Logga in
Vädersponsor:

Linda

Nu när du finns

Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.

Nya tider


2012. Det var väl inte så värst mycket med det året. Tänker jag. Men jag vet inte vad ett år måste komma med för att få räknas hos mig. 2012 bjöd på en flytt och med det ett helt annat slags liv. Jag är verkligen en sån där hämta-dagis-plantera-krokus-sopa-trappen-hämta-posten-människa nu.

Nu är jag den min mamma var när jag var liten. Och det var ju så nyss. Allt det där. När jag var liten. Jag minns min barndom så väl, så detaljrikt, från att jag var så liten. Och det är väl kanske det som gör att det verkligen känns som igår. Jag minns inte bara att det var Björnes magasin på tv. Jag minns i detalj hur det såg ut hos Björne. Hur han lät. Hur det lät i köket medan jag tittade på Björne. Hur skogen utanför fönstret såg ut.

I år fyller jag 30. Nu är det jag som väsnas i köket medan Jack tittar på Bolibompa. En av programledarna är kvar, Johan. Han verkar konserverad. Men Björne är borta. Ersatt av saker som går fortare och låter mer.

Och är det inte så att ungar idag är smartare än vad vi var?
Jag trodde på Tomten ganska länge, tills jag var sju eller kanske åtta. Vi har en bild från en jul när Tomten såg ut exakt som min pappa fast med en plastmask i ansiktet. Av den enkla anledningen att det var min pappa med en plastmask i ansiktet. En sån där riktigt kass mask, som ser ut som nåt som rimligtvis borde skrämma livet ur barn. Med lite glest, vitt hår på hakan och två hål i ögonen.
Man är ingen Einstein om man är 7 bast och går på det där.

På bilden sitter pappa, som alltså plötsligt har försvunnit från firandet, på en stol framför granen. I handen håller han en säck. Det finns absolut ingenting som verkar troligt i det där. Samma finbyxor, nån gammal jacka, en plastmask i nyllet.
Framför Tomten står jag. I röd klänning och med vitt band i håret. Mina ögon är stora som tefat. Jag är helt förtrollad, för Tomten sitter framför mig. Han pratar som min pappa, han är klädd som min pappa, han luktar som min pappa, han är min pappa med en plastmask i ansiktet.
Jag fattar ingenting.

Jack är 2 år. Tomten som kom till oss var Tomte enligt konstens alla regler. Det var byxor och långrock och skärp över magen. Det var långt skägg och håriga ögonbryn och vitt hår under mössan.
Det enda som stack fram var D's ögon. Han är väldigt duktig på dialekter, D, så han var en Tomte från djupaste skogarna i norr.
Jack var så förväntansfull när han stod i vardagsrummet och såg hur Tomten kom på baksidan. Han gapade stort och vinkade ivrigt. Han följde med och öppnade altandörren åt Tomten. Visade honom in, visade var Tomten kunde sitta.
Han köpte det där. Minus att han två gånger ställde sig framför Tomten, pekade honom i ansiktet och sa "du är inte min pappa?"
Han tyckte att det fanns nåt där. Nåt som var pappa. Men han fick inte ihop det riktigt, så han ifrågasatte saken. Och han försökte böja huvudet under Tomtens skägg för att kunna se in.

Han är 2 år och ifrågasätter. Jag var 7 år och helt borta.
Jag tycker att dagens barn verkar vara så. Inte alls lika lättlurade som vi.

Jaha. Nytt år. Jag älskar januari. Ganska ensam om det vad det verkar. Januari är underbart för att det ligger en psykologisk nystart i januari. Att börja om.

Att fylla 30.

Det är ju ingen ålder på en ko.
Eller det kanske det är? Hur gammal blir en ko?

Jag är nog vuxen nu. Jag handlar ekologiskt och tycker att det är fullständigt idiotiskt att mjölken inte är dyrare.
Det är väl vuxet?
Vill göra rätt för mig hela tiden. Kanske är mer sosse än vuxen?
Nåt är det.

Har blivit intresserad av dukar också.
Ja, herregud.

Mamma fyller 60 i år. Jag kommer ihåg hennes 40-årsfest. Jag kommer ihåg den mycket väl. Jag kommer till och med ihåg vad min faster skrivit på mammas födelsedagskort. Det var ett roligt rim om Carl Bildt. Det var han som var statsminister då.
Mamma fick en resa till Italien den gången. Hon blev så glad att hon började stamma och yra där på gräsmattan. Hon hade en blomkrans i håret som nån hade gjort åt henne. Det var fantastiskt fint väder.
Det var 20 år sen.
Om lika länge till fyller hon 80.

Nytt år. Och nytt liv. Precis i detta nu ligger min vän Malin med en alldeles färsk liten bebis på bröstet uppe på förlossningen.
Malin har blivit mamma till en till liten tjej.
Det känns som om det var alldeles nyss vi vrålade i barer och rökte vid hennes köksbord på förfesterna.

Det här livet alltså.
Att det ska gå så förbannat fort.
Att det är vi som är mammorna nu. Så läskigt.
Så fantastiskt.



Aaaa

Dagislämning, stressfrukost i flytande form, bilköer. Hej vardag, jag har saknat dig!

Välkommen vardag!


Den 19 december packade vi rent på hyllorna på dagis och gick på julledighet.
Det har varit himla mysigt. Sovmorgon varje dag, pulkaåkning, baka pepparkakor, klä gran, fira jul, lalalala.

