Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Torkans effekter på debatten

”Ekologiska jordbruk kan klara torkan bättre” läser jag i flera tidningar, allt ifrån Aftonbladet till Land lantbruk.

Nyheten går som en löpeld genom det torkdrabbade landet. Inte minst sedan TT plockat upp den.

I en rubrik får vi veta att Ekologiskt jordbruk är ”bättre anpassat” till torkan.

Vi har ju alla läst om de hårt drabbade jordbrukarna och här verkar alltså forskare på SLU sitta inne med lösningen?

Intressant – men stämmer det verkligen?

 

Låt oss börja med att titta på vem som ligger bakom nyheten.

Det visar sig vara föreståndaren för ”Centrumet för ekologisk produktion och konsumtion” på SLU, som gett en radiointervju.

Att hon ser fördelarna med ekologisk odling är ungefär lika överraskande som att Isabella Lövin förespråkar Miljöpartiet.

 

Så redan här borde det kanske ringa lite varningsklockor om egenintresse hos kritiskt tänkande journalister?

Rimliga motfrågor borde i vilket fall vara: Hur vet ni det?  Och varför är det så?

 Granskar man uttalandet lite närmare så ser man att det bygger på ett antagande som låter så här: “jordar med högre mullhalt klarar torkan bättre. Ekologiska gårdar har i genomsnitt lite högre mullhalt så därför borde de klara torkan bättre”.

 Bakom uttalandet finns alltså inga hårda fakta, inga försöksresultat, än mindre någon forskning. Istället en slags förhoppning om att det borde vara så.

 Den högre mullhalten beror, enligt samma källa, på att man tillför mera stallgödsel, odlar mera klövervallar och väljer äldre sorter med större rotsystem.

Skäl som nog kan äga sin riktighet. Men de är inte på något vis unika för de ekologiska gårdarna.

De ekologiska gårdarna är förvisso helt beroende av en hög djurtäthet och den gödsel de producerar som växtnäring. Ett faktum som inom parantes orsakar andra miljöproblem.

Men det finns inget som hindrar vanlig en gård som inte klassas som ”ekologisk” att göra allt detta. Så är det också i det verkliga jordbruket.

 Å andra sidan så bortser man i det här resonemanget helt ifrån den faktor som har en helt avgörande betydelse för jordens struktur och mullhalt nämligen jordbearbetningen. (Om detta har agronomen och vetenskapsjounalisten Peter Sylwan skrivit och talat länge!?

Den allra bästa mullhalt och därmed bästa torktålighet får de brukare som slutat plöja.

Och om detta säger de ekologiska reglerna inte ett skvatt. 

I själva verket så blir de ekologiska bönderna ofta tvungna att både plöja och harva mera för att hålla olika besvärliga ogräs borta. Detta har uppmärksammats till och med av SNF – en förening som annars ivrigt propagerar för eko. På sin hemsida noterar SNF att ekologiskt jordbruk inte är bättre än annat brukande när det kommer till klimatpåverkan.

 De bönder som på eget initiativ slutat plöja har fått en mycket bättre jordstruktur och högre mullhalter. De förbrukar inte heller massvis av fossilt bränsle på att flytta tonvis av jord, varje år.

Exempel på sådana gårdar finns lite här och var i landet, inte minst inom projektet ”odling i balans”, men de får inte kallas sig ”ekologiska” och de får aldrig besök av storstadens journalister.

 I inget av de klipp som jag hittar på nätet har några kritiska frågorna ställts. Ingen har heller fört ett mera nyanserat resonemang om hur olika jordar naturliga sammansättning (lerjordar håller vatten bättre än lätta jordar) eller andra viktiga faktorer i sammanhanget.

Nej, budskapet är lika enkelt som i ett reklaminslag “odla ekologiskt så löser det sig”.

Eko är reko. Det tycker alltså både SLU och ICA? Och ingen granskar deras kort.

 Men om nu SLU nu skall ge landets lantbrukare ett praktiskt användbart råd i torkan – något de knappast är bortskämda med från det hållet– så är det alltså snarare att” sluta plöja!”

