Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

SLU:s fyrtioårskris?

Om knappt en månad, fredagen den 6 september, installeras SLU:s  sjätte rektor Maria Knutson Wendel på sitt ämbete. I min förra blogg försökte jag få till några enkla råd till henne. Här följer fortsättningen

 

Bästa rektor, i min första text försökte jag berätta varför SLU finns till, för att utveckla människans bruk av de levande naturresurserna.

Men först bör man förstås betänka hur det omgivande samhället runt akademierna förändrats under de fyrtio år som SLU existerat.

Sverige har under ett sekel gått från ett fattigt bondeland, via en blomstrande industrialisering till ett postmodernt samhälle - på stopptid.

Med en tidsresa på turbo följer en alieneringen inför de gamla modernäringarna som inte bör underskattas. Få medborgare känner idag en riktig bonde. Bilden av hen kommer i värsta fall från  TV-reklamen.

Numera har man exempelvis inte hästar för deras arbetsförmåga utan för att det är roligt. Man blir djupt kränkt när någon plötsligt avverkar den skogs som man vant sig att rasta hunden i.

Bönderna har reducerats till parkskötare åt informationssamhällets barn.

Nytta har ersatts av nöje.

Veterinärerna har övergått ifrån att få grisar att växa så snabbt som möjligt till att bota feta hundar. Jägmästarna letar numera efter de skägglavar som förr var tecken på att skogen vuxit alldeles för länge. Agronomerna värnar nu de ogräs som deras företrädare ville utrota. Hortonomer bygger trädgårdar för att bota stress.

Det är en grön kulturchock som heter duga.

På SLU har det under dessa halva sekel skett en kraftig utbyggnad av forskning kring bevarandet och miljö.

De traditionella fältförsöken inom jordbruket har lagts ned.  Förr redovisades de högtidligt på stora årliga evenemang på Ultuna. I dag är det Artdatabanken som drar folk till den stora aulan med sina rödlistor.

Och ett särskilt kompetenscentrum för ”ekologisk odling” har skapats.Förr var ekologi en vetenskapsgren och "ekologiskt" inte ett adjektiv i marknadsföringen.

De som är verksamma på universitet har i allt större utsträckning sin grundutbildning och bakgrund utanför jord- och skogsbruk. Inte sällan är de biologer, eller ekologer.

Några kallar den processen ”filkandiseringen” eftersom flertalet av de som examineras tar en fil kand och inte en traditionell SLU examen.

( Statistiken över hur SLU:s professorer rekryterats och över doktorander finns  i boken ”SLU- Ett universitet mitt i samhällets utveckling som du fortfarande bör läsa ut!)

SLU har kort sagt blivit ett medelålders mellanstor universitet bland andra. Frågan är väl bara vilken roll man spelar numera?

Det är kanske inte så konstigt att de traditionella brukarna av SLU:s arbete inte känner att de får så mycket från "sitt universitet" längre. De är å andra sidan väldigt få till antalet och saknar politisk makt.

När jord- eller skogsbruk förekommer i media är det mest som ett miljöproblem.

Samtidigt inträffar det paradoxala att mest engagerade ”miljökämparna” upplever ett visst motstånd från ” de gamla mörka krafterna” på lärosätet och drar vidare.Till nya grönglänsande och penningstinna institut i Storstaden där de kan vara aktivister full ut. Eller till alla de myndigheter som uppstått för att kontrollera produktionen av vårt dagliga bröd.

Än märkligare är det att andra lärosäten börjat ta mark på på lantbruksområdet. Lunds universitet, KTH, Linköpings universitet och ja, Chalmers finner tydligen detta område högst intressant.

Så det är konstigt nog inte svårt för nyexaminerade agronomer att få jobb, trots att modernäringen är så styvmoderligt behandlad.

 

Så det mesta kanske är frid och fröjd - om det inte vore det där med befolkningsökningen och miljöproblemen. För de problemen finns kvar.

