Logga in
Vädersponsor:

Linda

Nu när du finns

Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.

Nya tider


2012. Det var väl inte så värst mycket med det året. Tänker jag. Men jag vet inte vad ett år måste komma med för att få räknas hos mig. 2012 bjöd på en flytt och med det ett helt annat slags liv. Jag är verkligen en sån där hämta-dagis-plantera-krokus-sopa-trappen-hämta-posten-människa nu.

Nu är jag den min mamma var när jag var liten. Och det var ju så nyss. Allt det där. När jag var liten. Jag minns min barndom så väl, så detaljrikt, från att jag var så liten. Och det är väl kanske det som gör att det verkligen känns som igår. Jag minns inte bara att det var Björnes magasin på tv. Jag minns i detalj hur det såg ut hos Björne. Hur han lät. Hur det lät i köket medan jag tittade på Björne. Hur skogen utanför fönstret såg ut.

I år fyller jag 30. Nu är det jag som väsnas i köket medan Jack tittar på Bolibompa. En av programledarna är kvar, Johan. Han verkar konserverad. Men Björne är borta. Ersatt av saker som går fortare och låter mer.

Och är det inte så att ungar idag är smartare än vad vi var?
Jag trodde på Tomten ganska länge, tills jag var sju eller kanske åtta. Vi har en bild från en jul när Tomten såg ut exakt som min pappa fast med en plastmask i ansiktet. Av den enkla anledningen att det var min pappa med en plastmask i ansiktet. En sån där riktigt kass mask, som ser ut som nåt som rimligtvis borde skrämma livet ur barn. Med lite glest, vitt hår på hakan och två hål i ögonen.
Man är ingen Einstein om man är 7 bast och går på det där.

På bilden sitter pappa, som alltså plötsligt har försvunnit från firandet, på en stol framför granen. I handen håller han en säck. Det finns absolut ingenting som verkar troligt i det där. Samma finbyxor, nån gammal jacka, en plastmask i nyllet.
Framför Tomten står jag. I röd klänning och med vitt band i håret. Mina ögon är stora som tefat. Jag är helt förtrollad, för Tomten sitter framför mig. Han pratar som min pappa, han är klädd som min pappa, han luktar som min pappa, han är min pappa med en plastmask i ansiktet.
Jag fattar ingenting.

Jack är 2 år. Tomten som kom till oss var Tomte enligt konstens alla regler. Det var byxor och långrock och skärp över magen. Det var långt skägg och håriga ögonbryn och vitt hår under mössan.
Det enda som stack fram var D's ögon. Han är väldigt duktig på dialekter, D, så han var en Tomte från djupaste skogarna i norr.
Jack var så förväntansfull när han stod i vardagsrummet och såg hur Tomten kom på baksidan. Han gapade stort och vinkade ivrigt. Han följde med och öppnade altandörren åt Tomten. Visade honom in, visade var Tomten kunde sitta.
Han köpte det där. Minus att han två gånger ställde sig framför Tomten, pekade honom i ansiktet och sa "du är inte min pappa?"
Han tyckte att det fanns nåt där. Nåt som var pappa. Men han fick inte ihop det riktigt, så han ifrågasatte saken. Och han försökte böja huvudet under Tomtens skägg för att kunna se in.

Han är 2 år och ifrågasätter. Jag var 7 år och helt borta.
Jag tycker att dagens barn verkar vara så. Inte alls lika lättlurade som vi.

Jaha. Nytt år. Jag älskar januari. Ganska ensam om det vad det verkar. Januari är underbart för att det ligger en psykologisk nystart i januari. Att börja om.

Att fylla 30.

Det är ju ingen ålder på en ko.
Eller det kanske det är? Hur gammal blir en ko?

Jag är nog vuxen nu. Jag handlar ekologiskt och tycker att det är fullständigt idiotiskt att mjölken inte är dyrare.
Det är väl vuxet?
Vill göra rätt för mig hela tiden. Kanske är mer sosse än vuxen?
Nåt är det.

Har blivit intresserad av dukar också.
Ja, herregud.

Mamma fyller 60 i år. Jag kommer ihåg hennes 40-årsfest. Jag kommer ihåg den mycket väl. Jag kommer till och med ihåg vad min faster skrivit på mammas födelsedagskort. Det var ett roligt rim om Carl Bildt. Det var han som var statsminister då.
Mamma fick en resa till Italien den gången. Hon blev så glad att hon började stamma och yra där på gräsmattan. Hon hade en blomkrans i håret som nån hade gjort åt henne. Det var fantastiskt fint väder.
Det var 20 år sen.
Om lika länge till fyller hon 80.

Nytt år. Och nytt liv. Precis i detta nu ligger min vän Malin med en alldeles färsk liten bebis på bröstet uppe på förlossningen.
Malin har blivit mamma till en till liten tjej.
Det känns som om det var alldeles nyss vi vrålade i barer och rökte vid hennes köksbord på förfesterna.

Det här livet alltså.
Att det ska gå så förbannat fort.
Att det är vi som är mammorna nu. Så läskigt.
Så fantastiskt.



Tittut


Det är fredag!
En leksaksvapenfri fredag. En cowbys finns inte längre-fredag.
En pussas och kramas inte kriga-fredag.
En jävla bra fredag, helt enkelt.