 Ett annat praktiskt råd vore kanske annars att bygga flera bevattningsdammar?

Sådana är vanliga i länder där man ofta upplever torka. Dammar blir lika användbara oavsett om vi går mot ett torrare, eller som andra prognoser säger, ett mycket mera fuktigt, klimat.

Men här är vi lika dåligt rustade som när det gäller luftkonditionering i offentliga byggnader eller på vårdinrättningar.

 

Det brådskar också med att ta fram nya växtsorter som bättre klarar av olika klimat. Fleråriga sorter med djupa rotsystem och andra goda egenskaper. Äldre sorter har mycket lite att tillföra på det området.

Här finns det lyckligtvis fantastiska nya verktyg som gör det möjligt att plocka ibland växternas stora egna genuppsättning. Men då kan vi inte bemöta allt nytt med förbud som EU senaste beslut mot CRISPR-tekniken.

Det är ett sorgligt bakslag för vetenskap och upplysningen.  (Läs DN debatt 28 juli i år.

 Då behövs också kunniga och kritiska medier. Om man nu envisas med att framställa frågan om hur vår mat skall produceras som en svartvit konflikt, vilket jag är emot, så kan man väl åtminstone låta båda sidor komma till tals?

Åsiktskorridoren på det här området är trängre än en myrstig.

(Den del av presskåren som ser sig som aktivister - och inte som journalister- behöver naturligtvis inte ställa några frågor alls. Det är bara att ta diktat av de man stödjer och snabbt publicera dem.  Målet helgar medlen.)

Det är för övrigt lätt absurt att se samma människor som med emfas hävdar att vi måste lita till en majoritet av forskarsamhället när det gäller klimatfrågan, totalt förneka en majoritet av jordbruks- och livsmedelsforskare som är kritiska till ekologisk odling.

 

Kort sagt, om vi skall klara klimatförändringarna så behövs mera vetenskap och mindre tyckande.

Vart är vi på väg?

Så har vi då fått en ny regering.

Regeringen bildas av två partier som knappast gick segrande ur det allmänna valet.

Det ena gjorde sitt sämsta val någonsin, men är trots allt fortfarande det största i den splittrade riksdagen.

Det andra kom nätt och jämnt in i parlamentet.

Och som ett resultat av detta valresultat så har detta lilla parti nu fått hela fem ministrar iden nya regeringen!

Mest uppmärksamhet har givetvis kulturministern orsakat.

Givetvis eftersom hon styr och ställer över den tjattrande klassen som styr i media.

Mindre uppmärksamhet har ägnats åt att minister för forskning och högre utbildning har bytts ut.

Varför?

Det enda skälet jag sett i pressen är att hon inte lyckats med att ”väcka så stor uppmärksamhet”?

För ett område som - i medias ögon - är iskallt och totalt obevakat?

Är det enbart ministerns fel?

Nå, den nya förmågan har redan förklarat att det är viktigt att det finns högre utbildning ”i hela landet”! Ytterligare ett steg mot låtsasuniversitet alltså. Inga visioner om excellens eller världsklass direkt. Men så kommer hon också ifrån Arbetsförmedlingen...

Å andra sidan så är det glädjande att någon bryr sig om allt det där som finns långt bortom Södermalm, något som benämns ”landsbygden”.

 Även här har det skett ett byte av departementsråd. Den nytillträdda ministern förklarar för TT att hon vill åstadkomma ”politik på riktigt”.

 

Media verkar också ha abdikerat totalt ifrån sitt ansvar på det livsviktiga miljöområdet.

Här lämnas det marginella (mp) ensamt att styra och ställa, ofta med symbolhandlingar som inte har något som helst stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet.

Samtidgt som KLIMATET står på alla agendor tänker regeringen lägga ned just den kärnkraft som ger Sverige en så god statistik när det gäller utsläpp. Vidare fortsätter man att spendera pengar på en återvändsgränd som ekologisk odling!

