Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Patienten som försvann till centrum

 I Landstingets blåvita tomrum. Så var det dags igen. Jag var inbokad på det stora sjukhuset i staden. Klockan 11.00 skulle jag inställa mig där. Så blev det också men därefter drogs jag ånyo  in i det så kallade blåvita hålet.  För visst händer det något märkligt med tid och rum när man stiger in på en av landstinget driven vårdinrättning?  I den här blåvita världen upphör på något vis  all sedvanlig tidsuppfattning. Ja, inte för alla, bara för oss patienter. Sjukvårdspersonalen har sina lagstadgade arbetstider och sina raster. Patienter har tid – att vänta.  

Endast Hippokrates vet hur många år av mitt liv som gått åt till denna till synes ändlösa väntan på att något skall hända.  År tillbringade i själlösa och  slitna väntrum tillsammans med andra olycksdrabbade medmänniskor.

Den här gången var det  precis som vanligt. Först provtagning och EKG.   Snabbt och elegant. Därefter en ändlös väntan.

 Medpatienterna kom och gick. Alla med sina historier om sin sjukdom och sina upplever av detta märkliga, för fysiken ännu helt okända, tillstånd där tid och rum försvinner som det tomma ekot i Landstingets korridorer.

 Lunchen kom och vårdpersonalen gick. Ingenting hände.

 Mina försök att kontakta de med rätt sorts rockar som hastigt svepte förbi ignorerades sorgfälligt. Man är väldigt upptagen mad att vara upptagen.

 Till slut fick jag bara nog. Efter tre timmar reste jag mig och gick.  Men se det gick inte. DU måste ju bli inskriven!

 Jo, jag var full medveten om det. Det var liksom därför jag var där. När jag väl är på väg ut ur avdelningen springer plötsligt syrror och läkare om varandra. Nu letar man efter rätt läkare.  Det är tydligen väldigt osäkert var denne nyckelperson befinner sig. Det är en halvtimme sedan jag såg honom, förklarar någon uppgivet.

 Så jag tackar för mig och går. Hungrig, trött och irriterad. Den patient som skall vara i centrum beger sig nu mot centrum för att få lite mat. Som diabetiker bör man äta då och då...

 Jag hinner knappt ut ur Sjuhusetet innan telefonen  ringar. Inte med någon ursäkt förstås utan bara för att meddela mig att nu skall jag inställa mig 16.00 på söndag, istället för den tidigare angivna tiden 06.30 på måndag morgon.  Varför är en smula oklart eftersom man inte vet att när den undersökning jag skall förberedas inför kommer att äga rum.  Om detta kan man lämna besked först måndag morgon. Men vem har annat för sig fjärde advent än att sitta på en sjukhussal och vänta? Omsluten av den blåvita tidsbubblan. I ny vänta på vad då?

 Skälen till att jag aldrig fick träffa någon läkare var säkert de vanliga ”inom sjukvården kan det inträffa oväntade händelser."

Märkligt nog verkar det oväntade alltid inträffa, det är nästan som om det vore ja, väntat.  Vilket möjligen skulle kunna resultera i att man PLANERADE för det?

 Eller så är det så enkelt att man alltid utgår ifrån att patienterna tålmodigt väntar oavsett vad som händer.? För vilket är alternativet?

 

Nobel i Uppsala

I år Uppsala bjöd Nobelpristagarna på snö.

Så kom de tågande, traditionstyngda på Luciadagen, årets vise män. Ty detta år var de alla män de som funnit nåd i Nobelkommittéernas kritiska ögon.

Och det var en något decimerad skara som tog sig ända till lärdomens stad. Medicinpristagaren Yoshinori Ohsumi kom av oklar anledning inte till Uppsala och den mest omtalade av dem alla, herr Robert Zimmerman, dök som bekant inte upp alls.

 De som kom föreläste alla programenligt inför relativt välfyllda salar om sina respektive ämnen. Men nu kan man också som en utmärkt service av Uppsala Universitet sitta hemma vid datorn och följa de lärdas utläggningar.

Jag vill inte påstå att jag helt förstod fysikernas föreläsningar, men jag har förstått att jag är i gott sällskap här.

Kemisterna små maskiner är mera lätta att begripa men ju mera man lär sig ju svårare blir det att följa även deras resonemang.

Det är därför lite befriande att se att även en Nobelpristagare kan ha besvär med powerpoint.

 

Vilka av årest upptäckter som på några års sikt kommer att få betydelse i samhället eller för vår förståelse av världen är som vanligt helt omöjligt att förutspå!

Mera säkert är då att minglet på Slottet innan lunchen är rena Klondyke för den som letar värdefull kunskap – och skvaller. Det bör här påpekas att enligt professor Robert Dunbar så tillbringar även akademiker en stor del av sin tid med att hålla sig a jour med det sociala spelet inom flocken så det är fullkomligt normalt.