Och så var det vapen


Leksaksvapen var det, ja.
Aldrig i livet säger jag. Aldrig.

Det var längesen jag och D började diskutera det här. I ungefär 5 år har vi blivit osams om saken. D menar att det roligaste som fanns när han var liten var att leka cowboy med pistol (Ja, ja, ja, ja revolver. Tönt), och att hans barn också ska få göra det om dom vill.
Jag har försökt förklara för honom att dagens barn inte ens vet vad fan en cowboy är för nåt men han verkar inte så mottaglig.

Mina barn får väldigt gärna damma av den begravda leken "Cowboy springer i svensk skog och skjuter ner allt och alla". Men det kommer inte bli med leksaksvapen. Jag är rabiat när det kommer till det här. Nolltolerans.
Det är inte leken jag har problem med. Jag tycker att barn ska få leka precis vad dom vill, inom rimliga gränser givetvis. Gynekologer och fakirer kan vara bra att stoppa.

När jag ser barn springa runt med leksaksvapen så håller ögonen på att ramla ur sina hålor i huvudet på mig. Jag begriper inte hur man som förälder kan tycka att det är okej. Jag fattar inte.
För mig är det lika otänkbart som att se barn leka knarkare med vetemjöl och ihoprullad veckopeng.

Man blir knappast mördare för att man leker med leksaksvapen. Man blir knappast knarkare för att man snortar vetemjöl.
Det handlar inte om det.

Det handlar om att barn i andra länder förlorar sina liv, sina föräldrar, sina familjer, sina hem, sin framtid, i en värld där vapen inte är någon lek. Det handlar om att vapen är ett helvete.
Det handlar om att vapen och barn aldrig hör ihop.
I området finns det två killar som ständigt kutar runt med grova jävla maskingevär under armarna. Det ser sinnessjukt ut.

Den dagen D kommer hem med en cowboy-picka till Jack så kommer jag att bränna upp skiten i grillen. Och sen gör jag det igen om det kommer hem en ny. Och igen. Och igen. Och igen. Om vi så ska vara osams om det här tills döden skiljer oss åt. Jag fortsätter att grilla i alla fall.
Det blir inga jävla vapen.
Han kommer att få bekanta sig med D's pistol vad det lider. Och han kommer att få lära sig att det är ett jävla skit att den där behövs. Att den tack och lov inte används till att mörda.

På söndag fyller lillskiten 2 år. Vi ska ha kalas på lördag. Det kommer garanterat inte att ligga några pangare i paketen. Det kommer garanterat att ligga ett gäng DVD-filmer med Fåret Shaun.

Apropå 2-årsdagen så håller jag på att hamna i nån ålderskris. Om det är för att jag är mamma till en 2-åring, att jag snart fyller 30, eller en kombination av det, vet inte. Men hjärnan håller på att skeva ur på mig.
Hur botar man sånt här?
Män köper en ny bil. Jag vill inte ha nån ny bil. Jag vill åka till Rom.
kanske gå en kurs eller nåt. Eventuellt bli religiös. Religiös eller rik.
Nåt på r.


Först lite kärlek


Jag ska tala leksaksvapen. Tack för att ni gör det! Jag läser era kommentarer med stort intresse.

Men innan vi talar om vapen ska vi tala om kärlek. Eller inte tala så mycket, mest titta.
Jag grät som ett litet barn när jag såg det här. Inte bara för att jag har PMS. Jag är oerhört svag för sånt här. Genomtänkta saker in the name of love, liksom.

Den här tjejen kommer att få ett underbart liv tillsammans med den där mannen. Det begriper ju vem som helst.




Om vapen


Lite dumt det här kan jag tycka, det att vi är tröttare än tröttast efter en helg som gick ut på att frossa i avslappning. Det gjorde vi, och det var fantastiskt det. Men man blir trött av att slappa.
Kanske kan det spela en viss roll att vi hade grillkväll med grannarna igår och att den inte tog slut förrän klockan var shitloads. Men det var det ju så värt.

Gimo Herrgård var topp. Jag hade tänkt mig jättemånga bilder från vistelsen. Men det är ju ärligt talat inte så skitkul för er att se när D sitter och äter. När D sitter på en sten vid vattnet. När D dricker en whisky. När D står i receptionen. Inte skitskoj alls, så vi hoppar det.

Istället talar vi om leksaksvapen. Det är ett ämne som varit aktuellt i vår familj sen långt innan vi ens fick Jack.
Våra åsikter går isär. Mycket.

Hur resonerar ni? Berätta för tant nu så ger jag mig in i leken i nästa inlägg.
Leksaksvapen, bra eller bajshög?

God morgon från Gimo Herrgård

Jag hoppar otåligt runt och för oväsen för att fötterna som ligger där i ska börja röra på sig. Mot frukosten. Jag tänker mig att vi äter frukost i en timme eller två, och sen åker hem till byn så att jag får krama om min älskade lilla apunge hårt, hårt, hårt. Ett underbart dygn har det varit. Helt underbart. Vackra omgivningar, fantastisk mat, alldeles för gott vin och himla trevligt sällskap i form av ett pensionärspar från Stockholm som satt intill oss vid middagen. Allt det där berättar jag mer om sen. Nu vill jag hem till min son. Herregud, som jag saknar honom!
Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se