Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Vart är vi på väg?

Så har vi då fått en ny regering.

Regeringen bildas av två partier som knappast gick segrande ur det allmänna valet.

Det ena gjorde sitt sämsta val någonsin, men är trots allt fortfarande det största i den splittrade riksdagen.

Det andra kom nätt och jämnt in i parlamentet.

Och som ett resultat av detta valresultat så har detta lilla parti nu fått hela fem ministrar iden nya regeringen!

Mest uppmärksamhet har givetvis kulturministern orsakat.

Givetvis eftersom hon styr och ställer över den tjattrande klassen som styr i media.

Mindre uppmärksamhet har ägnats åt att minister för forskning och högre utbildning har bytts ut.

Varför?

Det enda skälet jag sett i pressen är att hon inte lyckats med att ”väcka så stor uppmärksamhet”?

För ett område som - i medias ögon - är iskallt och totalt obevakat?

Är det enbart ministerns fel?

Nå, den nya förmågan har redan förklarat att det är viktigt att det finns högre utbildning ”i hela landet”! Ytterligare ett steg mot låtsasuniversitet alltså. Inga visioner om excellens eller världsklass direkt. Men så kommer hon också ifrån Arbetsförmedlingen...

Å andra sidan så är det glädjande att någon bryr sig om allt det där som finns långt bortom Södermalm, något som benämns ”landsbygden”.

 Även här har det skett ett byte av departementsråd. Den nytillträdda ministern förklarar för TT att hon vill åstadkomma ”politik på riktigt”.

 

Media verkar också ha abdikerat totalt ifrån sitt ansvar på det livsviktiga miljöområdet.

Här lämnas det marginella (mp) ensamt att styra och ställa, ofta med symbolhandlingar som inte har något som helst stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet.

Samtidgt som KLIMATET står på alla agendor tänker regeringen lägga ned just den kärnkraft som ger Sverige en så god statistik när det gäller utsläpp. Vidare fortsätter man att spendera pengar på en återvändsgränd som ekologisk odling!

Inte en kritisk fråga i sikte.

 Man kan le en smula åt alltsammans, men världen är på riktigt.

 

Där rusar globaliseringen och urbaniseringen på som två galna expresståg mot okända slutstationer. Folkvandringar pågår och konflikter blossar upp.

Ute i världen håller tre maktmän hårt i tyglarna, Trump, Putin och Xi Jinping.

USA:s mäktigaste man företräder alla tecken på galenskap och risken att han blir omvald är skrämmande stor. De andra två bryr sig inte alls om folkets eventuella vilja.

På närmare håll så håller den europeiska gemskapen  på att rämna inför våra häpna ögon. Det är ingen vacker syn.

Hur rustade är lilla Sverige med sin ensamma brigad av stridskrafter när det hettar till på riktigt?

Kanske hög tid att väcka Gunnar Wetterbergs gamla förslag om en ny Nordisk Union?

Det kanske kan få lite uppmärksamhet nu när han är med i På Spåret? För i det postmoderna Sverige slår kändis alltid kunskap.

(Och då behöver vi (nästan) bara åka tåg för att sammanträda.)

Vart är vi på väg?

Detta har hänt - ingenting

Kära läsare därute!

Ni undrar kanske vad som händer här på det stora Sjukhuset. Eller det gör ni säkert inte, ni har säkert fullt upp med julstressen.

Egentligen borde ni göra ett kort besök i denna alternativa värld!

För här i den blåvita zonen råder ju som bekant en annan tidsuppfattning. LANDSTINGSTIDEN.

 Vid rondtiden, runt 10.00, kom en läkare förbi och vi gick igenom vad som skall göras.

Nu och framöver.

Kändes bra.

 Men därefter föll allt åter tillbaka i långtråkighetens lunk.

Som var och en förstår är alla tidsangivelser en smula osäkra så här inne i ett blåvitt hål. Men jag får för mig att ingenting har hänt på tre timmar.

Det är förmodligen också därför som personalen får något nervöst i blicken när man frågar dem när det där ingreppet som skulle utförts 08.15 skall äga rum. På riktigt.

”Vi vet inte” muttrar de defensivt.