Inte en kritisk fråga i sikte.

 Man kan le en smula åt alltsammans, men världen är på riktigt.

 

Där rusar globaliseringen och urbaniseringen på som två galna expresståg mot okända slutstationer. Folkvandringar pågår och konflikter blossar upp.

Ute i världen håller tre maktmän hårt i tyglarna, Trump, Putin och Xi Jinping.

USA:s mäktigaste man företräder alla tecken på galenskap och risken att han blir omvald är skrämmande stor. De andra två bryr sig inte alls om folkets eventuella vilja.

På närmare håll så håller den europeiska gemskapen  på att rämna inför våra häpna ögon. Det är ingen vacker syn.

Hur rustade är lilla Sverige med sin ensamma brigad av stridskrafter när det hettar till på riktigt?

Kanske hög tid att väcka Gunnar Wetterbergs gamla förslag om en ny Nordisk Union?

Det kanske kan få lite uppmärksamhet nu när han är med i På Spåret? För i det postmoderna Sverige slår kändis alltid kunskap.

(Och då behöver vi (nästan) bara åka tåg för att sammanträda.)

Vart är vi på väg?

Gott nytt år?

I går fick vi post.

Inget märkligt med det kan man tycka men sanningen är den att det varit väldigt tunnsått med försändelser ett längre tag. Och förklaringen står att finna i de räkningar som nu dyker upp. Några av dem är daterade i början av december!  Det är tur att man har autogiro.

I sådana här fall är det alltid lätt att skylla på the usual suspects, i det här fallet Post Nord. Men av media har jag förstått att de skyldiga i det här fallet är City Mail som somnat på sin post.

Samtidigt har det blåst lite mer än vanligt. ”Storm” skriver tidningarna och eftersom vi lever i en tid av ständiga sensationer så döper vi numera varje vindkantring. Den här döptes tydligen till Alfrida. Det som är lite förvånande med Alfrida är att trots skamligt höga avgifter för elnätet och försäkringar om att vår beredskap är god så är fortfarande många helt utan ström.

 Eftersom jag börjar bli  erfaren så tänker jag har vi inte varit med om detta förr?

I slutet av 1960-talet så blåste det också i Sverige. Rejält. En orkan drog in över landet 1969.

Då skrev två litterära herrar om “ sprickorna i muren”. Om hur själva fasaden till samhällsbygget krackelerade. Detta var under en tid då författare var intresserade av annat än sig själva eller av att bråka med andra kulturprofiler.

Lars Gustafsson och Jan Myrdal hette de två författarna. Den byggnad de främst attackerade var nog egentligen det socialdemokratiska Samhället. Det var då.

I dag reagerar ingen längre.

Alfrida släcker landsbygden, posten delas inte ut och tågen går inte i tid. Det vet varje pendlare.  Den fria pressen ägnar sig troskyldigt åt skvaller - eller är förstatligad.

I svenska mediers värld finns det hursomhelst tyvärr  bara utrymme för en fråga i taget.

Just nu är det klimatet som gäller. Dygnet runt, kors och tvärs. Ibland är det omöjligt att skilja mellan UR och SVT. Eller mellan DN och SvD. Även Alfrida är nu ett tecken i tiden. Man får lätt intryket att Sverige är världens värsta miljöbov. Fakta säger något helt annat.

Läser och lyssnar man på de som har tagit ordet i sin makt så tror man kanske också att Sverige har en ogin syn på immigration OCH till bistånd till fatttiga länder. I verkligheten är det tvärtom! 

Men, vi svenskar gillar att göra saker och ting i grupp, visst håller du med om det?

Medborgarna, de som skall uppfostras, rycker lite uppgivet på axlarna och skaffar hemlarm istället för att ringa polisen, man sätter barnen i privata skolor och betalar sin kommunala skatt som vanligt. Om man är frisk och kry så skaffar man en privat sjukförsäkring.

Posten? Ja, man får väl lite på eposten.

