Logga in
Vädersponsor:

Linda

Nu när du finns

Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.

Lennart Nilsson, en av Jacks alla pappor


Då kan jag börja med ett erkännande innan vi går vidare till viktigare saker.
Jag trodde att bildena från "Ett barn blir till", var tagna på levande foster. Jag trodde att det var det som var grejen med Lennart Nilsson. Att det var DET han hade lyckats med. Och jag trodde att bilderna var från slutet av 70-talet.

Nu har jag sett dokumentären om Lennart, finns på SVT Play, se den! Jag har lärt mig att bilderna är tagna på döda foster. Jag har vidare lärt mig att bilderna kom 1965.

Känner mig ganska pantad.

Men i alla fall. Jag är helt tagen av filmen om Lennart och hans liv. Vilken fantastiskt liv. Han är 90 år och arbetar fortfarande. Ingår i superduperlag av forskare, läkare, tekniker och tjofaderittan. Har sett så fantastiska saker, fått uppleva en otrolig utveckling.

Och, nu kommer vi till det viktiga, Lennart har haft ett finger med i utvecklingen av IVF. Han bidrog med pengar, och dokumenterade utvecklingen. 
Jag hittade det här:

  "Problemet var bara att ingen ville satsa pengar. IVF ansågs fortfarande vara något suspekt, ur såväl religiöst som politiskt perspektiv, så istället blev de tvungna att smyga över forskningsbidrag från barnbegränsning. När stödet väl kom var det från oväntat håll.
En dag ringde fotografen Lennart Nilsson. Han hade hört att jag höll på med ägg och nu när det hade kommit två IVF-barn så ville han hit och filma. Han sa direkt att han ville fånga livets början: när ett befruktat ägg delar sig. Det tog över ett år att få ihop två minuter film. Inkubatorn måste hålla 37 grader, så Lennart byggde om hela labbet till ett värmerum för att slippa kondens på linsen. När ägget ändå inte delade sig insåg vi att det inte tålde energin vid exponeringen. Men då köpte han en västtysk spionutrustning som kunde förstärka ljuset tusen gånger i efterhand. Lennart stöttade oss mycket ekonomiskt, och vårt samarbete fortsatte i 25 år!"


Tack Lennart. Jag räknar dig till en Jack-pappa nu.
Jag samlar dom som är bra. Tre stycken så här långt. D, Lennart Nilsson och Robert Edwards.
Jag är fortfarande den enda som räknas till morsa. Ty, det var min snippa som sa ritsch, ratsch filibom-bom-bom.

Tittut


Det är fredag!
En leksaksvapenfri fredag. En cowbys finns inte längre-fredag.
En pussas och kramas inte kriga-fredag.
En jävla bra fredag, helt enkelt.

Och så var det vapen


Leksaksvapen var det, ja.
Aldrig i livet säger jag. Aldrig.

Det var längesen jag och D började diskutera det här. I ungefär 5 år har vi blivit osams om saken. D menar att det roligaste som fanns när han var liten var att leka cowboy med pistol (Ja, ja, ja, ja revolver. Tönt), och att hans barn också ska få göra det om dom vill.
Jag har försökt förklara för honom att dagens barn inte ens vet vad fan en cowboy är för nåt men han verkar inte så mottaglig.

Mina barn får väldigt gärna damma av den begravda leken "Cowboy springer i svensk skog och skjuter ner allt och alla". Men det kommer inte bli med leksaksvapen. Jag är rabiat när det kommer till det här. Nolltolerans.
Det är inte leken jag har problem med. Jag tycker att barn ska få leka precis vad dom vill, inom rimliga gränser givetvis. Gynekologer och fakirer kan vara bra att stoppa.

När jag ser barn springa runt med leksaksvapen så håller ögonen på att ramla ur sina hålor i huvudet på mig. Jag begriper inte hur man som förälder kan tycka att det är okej. Jag fattar inte.
För mig är det lika otänkbart som att se barn leka knarkare med vetemjöl och ihoprullad veckopeng.