Även vid lunchbordet får man lära sig precis så mycket som man vill, bara man lyssnar. Denna lunch fick jag ny kunskap om virus, influensavacciner och historiska fakta om släkten Nobel. Möjligen passerade jag även några erfarenheter av akademiskt ledarskap till en student verksam vid kåren.

På tal om ledarskap så höll rektor Eva Åkesson ett ovanligt långt tal på högst korrekt engelska om vikten att verka emot faktaresistens och Nobelpristagarnas särskilda ansvar i det här arbetet.

När sedan Allmänna Sången under ledning av Robert Sund står för underhållning kan det bara bli bra. När de sjunger ”Jul, jul, strålande jul” faller åtminstone jag i djup julstämning.

 

Men det skall erkännas att jag det hade varit en svårslagen upplevelse att få höra Bob Dylan sjunga ”Times have changed” ifrån scenen i aulan.

 

Efteråt serveras kaffe i Johan den tredjes salong vilket skapar ytterligare kontaktytor och ännu mera informationsflöden. Där hittade jag bland andra DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther ( längst till vänster på bilden) som antagligen hörde till de få som verkligen kunde begripa årets fysikpris. UNT:s Åke Spross ställer sina sista frågor i trappan ned ifrån salen.

 

När Nobelkortegen väl drar vidare – med sedvanlig försening - har snön börjat smälta och slasket har tagit vid.

Nu gäller det att bevara glansen ifrån Priset till nästa år.

Genvägen till släkten?

Uppsala i kväll. Vad jag vet så var jag först med att recensera Karin Bojs och Peter Sjölunds utmärkta bok "Svenskarna och deras fäder". Vid det här laget har den bedömts av en rad recensenter och lyfts fram i en rad sammanhang.

I kväll kan dessutom den som bor i Uppsala träffa en av författarna, Karin Bojs på Studentbokhandeln här i staden. Klockan 18 börjar evenemanget och ett tips är att komma i tid. Det lär bli fullt hus.

En mycket intressant fråga, sedd med Uppsalaögon, är när svaren på DNAanalysen av Erik den Heliges kvarlevor blir färdig? För som man kan läsa i boken så tror forskarna numera att det verkligen är benen av denna historiska person som ligger i det gyllene skrinet i domkyrkan.

Här nedan återpublicerar jag min recension:

Svenskarna och deras fäder är den högst deskriptiva titeln på en mycket efterlängtad bok. Åtminstone om man skall tro reklamen på social media och lanseringen på Folkets Hus i Stockholm söndagen den 13 november.

Vad ligger då bakom detta ovanliga intresse för en populärvetenskaplig titel på bokmarknaden?

Ett svar får man om man ser till vad de båda författarna skrivit tidigare. Karin Bojs förra bok hade titeln ” ” Min Europeiska familj- de senaste 54 000 åren”

(Augustprisbelönad), Peter Sjölund har publicerat handboken ” Släktforska med DNA”.

Så det är alltså det förmodat växande intresset för att släktforska genom att analysera sin egen arvsmassa som boken skall möta.

Genom att gnugga insidan av din kind med en bomullspinne och sända detta prov till ett laboratorium kan du få veta mera om vilken grupp du tillhör och därmed också lite mera om hur dina förfäder vandrat hit ifrån vårt urhem i Afrika.

Lite mera romantiskt uttryck kan man säga att vi alla bär en liten karta över mänsklighetens väg inne i våra celler.

Så vidare poetiska är nu inte de båda författarna. Här bjuds vi snarare på en rak och kronologisk beskrivning över vilka fynd arkeologerna gjort och var.

Vi får, precis som i Karin Bojs förra bok, veta mera om de olika vågor av invandring som svept in över detta norra hörn av världen.

Här berättas om Bredgårdsmannen, Birger Jarl, Erik den Helige och – Rambo. Här utreds gamla fördomar om valloner och om samer.

Att nedteckna Svea Rikes historia är nu inte en helt purfärsk ide.

Men till den gamla bilden lägger författarna alltså resultaten av de DNA-analyser som gjorts av gamla fynd och av de svenskar som lever här idag.

Så får vi exempelvis följa hur Ivar och hans söner kommer in i landet, men Ivar är inte någon kung eller härförare utan bara ett symboliskt namn på en grupp män som alla har en genetisk förändring som kallas I1-M253.

Denna mutation uppstod förmodligen hos en man som föddes någonstans i norra Tyskland för en så där 3000 år sedan. Av tio svenska män idag bär fyra på just den mutationen. Och, ja, boken handlar nästan uteslutande om analyser av männens arvsmassa, men även kvinnor kan givetvis få sitt DNA analyserat.