Och som måste lösas snart…

 

 

 

En förgiftad debatt

Det är med största tvekan som jag skriver om ” ekodebatten”, nu senast väckt till liv av en dom i Marknadsdomstolen.

Organisationen Svenskt Växtskydd hade stämt reklam producerad för COOP. Svenskt Växtskydd vann på alla punkter.

Svenska medier har haft stora svårigheter att hantera denna dom. Detta är samma presskår som den senaste tiden hyllat domslut i en rad andra frågor.

Samma dag som domen föll så visade exempelvis ett av SVT:s nyhetsmagasin ytterligare ett totalt okritisk reklamreportage ifrån en ekologisk bonde. Inte ett kritisk fråga förstörde stämningen.

Först två veckor senare har SVT samlat sig för att tackla ämnet. Detta sker i Aktuellt den 17 juli genom att man återigen visar scener ut den reklamfilm som COOP vid vite är förbjudet att visa (!).

Intervjuer sker därefter med parterna, COOP representant filmad i en avspänd grön fåtölj, Svensk Växtskydd representant avbildad i ett underifrån- makthavare-perspektiv  på ett kontor. Vi skall inte behöva tveka vilka roller som här spelas upp.

Den efterföljande studiotiden användes till att studiereportern försöker få en representant för Livsmedelverket att säga att ekologisk är bra.

Se själva och döm, 14.10 minuter in i programmet.

https://www.svtplay.se/video/14433632/aktuellt/aktuellt-17-jul-21-00-1?start=auto&tab=senaste

Återigen sitter jag där och skäms över hur dåligt pålästa och hur oförblommerat partiska mina kollegor är i denna fråga.

För i ”ekodebatten” finns det inte ens någon korridor, här gives inte ens utrymme till en myrstig av intellektuell problematisering.

Om du inte är för ”ekologisk odling” är du en ond människa!

 De som företräder denna fundamentalistiska syn på vår matproduktion är ofta samma människor som larmar om alternativa fakta, eländet Trump och föraktet för vetenskapen.

 Hur det gick till när ordet ”ekologi” gick ifrån att beskriva en vetenskap till att bli en innehållslös reklamkliché´ är värde en avhandling i sig, men i vanliga fall brukar journalister vara de första att förstå att reklam ljuger. Så är icke fallet här.

 Istället använder man klatschigt reklamspråk för att försöka analysera något så centralt som maten vi äter. Man delar in en bransch man inte förstår i onda och goda.

Eller, när skall vi någonsin få se en reporter på statstelevisionen ställa kritiska frågor till en ekoodlare?

 Därmed inte sagt att vår nuvarande matproduktion är hållbar eller resurseffektiv. Det är den inte. Varken den ekologiska eller denkonventionella. Och det är det verkliga problemet med hela det här käbblet, att hindrar oss ifrån att diskutera hur vi skall lösa försörjning av mat, energi och fibrer i framtiden. Det är en svår men livsviktig fråga. Och på sådana finns inga enkla lösningar.

 

 

Att lyssna på patienten

I dag läste jag en ovanligt vettig debattartikel. Så vettig att jag finner det befogat att bryta månader av bloggtystnad. ( Min förra blogginlägg skrev jag när jag lades in för en hjärtoperation på Alla Hjärtans dag.) 

Debattartiken som är införd i Svenska Dagbladet föreslår en enkel reform som kostar mycket lite och som i ett slag skulle förbättra den svenska vården. Rejält! Och kanske spara miljarder. Det handlar om något så banalt som att lyssna på patienter.

Alla som arbetar inom vården vet att det lönar sig att lyssna på sina patienter. Men ingen har tidigare föreslagit ett kompetenscentrum som tar vara på alla erfarenheter som de som befinner sig mitt i våren har. Det är ett utmärkt förslag!

Som ”yrkespatient” skulle jag vilja ta förslaget ett vidare. Varför inte se till att patienter också finns med i exempelvis styrelser för de stora sjukhusen? Det måste finnas bättre alternativ än avdankande politiker att sätta in när stora sjukhus som Karolinska krisar.