Man blir knappast mördare för att man leker med leksaksvapen. Man blir knappast knarkare för att man snortar vetemjöl.
Det handlar inte om det.

Det handlar om att barn i andra länder förlorar sina liv, sina föräldrar, sina familjer, sina hem, sin framtid, i en värld där vapen inte är någon lek. Det handlar om att vapen är ett helvete.
Det handlar om att vapen och barn aldrig hör ihop.
I området finns det två killar som ständigt kutar runt med grova jävla maskingevär under armarna. Det ser sinnessjukt ut.

Den dagen D kommer hem med en cowboy-picka till Jack så kommer jag att bränna upp skiten i grillen. Och sen gör jag det igen om det kommer hem en ny. Och igen. Och igen. Och igen. Om vi så ska vara osams om det här tills döden skiljer oss åt. Jag fortsätter att grilla i alla fall.
Det blir inga jävla vapen.
Han kommer att få bekanta sig med D's pistol vad det lider. Och han kommer att få lära sig att det är ett jävla skit att den där behövs. Att den tack och lov inte används till att mörda.

På söndag fyller lillskiten 2 år. Vi ska ha kalas på lördag. Det kommer garanterat inte att ligga några pangare i paketen. Det kommer garanterat att ligga ett gäng DVD-filmer med Fåret Shaun.

Apropå 2-årsdagen så håller jag på att hamna i nån ålderskris. Om det är för att jag är mamma till en 2-åring, att jag snart fyller 30, eller en kombination av det, vet inte. Men hjärnan håller på att skeva ur på mig.
Hur botar man sånt här?
Män köper en ny bil. Jag vill inte ha nån ny bil. Jag vill åka till Rom.
kanske gå en kurs eller nåt. Eventuellt bli religiös. Religiös eller rik.
Nåt på r.


Först lite kärlek


Jag ska tala leksaksvapen. Tack för att ni gör det! Jag läser era kommentarer med stort intresse.

Men innan vi talar om vapen ska vi tala om kärlek. Eller inte tala så mycket, mest titta.
Jag grät som ett litet barn när jag såg det här. Inte bara för att jag har PMS. Jag är oerhört svag för sånt här. Genomtänkta saker in the name of love, liksom.

Den här tjejen kommer att få ett underbart liv tillsammans med den där mannen. Det begriper ju vem som helst.




Om vapen


Lite dumt det här kan jag tycka, det att vi är tröttare än tröttast efter en helg som gick ut på att frossa i avslappning. Det gjorde vi, och det var fantastiskt det. Men man blir trött av att slappa.
Kanske kan det spela en viss roll att vi hade grillkväll med grannarna igår och att den inte tog slut förrän klockan var shitloads. Men det var det ju så värt.

Gimo Herrgård var topp. Jag hade tänkt mig jättemånga bilder från vistelsen. Men det är ju ärligt talat inte så skitkul för er att se när D sitter och äter. När D sitter på en sten vid vattnet. När D dricker en whisky. När D står i receptionen. Inte skitskoj alls, så vi hoppar det.

Istället talar vi om leksaksvapen. Det är ett ämne som varit aktuellt i vår familj sen långt innan vi ens fick Jack.
Våra åsikter går isär. Mycket.

Hur resonerar ni? Berätta för tant nu så ger jag mig in i leken i nästa inlägg.
Leksaksvapen, bra eller bajshög?

God morgon från Gimo Herrgård

Jag hoppar otåligt runt och för oväsen för att fötterna som ligger där i ska börja röra på sig. Mot frukosten. Jag tänker mig att vi äter frukost i en timme eller två, och sen åker hem till byn så att jag får krama om min älskade lilla apunge hårt, hårt, hårt. Ett underbart dygn har det varit. Helt underbart. Vackra omgivningar, fantastisk mat, alldeles för gott vin och himla trevligt sällskap i form av ett pensionärspar från Stockholm som satt intill oss vid middagen. Allt det där berättar jag mer om sen. Nu vill jag hem till min son. Herregud, som jag saknar honom!
Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se