 Men när personalen inte kommer till patienten så får patienten jaga rätt på personalen.

Inte vet jag hur bra det är att trava runt med en droppställning i korridorerna men det finns liksom inga alternativ. Att ringa på larmklockan känns lite väl drastiskt och när man väl gör det så kommer en undersköterska som lovar att hen skall jaga rätt på en sjuksyster. Sjuksystern behöver sedan inte sällan jaga rätt på en läkare. Och då är det bara att hoppas att läkaren är av rätt sort och av rätt rang.

 

Så går en dag än från vårt liv och kommer aldrig åter.

 

Nå, efter visst besvär har jag nu lyckas pressa fram en ny möjlig tid för mitt lilla ingrepp. Runt 14 är den senaste prognosen. Någonting, kalla det erfarenhet, säger mig att den förutsägelsen är lika säker som väderprognosen 10 dagar framåt.

Det blir nog en blåvit jul.

 

Vi repeterar. Jag skrevs in klockan 11 på fredagen i förra veckan. Jag skulle inställa mig på mottagningen igen 16.00 på söndag. Nu är klockan snart 13.00 på måndag, enligt vedertagen tideräkning. Men ingrepp nummer ett är fortfarande inte utfört.

 

Jag skall tillbaka hit senare i veckan, men det kanske är lika  bra att stanna kvar här tills dess? Så att jag finns till hands när det passar Vårdapparaten?

 

  

Nära nu

I väntan på vård.

Natten har varit som sjukhusnätter är. Erbarmlig. Slangen/nålen i vänster armveck gör inte upplevelsen bättre. Men ”dom vill ha det så”.

”Dom” är i det här fallet läkarna som skall operera. Antar jag?

(Sett ur mitt lite trånga patientperspektiv vet jag att man sover mycket bättre med nålen på handen. )

Och här finns ett annat gap i kommunikationen, det mellan professionerna.

Teamkänslan verkar fortfarande vara en lika avlägsen vision som det där med patienten i centrum.

 

Nå, alldeles nyss var det nära. Nära att den där undersökningen jag skall in på verkligen blev av. På utsatt tid. 08.15

Men en patient med bröstsmärtor hann före. Och det köper jag. Oavsett hur allvarliga de där smärtorna nu var. Att vänta när man vet orsaken är så mycket lättare än att inte veta varför man hålls i det blåvita morgonlandet.

Himlen utanför fönstre är i ungefär samma nyanser, där ute är det måndag. Snart vänder det. Snart så blir dagarna några dallrande minuter längre igen. Snart nu så...

 

Lyssna i natt!

Strax innan 22.00 får jag så den där nålen satt. Ja, det är ju så man säger när man ordnar ”en ingång” i kroppen.  Vid det här laget har jag lärt mig massor (?) om Al Capone. Fortfarande (ping) Kunskapskanalen.

Att sätta nålar är ingens favoritsysselsättning, därför har jag fyllt flera plasthandskar med varmvatten för att värma ådrorna innan dess. En instruktion som kanske inte är ut vägen att förmedla till de mindre stuckna?

 Sedan skall det där droppet tydligen inte sättas in innan klockan 05.00

Detta är nu den fjärde tidsuppgift jag erhåller om det. Men dagen är inte över än så. 

 Å andra sidan berättar syster ett för mig nu att jag kan vänta att få göra min undersökning 08.15! Det är lite intressant eftersom jag så sent som i fredags fick den bestämda upplysningen att ” vi (avdelningen, förstås) får inte den informationen innan 08.00 på måndag”.

 Så går då Natten på. En uska( undersyrra) som lovar att väcka mig  06 i morgon om jag nu måste duscha ytterligare en gång (?). En professionell syster som frågar mig hur läget är, berättar utförligt om vad som skall hända och lovar att fixa lämpliga medikament. Hon vet vad alla borde veta, det sparar mycket tid att ta sig tid att lyssna!

 Så det är lite svensk roulett. Du betalar full skatt och ibland har du tur och får bra sjukvård.

 Nå, allt detta är förstås petitesser och alldeles för detaljerat för er kära läsare, men jag försöker bara visa lite hur bedrövligt dåligt detta med kommunikation fungerar inom svensk sjukvård i dag. Både mellan avdelningarna på det stora sjukhuset och framförallt till den där patienten som finns där någonstans i periferin.