 

Genom den här nya tekniken styrks en del av de teorier som arkeologer och språkforskare redan lagt fram. Ja, ett och annat akademiskt gräl kan till och med stillas.

Det är ingen kliché att påstå att nya analysmetoder som isotop- och DNA-analyser ger oss en ny och mycket spännande berättelser om de som levt här före oss.

Men med kännedom om just de tvister som lätt uppstår inom forskningsvärlden blir jag en smula förskräckt över hur ofta ordet ”säkert” används i texten. Samtidigt underlättats onekligen läsningen av raka besked.

På tal om sådana svar bör man möjligen tillfoga att de olika DNA-tester som finns att köpa förvisso är intressanta, men att de inte är ger dig någon genväg (sic) till enkel släktforskning. De träffar du får när du jämför med prover som andra sänt in ligger ofta tusentals år tillbaka i tiden. Eller som någon har sagt: släktforskning via DNA uppfyller alla krav på en god hobby, den är dyr, tar tid och är komplicerad.

Å andra sidan, ju flera som börjar amatörforska på det här området ju lättare blir det att hitta intressanta samband. Ett tips är att de stora företagen som analyserar DNA för släktforskare ofta bjuder på kraftiga rabatter i slutet av november månad.

 

Innan dess bör man definitivt ha läst ”Svenskarna och deras fäder - de senaste

11000 åren” av Karin Bojs och Peter Sjölund.

Boken är bara på runt 230 sidor, den har ett friskt tempo och bör utan några som helst svårigheter kunna läsas av alla som är intresserad av historia. Den är en given julklapp till alla som är intresserade av sitt ursprung, inte minst till de som släktforskar och funderar på att inkludera en DNA analys i det arbetet.

 

 

Winter is coming

Denna morgon vaknade världen till en ny mardröm. Putin och Trump vid varsin avtryckare.

Varför skola människor strida?

”Att döda en människa” är den något missvisande titeln på en mycket angelägen bok om krigets historia.  I boken ger sig de två författarna Björn Hagberg och Martin Widman ut för att finna svaret på en brännande aktuell fråga: var utspelades det första kriget i mänsklighetens historia.

Och vad är det som orsakar detta kollektiva vansinne?

(Bokens undertitel är också: På spaning efter det första kriget.)

Denna fråga leder dem till olika resor till alltifrån Jerikos till Koreakriget. Så småningom hittar de också en plats som svarar emot den ställda frågan. . Även om den ligger dolt långt under ytan.

På vägen dit tar författarna sig an klassiska frågor som var det när vi blev jordbrukare för cirka 10000 år sedan som de organisareda krigstågen uppstod?  Är det verkligen sant att det kollektiva våldet var vanligare långt tillbaka i historien? Lever vi i själva verkat i en allt fredligare värld?

Hur var det med alla våra föregångare i släktträdet, var de våldsamma?  Och hur är det med våra nu närmaste levande släktingar, människoaporna? De två olika schimpansarterna får inte oväntat extra utrymme. Är vi som de barnamördande schimpanserna eller som de sexfixerade Bonoberna? Frans de Wal och Lasse Berg argumenterar för sin art.

Under spaningen låter Hagberg och Widman oss träffa nästan alla de stora namnet inom ämnet som Robin Dunbar, Jane Godal, Steven Pinker, Edward. O Wilson, Hans Gebel, Steven A. LeBlanc och så vidare.

Profiler ur historien och deras idéer redovisas också med lätt hand.

En förödande övervikt av män, som författarna själva konstaterar, blir det dock. Mot slutet av boken dyker dock Sarah Mathew upp med sina intressanta teorier.

Spaningen pågår både i ett tidsmässigt och geografiskt perspektiv.  I texten förflyttas vi till Göbelli Tepe, Jeriko, Talheim, Yanomoön, men också till Sund i Norge och Falbygden i Sverige.

Sökandet efter krigets rötter för oss till den ständigt gäckande frågan om människans natur. En fråga som många undviker eftersom den ofelbart leder till konflikter, ja, nästan krig i den akademiska betydelsen av ordet.

Här imponeras jag av författarnas strävan att verkligen redovisa alla olika kombattanters argument. De driver inte en egen linje, de lämnar åt dig som läsare att ta ställning!

Mina invändningar emot boken är mera av formell natur. Kapitlen saknar exempelvis rubriker och källförteckningen är inte knuten till var i texten de förekommer. Om man hade vässat lite till på titeln och omslag hade boken kanske nått fram till ännu flera läsare?

Det är synd för boken är verkligen värd att få lite mera uppmärksamhet! Att döda en människa. På spaning efter det första kriget är en gedigen och lättläst bok om ett oerhört angeläget ämne.

En högst lämplig farsdagspresent som jag ber att få anbefalla så här den 6 november!

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

  • Senaste nytt sport

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se