Spetspatienter borde för vara med redan när sådana elefanter planeras. De har som inga andra provat olika avdelningar på ett sjukhus och har både en djup förstahandsupplevelse och en stor bredd av erfarnehter. En kronisk sjuk människa har verkligen fått prova både vin och vatten under sin vandring mellan specialisterna.

Även ”patientperspektivet” har naturligtvis sina begränsningar, men inget kan ersätta känslan av att vara mitt inne i vårdapparaten, att vara reducerade till en vårdtagare. Inte ens vårdpersonal som tillfälligt blir patient kan helt sätta sig in i den uppelvelsen. Men det skadar aldrig för doktorn eller syrran att prova den rollen.

Att patienten inte är bättre representerad i dagens vårdsamhälle är egentligen märkligt. Det är också kostsamt och farligt.

Så vem tar nu tag i den här frågan?

 

En hjärtefråga del 1

En hjärtoperation på Alla Hjärtans Dag? Varför inte?

Så var det dags igen. Inläggning. Inför denna procedur erhåller patienten ett tjockt kuvert med posten. I detta digra konvolut finns såväl tvättlappar som informationsblad om själva ingreppet. Ett slags välkomstpaket, kan man kanske kalla det.

I varje sådan här försändelse ingår också en uppsättning med frågeformulär. Riktigt varför denna mångfald av enkäter med ungefär samma frågor är alltid lite oklart. Pappersarbetet känns en smula gammaldags i dessa högteknologiska tider. Och varje gång kan jag inte låta bli att fundera över om någon någonsin läser vad jag svarar. Någon gång har jag lekt med tanken att skriva ”galopperande Ebola” på någon blankett bara för att se vad som händer, men sjukvården är inget att skoja med.

 Dubbelarbetet till trots sker det framsteg, även här. Numera finns det en särskild broschyr om ”rökstopp” inför operationen och informationen om själva ingreppet är helt läsbar.

Framförallt så har förstås sjukvården i sig förändrats. Numera kan man behandla åkommor som förr var hopplösa fall. Just vår ökade förmåga till mera vård är en faktor bakom den kris som vi ständigt läser om. Möjligheterna att hjälpa ökar och vi kräver mer och mera.

Frågorna om man behöver tolk och om man vårdats utomlands visar också att vi numera lever i en annan tid än när jag inledde min karriär som patient på Länslasarettet i Borås för över femtio år sedan.

 

Men trots min långvariga erfarenhet finns det förhållanden som jag ännu inte greppat helt. Varför blir man exempelvis inskriven på en fredag när man skall opereras på tisdag?  Visst, man får ledigt på helgen, men varför då inte skrivas in på måndag?

Det kan inte vara starka krav ifrån patienter som ligger bakom den ordningen.

 

Hans Rosling är död

Så kom då beskedet att professor Hans Rosling har lämnat oss. Världen har förlorat ett förnuftets röst och vi har förlorat en god vän. Vi tänker på - och känner med-  hans familj!

Det känns tungt och vilsenheten tar tag i oss. Nu när sådana som han behövs mera än någonsin!

Jag lärde känna Hans och hans fru Agneta under en katastrof- och biståndsutbildning på Sandö 1976. Vi har därefter haft kontakt från och till under hans kometartade karriär.

För ungefär ett år sedan så ringde han och berättade:

-       Jag har alltid beundrat sådana som du som balanserar en livslång sjukdom, men nu har jag vunnit!  Jag har fått pankreascancer!

Sättet att leverera denna dödsdom säger en hel del om Hans Rosling. Han var en utpräglad tävlingsmänniska och sökte alltid efter den mesta dräpande sammanfattningen av ett komplicerat sammanhang. Med tiden kom hans revolutionerande pedagogik att få hela världen att lyssna. Men enligt honom själv så var det tack vare hustrun Agneta som han fick kontakt  med Bill Gates. En typisk Roslinghistoria!

