Logga in
Vädersponsor:

Linda

Nu när du finns

Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.

Aaaa

Dagislämning, stressfrukost i flytande form, bilköer. Hej vardag, jag har saknat dig!

Mannen som kunde överdriva

Det händer ibland att jag snarkar.

Det där hur man säger


Innan jag och D fick Jack så sa vi att vi skulle skaffa barn. Det är ju så man säger. Att man ska skaffa barn.
När jag hamnat i IVF-svängen så fick jag väldigt snart lära mig att det inte heter att man "skaffar" barn. Det heter att man "får" barn. Det heter inte att man "ska skaffa" barn. Det heter att man "ska försöka få" barn.

Så heter det.
För barn är ingenting man skaffar. Barn är nåt man får. Det går inte att bara bestämma sig för att man ska skaffa barn.
Det kanske inte går när man har bestämt sig. Alla vi ofrivilligt barnlösa kunde bli oerhört ledsna om människor sa att det heter "skaffa barn", när vi barnlösa var så smärtsamt medvetna om att det inte är nåt man bara skaffar.

Jaha, tänkte jag. Herregud vad mycket skitnödiga detaljer det här livet innehåller. Varför hakar folk upp sig på sånt här?

Är det så jävla noga det där med hur man säger? Alla som är äldre än tolv är ju medvetna om att alla inte kan få barn. Att man säger att man ska skaffa barn är ju bara nåt man säger. För att man faktiskt tror att det inte är så jävla invecklat. Man ligger med varandra. Prickar in en ägglossning eller fem. Och så blir det en unge tillslut. Det är ju faktiskt så det går till för dom allra flesta.
För en del av oss är det inte så där lätt. Det fungerar inte första månaden. Och inte andra. Och inte nionde. Och inte på första IVF-försöket. För oss på andra försöket. För en del fungerar det aldrig.

Jag tror att även föräldrar som tillverkade sina barn genom ett snabbt samlag efter fredagsmyset ser sina barn som stora gåvor.
Jag tror att även om det var väldigt lätt att bli gravid så reflekterar man över det faktum att något enormt har hänt en.
Och det är ju huvudsaken. Att dom kommer ut och blir älskade för att dom är små mirakel. Varenda unge. Oavsett hur vi nu säger att det gick till när dom blev till.

Jack blev till i en kopp på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Jag skaffade klippkort på snippkliniken, sinnessjukt envis kräksjuka och 32 pannor i extravikt. Sen så, sen var ungen kirrad. Så att säga.







Om barnet som inte är nåt barn


Det talas tydligen om att jag är gravid.

Saker jag hellre gör än utsätter mig för en graviditet igen:

1. Ligger med den där tv-bonden som ser ut som Runar.

2. Betalar hans skulder till Kronofogden.



Nej ni. Men grannen har skaffat en kanin och det är väldigt söt.
En sån kanske man skulle ha.

Om boken som aldrig blir en bok


Jag vet inte hur många år det är nu. Tio? Fem? Arton?
Jag har haft en bok i huvudet i väldigt många år och den vill komma ut. Jag tänker väldigt mycket på den där boken. Mest upprepar jag allt det jag redan vet. Men ibland finslipar jag någon detalj och blir nöjd. Det händer, väldigt sällan men det händer, att jag kommer på något som är direkt avgörande för hela berättelsen. Som kastar om allting. Då pirrar det till i magen.

Jag tror att det är sju år ungefär. I sju jävla år har den där boken legat i min hjärna och blivit till. Den behöver komma ut.
Det är givetvis inte säkert att det blir någon bok. Mycket ska hända. Mycket kan hända. Mirakel ska ske. Men oavsett om det bara blir en bok, hundra eller tusen böcker, så måste den skrivas. Jag måste göra det här.

En del research är avklarad. En hel del kvarstår. Det är ett evighetsprojekt. Det är ett roligt arbete. Jag lär mig mycket om sånt jag aldrig skulle lära mig nåt om annars.

Jag måste åka bort när jag kickar igång det här. Jag måste sitta ensam och ostört och skriva i tre dagar. Så har jag räknat ut det hela. Det är en början. Då har jag tillräckligt med tid för att komma igång. Få en början.
Det fungerar inte med en kvart här, en halvtimme där, snoriga näsor, välling, bajsblöjor, jobb, dagishämtning och 2-årstrots samtidigt som jag skriver.
Jag behöver vara bara jag och en dator.

I april förra året var det äntligen dags. Jag skulle åka tre dagar. Två nätter. jag skulle börja sju på morgonen. Skriva som en dårpippi. Dricka kaffe. Skriva,
skriva. ta en promenad. Skriva. Äta middag. Skriva. Skriva. Skriva. Somna.
Börja om.

Det kom nåt ivägen. Gud vet vad. Nåt jävla jobb var det väl säkert. Jag kom aldrig iväg och tiden gick.
Äntligen hade vi hittat tre nya dagar. Om några veckor. D skulle sköta ruljansen. Hämta, lämna, jobba, laga, natta, leka, krama, tvätta.
Jag var så lycklig över det. Att äntligen få komma iväg. Få komma igång.

Men jag hade tydligen tänkt lite fel där eftersom det är rent omöjligt för mig att vara borta från jobbet när det var tänkt att jag skulle åka.
Så, nej.
Inte det.

Bättre lycka i januari.
Då har bokjäveln legar där inne mellan öronen på mig i åtta år.
Karaktärerna i min bok hinner dö av ålderdom innan dom ens blivit till.

Jaha. Det var det.
Grattis Sverige på din dag. Du skulle inte kunna tänka dig att bli lite varmare snart?


2 år idag

Älskade unge!
Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se