARS-CoV-2 hade haft samma dödliga effekt på de unga?

 

Slutligen.Till de som makten haver:

Testa och spåra!

Skaffa fram skyddsutrustning till vårdpersonalen!

 

 

Blågula val i farsotens tid?

Gud give att de har rätt!

Den svenska linjen av försiktighet och frivillighet kan vara rätt. Många förklarar sig stolta över den hållningen. Man skulle rent av kunna tala om att de är stolta över att vara svenskar. Det är en känsla av nationell stolthet som det var länge sedan man såg. På pressträffarna har alla – plötsligt- små svenska flaggor på kavajslagen. Till och med SVT lägger upp den blågula fanan i sina sändningar! För bara några veckor sedan hade detta varit otänkbart. Tänk att en så liten tingest som ett virus kan orsaka allt detta!

Men, nästan lika många har synpunkter på vår hantering av smittspridningen. ”För lite och för sent”, är vanligen deras stridsrop. Man dunkar olika matematiska modeller i varandras lärda huvuden. Många av dem är långt ifrån kvalificerade på området, men flera är så. Som ofta i vetenskapliga spörsmål står forskare mot forskare.

Det finns också en tilltagande grupp som tycker att allt detta måste få ett snabbt slut. De är nästan alla ekonomer. Och naturligtvis också högst kompetenta. Inom de ekonomiska vetenskaperna. Spontant är det lätt att instämma. Vem önskar en lågkonjunktur? Och vem vill hålla sig isolerad i tolv veckor? Frågan är bara hur vi skall få fram ett sådant magiskt slut.

Vi lever som bekant i en globaliserad värld och en pandemi som startat i Kina och nu fått fotfäste i USA är inte så lätt att stoppa. Den svenska regeringen och Riksbanken har lika stor makt som ett par förskräckta passagerare i bergochdalbanan på Gröna Lund.

Lite hedrar det våra politiker att de vågar sätta så stor tilltro till experterna. Frågan är förstås bara vilka experter som kommer att få rätt. Svaret är fortfarande att det vet vi inte. ”Juryn är ute” och kurvorna fortsätter att stiga. Hur snabbt och hur brant? Blir Sverige till ett nytt Italien? Eller till ett nytt Tyskland? Det vet ingen.

 På tal om det så har jag  i tidigare bloggar varnat för panik. Eller infodemi som WHO kallar fenomenet. Ett sätt att orsaka det tillståndet är förstås att konstant lugna och mörka. Se USA:s president. Men så dumma är inte vanliga medborgare? De märker när makten försöker måla upp en bild som inte stämmer med verkligheten. Även om bilden är blågul.

Nu menar många, inklusive statsministern, att vi måste hålla samman och praktisera ”folkvett”. Folkvett, det var inte i går man hörde det ordet! Vackert tänkt men fungerar det i dagens samhälle - nådens år 2020 i ? I den hittills värst drabbade regionen Stockholm verkar utelivet fortsätta och trängsel i kollektivtrafiken är nästan värre än vanligt. En rätt stor minoritet av befolkningen bryr sig inte, eller förstår inte.

Eller är det bara ryska troll som spriden den bilden av vår huvudstad?

Osäkra tider. Egentligen så är väl framtiden alltid svår att spå, men just nu blir det så tydligt.

 

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder66 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom, dr.h.c. medicin och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se