Man kan tro att detta var en medfödd talang som var förklaringen till fenomenet Hans Rosling, men det är nog inte hela sanningen. Jag minns när han och jag för många år sedan gjorde en serie med tio program om ”Världens hälsa” i Vetenskapsradion. Min insats bestod nog mest i att hindra honom att släpa in en stor trave böcker i studion, utan istället tvinga honom att berätta fritt.

Och med tiden kom sonen Ola och hans fru Anna att konstruera ett genialiskt datorprogram som blev Hans verktyg för att berätta begripligt om världen. Historien han ville berätta var i korthet att världen inte alls ser ut som vi tror. Mycket är faktiskt bättre än de dystopier som dagligen målas av media.

Med hjälp av företaget Gapminder fann man ständigt på nya och spännande sätt att presentera en mera korrekt världsbild. Kunskapsbaserat lärande var hans ledord.

Många skulle nog hävda att han lyckades på ett enastående vis med denna svåra uppgift, men själv var han aldrig helt nöjd.

-       Jag brukar säga att publiken är ungefär som den gamla historien om raggarens midsommarfirande. På frågan hur var midsommar svarar raggaren lyckligt att det var väldigt roligt. Men på följdfrågan vad gjorde du så svarar han ”det minns jag inte”.

För Rosling var det inte nog att vara en entertainer hos Skavlan, han hade en rad fakta som han vill få fram. Han var i sanning en folkbildare som brann för sin sak.  Men han var också något så ovanligt som en opinionsbildare med sann empati för de svaga och med förmågan att kunna lyssna.

Så Hans och hans grupp på Gapminder sökte hela tiden efter nya metoder för att få budskapet fastna. Och det arbetet lever i högsta grad vidare. Innan han gick bort förklarade han att det nu fanns en Hans Rosling 2.0 som kunde ta över hans plats på scenen. Må han ha rätt på även denna punkt!

( privat foto) 

För oss vänner har det alltid varit ynnest att få umgås med Hans och hans fantastiska familj.  Det har varit många skratt och många anekdoter. Vi saknar honom redan djupt!

Vem skall jag nu ringa när jag inte förstår vad som egentligen händer i den komplexa och motsägelsefulla omvärlden?  För trots att hans liv var otroligt hektiskt kom han ihåg vad vi dryftade sist vi sågs och hade inte sällan funderat vidare kring den tråden. En levande dialog har brutits av.

En vän som inte går att ersätta är död. Det är en i sanning en sorgen dag.

Men för att inte sorgen skall bli förlamande i denna tid av lögn och svek så måste vi alla hjälpas åt att kämpa för det han stod för, ett kunskapsbaserat lärande.

Hans Rosling har lämnat oss, men vi får inte ge upp det ständiga arbetet för en mera förnuftig värld!

 

Ett Bondoffer?

Min första barnförbjudna film var – om jag nu minns rätt - en Bondfilm. Vakten på biografen tittade värderande på oss, tre grabbar som envist hävdade att vi visst hade fyllt 15 år, och sa något i stil med ”ja, ja den här filmen klarar ni nog”.

Därför känns det lite märkligt att varje morgon vakna upp mitt i en bedrövande version av gammal Bond film.

En rysk skurk med svårartade mindervärdskomplex har tagit makten i öst och skrattar rått åt västs protester.  Men, och det är här verkligheten tappar all kontakt med ett bra filmmanus, nu har en galen skurk  fått hjälp av denna puttefnask att ta makten här i väst! Och någon Bond finns icke i sikte.

 För i drottningens England har man fullt upp med att stänga alla gränser och isolera världen ifrån England. Och ifrån Skottland, Wales och Nordirland.

Vårt enda hopp verkar står till – Tyskland!

Jag är inte helt säkert på att jag är gammal nog för en sådan här rysare!

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder66 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se