Samtidigt som vi fortfarande betalar mycket pengar för vård, skola och omsorg. Otroligt mycket om man räknar med alla nya skatter och smygavgifter.

Men i detta land av individualister är det ingen som skaffar sig gula västar och går ut på gatorna. Kanske är det för kallt? Eller är vi så kuvade, sedan Gustav Vasas dagar?

Det är bara en överbetald direktör i näringslivet som frågar sig ”vad fan får jag för skatten, egentligen? ”. Och han fick väl sparken?

Nå, vilken dag som helst så får landet en regering. Eftersom väljarna "gjorde en högersväng" får vi - en ny socialdemokratisk regering!?

Det enda som gynnas är Utredningsverige. Att marschera på stället.

Det är visserligen ett nytt kalenderår men Sverige fortfarande ett extremt land i kanten av polarisen. Post-modernt

I mörkrets kant

-       Morfar varför är det så mörkt? frågar Thea fyra år. Hon säger det med en lätt anklagande ton, underförstått att vi vuxna borde ordna till det här.

För en sekund överväger jag att dra till med hela den planetära förklaringen om hur jorden cirkulerar runt solen och så vidare, men inser att den är för komplicerad för att en fyraåring skall acceptera den. Det är knappt att jag förstår den själv.

Det få bi den mera empatiska, ”ja, det undrar morfar också”. Med påminnelse till mig själv om inom kort att utnyttja den där modellen över solsystemet som vi införskaffade på Tekniska Muséet oh som numera hänger på storebrors rum.

Men jag är osäker på hur långt den vetenskapliga modellen räcker, hon är som sagt mera uppbräckt över att det tilläts vara så här. Och jag kan bara instämma. Varför har vi människor sökt oss så här långt norröver?

En fråga som jag ställer mig varje är vid den här tiden.

 Numera finns det ju flyktvägar. En familj i grannskapet har utnyttjat våra oerhört generösa föräldraledigheter och tillbringar fyra månader i Thailand. Antar att man väger klimatångesten mot det stora mörkret och valde ljuset? Jag dömer dem inte.

”Förbanna inte mörkret tänd ett ljus” sa vi under det käcka sjuttiotalet. Och i december blir det acceptabelt att dra på så mycket juleljus som man bara kan. Men framförallt, nu vänder året. Det är förstås det vi firar, egentligen.

Förändringen börjar runt vintersolståndet och går först lika långsamt och smygande som mörkret sänkte sig, men året har sin gång och snart så ljusnar det.

I vänta på det så tar jag hjälp av visorna.

Inte minst av  Hekla Stålsträngar och deras visa vid vintersolståndet ( Vise ved Vintersolkverv )

”Nu slocknar den dag som såvitt rack å gråne”

 

Om olika priser

Veckan som gick bjöd på snö och Nobelpristagare i Uppsala.

De senare kommer traditionellt till lärdomsstaden och håller föreläsningar. Numera är dessa – klokt nog- förlagda till aulan. Efter att ha ägnat ett yrkesliv åt att förenkla och förklara ofta komplicerad forskning är man tacksam över föreläsare som professor Frances Arnold som vet hur man populariserar utan att hamna fel. Ändå fastnade jag lite för Sir Gregory Winters framförande. Det som slog mig var hur många steg som han och hans forskargrupp fått ta innan de hittade rätt. Deras arbete säger mycket om vad som ligger bakom framgångsrik forskning. Goda idéer förstås, men också mycket envishet och lite tur.

(Årets föreläsningar finns i likhet med föregående års på Medfarms hemsida.)

 

Efter framträdandena bjuds på lunch i slottet. Och tillfälle att prata med både kända Uppsalaprofiler och de Nobelutvalda. I år hamnade jag exempelvis vid sidan Mate Erdelyi, professor i kemi på BMC som var där tillsammans med årets mottagare av Kemisamfundets pris, Sofia Lindblad.

Titeln på Sofia Lindblads arbete är "Asymmetric [N-X-N]+ Halogen Bonds in Solution" och det är publicerat i en tidskrift som heter The Journal of American Chemical Society.