 

I fönstret lyser en matt adventsljusstake , Kunskapskanalen fortsätter med Englands blodiga historia...

Den som väntat...

Så slår klockan åtta på kvällen söndagen den 18 december. I svängdörren till Sjukhuset möter jag de besökare som hälsat på sjuka anförvanter och vänner. Besökstiden är över.

Uppe på ”min” avdelning är dörren låst. Jag ringer på en dörrklocka. En syster öppnar med orden ”Jaha”. Går till rummet. En syster ifrån tidigare kommer in och försäkrar att hon alldeles strax kommer tillbaka.

 

Och se, där slog klockan 21.00!

 

Det går verkligen ingen nöd på mig. Har eget rum (än så länge) och egen TV ( som fungerar) Ser ett mycket intressant naturprogram med titeln Frozen Planet.

 

Men, kalla mig tokig, men jag hade hellre sett den hemma…

 

 

I adventider på Ackis

Det luktar starkt av någon lätt bränd fiskrätt när jag tar mig in ifrån ishalkan utanför till de vindlande korridorerna som leder till min avdelning på Sjukhuset. Gångarna är tomma och det enda som skvallrar om liv är en udda, borttappad handske på en låda. Klockan är runt 16 söndagen och vi firar fjärde advent.

När jag väl kommer upp på avdelningen är det omöjligt ännu ödsligt.  Jag går runt ett tag innan jag hittar två syrror som håller på med något i vad som ser ut som en central. Den ena håller en telefon emot örat och den andra sorterar papper. Ingen tar någon notis om mig.

Och detta gör mig lika förvånad varje gång.  ”Nånannannismen” verkar nu vara rådande lag inom svensk sjukvård. Ingen, säger och menar ingen, bryr sig om man dundrar in på en sjukhusavdelning numera.  Jag skulle kunna vara en tjuv, jag skulle kunna söka en sjuk anhörig eller jag skulle rent av kunna vara en patient. Sak samma. Det är någon annans ansvar.

Förlåt mig om jag nu upprepar mig men, när jag lämnar in min bil på service så hälsar alla anställda som går förbi och ser jag det minsta vilsen ut så frågar de om de kan hjälpa till med något?

Fast bilar är förstås värdefulla...

Efter att ha stött som ett rundningsmärke ett tag tar jag kontakt med en tredje sjuksköterska. Jo, hon känner till att jag skall dyka upp. På frågan varför jag behöver inställa mig klockan fyra en söndag eftermiddag får jag svaret att de skall ge mig dropp – i morgon bitti. För en undersökning som skall ske någon gång under måndagen.

Men, försöker jag om ni nu skall sätta in dropp runt 06 i morgon är det väl bättre att jag kommer ja, i morgon bitti?

Nej, blir svaret. Så här står det i pappren och jag får gärna ”bli sur” men nu är det som det är.

Jag förklarar att jag inte blir sur men gärna vill veta varför. Systern retirera nu in på expeditionen viftar med handen och säger åt mig att gå in på rummet.

 Väl på väg rummet så kommer min räddande ängel, syster nummer två.  Hon lyssnar på vad jag säger och går snabbt ut för att få svar på frågan om varför. Lika snabbt kommer hon tillbaka och berättar att man tydligen skall sätta igång ett dropp redan klockan 00.05 i natt.  Med den viktiga informationen är det rimligt att spendera en natt på Sjukhuset. Inte för att ”nu är det så” eller för att “det står i pappren”.

 

-       Men inte behöver jag sitta här och vänta på det i fyra timmar! säger sjuksyster nummer två.

-       Kom tillbaka innan jag går av mitt pass så sätter jag in en nål på dig så behöver nattpersonalen inte göra det säger hon. 

Underbart! En människa som lyssnar, tar initiativ och sitt ansvar. Vi samtalar en stund om ditt och datt  i vårdapparaten.

 

Så jag ringer tillbaka till hustrun som en smula förvånad hämtar upp mig vid samma entré där hon nyss lämnade av mig.  Vi  åker hem och äter lite god fisk.

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se