Idag är det över. Idag börjar dagis igen. Jag och D lämnar lilleman, och sen åker vi till stan och jobbar.
Vardag igen. IM SO HAPPY!
Äntligen lite ordning och reda. Äntligen lite paus i familjehänget. Jag älskar dom och allt det där, alla pojkarna, hunden med. Men herrejävlar vad skönt det ska bli att få vara ifred.
Att få gå på toa utan att hela familjen plötsligt har ärenden in på muggen. Att få äta lunch utan att nån sitter bredvid och smörjer in ansiktet med fiskpinnar.
Att få tala till punkt.
Att få tänka till punkt.


Då kör vi.

Vi har tre finalister!


Tack för alla förslag på tv-serier. Jag har kommit fram till tre kandidater.

1. Sons of anarchy
2. Vita huset
3. Homeland

I den ordningen. Så jag börjar väl med Sons of anarchy då. Beställer första säsongen pronto.
Tack för alla tips, jag kommer aldrig att behöva leva ett liv utan en tv-serie i boxform igen. Ni kan allt.

Vilken tv-serie ska jag beställa?


Jag såg Sopranos 10 år efter alla andra. Men SOM jag såg Sopranos när jag väl såg Sopranos. Det var en förälskelse det. Jag låg vaken hela näterna och tittade på Sopranos. Satt på middagar och kalas och bara längtade hem till mitt älskade Sopranos.
Efter sista avsnittet var jag lika tom som man är när kärleken plötsligt har tagit slut. Jag ältade Sopranos med alla jag kände. Trist för dom som sett serien för tio år sen och liksom släppt taget. 
Än idag har Sopranos en specill plats i hjärtat på mig. På riktigt.
Det som fattar fattar.

Jag har inte sett en bra serie sen dess. Jag har knappt försökt. Ingenting kan vara ens hälften så bra som Sopranos. Men mest handlar det ju givetvis om att jag fick en bebis. När man får en sån hinner man tydligen ingenting längre.
Men nu hinner jag. Nu är bebisen ingen bebis utan ett barn. En som leker med sina saker och kompisar, bygger tågbanor, ritar och glor på Alfons Åberg. Gör sånt som inte involverar mig hela tiden. Och så sover han ju mellan 19 och 08. Där är det nu tänkt att jag ska gräva ner mig i en ny serie.

Så ge mig en bra! Den ska gå att beställa på box. Den ska gärna vara spännande. Behöver ju inte vara så spännande att det kommer kiss i sängen. Inte så spännande. Men spännande. Eller vafan, skit i spännande. Bara den är bra.

Jag har inte sett en enda serie förutom Sopranos och The Office. (The Office är en annan kärlek som har gick över styr. Besatt av Ricky Gervais sen första sekunden.)

Är det Mad Men man ska se?
Eller är det Vita huset?
Eller nåt med vampyrer?
Jag är inte så road av vampyrer. Men jag kan väl ändra mig.
Ja, inte vet jag. Men det gör ni. Så berätta. Vilken serie ska jag beställa?

Lennart Nilsson, en av Jacks alla pappor


Då kan jag börja med ett erkännande innan vi går vidare till viktigare saker.
Jag trodde att bildena från "Ett barn blir till", var tagna på levande foster. Jag trodde att det var det som var grejen med Lennart Nilsson. Att det var DET han hade lyckats med. Och jag trodde att bilderna var från slutet av 70-talet.

Nu har jag sett dokumentären om Lennart, finns på SVT Play, se den! Jag har lärt mig att bilderna är tagna på döda foster. Jag har vidare lärt mig att bilderna kom 1965.

Känner mig ganska pantad.

Men i alla fall. Jag är helt tagen av filmen om Lennart och hans liv. Vilken fantastiskt liv. Han är 90 år och arbetar fortfarande. Ingår i superduperlag av forskare, läkare, tekniker och tjofaderittan. Har sett så fantastiska saker, fått uppleva en otrolig utveckling.

Och, nu kommer vi till det viktiga, Lennart har haft ett finger med i utvecklingen av IVF. Han bidrog med pengar, och dokumenterade utvecklingen. 
Jag hittade det här:

  "Problemet var bara att ingen ville satsa pengar. IVF ansågs fortfarande vara något suspekt, ur såväl religiöst som politiskt perspektiv, så istället blev de tvungna att smyga över forskningsbidrag från barnbegränsning. När stödet väl kom var det från oväntat håll.
En dag ringde fotografen Lennart Nilsson. Han hade hört att jag höll på med ägg och nu när det hade kommit två IVF-barn så ville han hit och filma. Han sa direkt att han ville fånga livets början: när ett befruktat ägg delar sig. Det tog över ett år att få ihop två minuter film. Inkubatorn måste hålla 37 grader, så Lennart byggde om hela labbet till ett värmerum för att slippa kondens på linsen. När ägget ändå inte delade sig insåg vi att det inte tålde energin vid exponeringen. Men då köpte han en västtysk spionutrustning som kunde förstärka ljuset tusen gånger i efterhand. Lennart stöttade oss mycket ekonomiskt, och vårt samarbete fortsatte i 25 år!"


Tack Lennart. Jag räknar dig till en Jack-pappa nu.
Jag samlar dom som är bra. Tre stycken så här långt. D, Lennart Nilsson och Robert Edwards.
Jag är fortfarande den enda som räknas till morsa. Ty, det var min snippa som sa ritsch, ratsch filibom-bom-bom.

Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se