Ordet ”kemi” har nästan fått en ful klang i dagens debatt. Att säga att något är ”kemiskt” är knappast något beröm.

 Få missuppfattningar är så farliga. För utan kemi kan vi varken spåra eventuella miljöstörningar, än mindre åtgärda dem. Vi kan inte heller analysera sjukdomar eller bota dem. Livet är kemiskt!

Myten om den farliga kemin har lett till att få söker sig till de olika utbildningarna i kemi samt att det fattas bra lärare i ämnet, lärare som kan inspirera studenter som kan bli forskare och hjälpa oss just förbättra både vår livsmiljö och vår hälsa!

Därför är det just personer som Sofia Lindblad som bör få pris och uppmärksammas! En sådan student är värd mer än hundra popstjärnor, programledare och influensers tillsammans!

Ändå letar man förgäves efter intervjuer med dem i media.

På tal om media så stötte jag också ihop med Åke Spross, UNT:s mångårige vetenskapsreporter.

Han berättade att även han nu snart går i pension. Även han hör till dem som verkligen gjort en bestående insats för att vetenskap och beprövad erfarenhet skall få en röst, framför vidskeplighet och mytbildning.

Han är förvisso hedersdoktor i medicin på Skandinaviens äldsta universitet, men jag är övertygad om att om han varit verksam på någon av Stockholmstidningarna så hade hans prissamling varit betydligt större. Åke Spross har i många år tillhört landets bästa medicinjournalister!

Fast jag undrar just om UNT uppmärksammat Sofia Lindblad?

Och på tal om värderingar så hamnade jag vid det efterföljande kaffet i den tydligen helt oundvikliga diskussionen om den akademi som räknas. Och om Klänningen. Någon påpekade klokt att det är pristagarna och deras gärning som bör få uppmärksamheten, inte slöseri med tyg och smak. Nog om detta.

En tradition som jag värderat högt är framträdandet av den suveräna kören Allmänna sången under lunchen. När de framför ”Jul, jul strålande jul” får jag tårar i ögonen. Då hamnar i vart fall min biokemi i något som i brist på annat får kallas julstämning.

(Minns för övrigt när en pristagare från USA för några år sedan vill ta med sig kören hem!)

Sedan blev mitt humör inte sämre när jag slog på mobilen och nåddes av den här nyheten…

Kejsarens nya kläder

Ett klädsamt snötäcke prydde Uppsala lagom till Luciadagen och det traditionella besöket i lärdomsstaden av årets Nobelpristagare.

Professor Frances H. Arnold pristagare i kemi, ifrån södra Kalifornien, tackade speciellt för det i sin korta och kärnfulla föreläsning i aulan.

Årets tal i slottssalen var ovanligt roligt. Prorektor Malmberg konstaterade bland annat att Dan Larhammar var tillbaka välbehållen efter INCIDENTEN på Nobelmiddagen. ( En kypare råkade tappa lite mat på Dans rygg.)

Detta matsvinn på högsta nivå toppade för övrigt den svenska pressens intresse, endast slaget av fd ständiga sekreterarens tygsvinn.

Mest uppmärksamhet fick annars det pris som inte delades ut. Ytterligare ett bevis för att vår dyra yttrandefrihet numera slösas på pseudohändelser. Samt att media behärskas av den tjattrande klassen som är monumentalt ointresserade av naturvetenskap. Och okunniga.

Intresset hos allmänheten torde vara det omvända, inte minst ett år som detta då priset framgångsrika botemedel mot cancer belönades.

Men just pristagarna i fysiologi eller medicin saknades tyvärr i år. Det är synd men ingen kan nog lastas för det. En snabb kontroll via nätet visar att de tu föreläste på KI. Och det är ju ändå KI som delar ut Priset.

Må så vara, men ingen annan institution kan bjuda på Allmänna Sången och jag erkänner att mina ögon tåras när kören sjunger sin version av "Jul, jul strålande jul"

Underbart.

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se