Logga in
Vädersponsor:

Linda

Nu när du finns

Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.

Och så var det vapen


Leksaksvapen var det, ja.
Aldrig i livet säger jag. Aldrig.

Det var längesen jag och D började diskutera det här. I ungefär 5 år har vi blivit osams om saken. D menar att det roligaste som fanns när han var liten var att leka cowboy med pistol (Ja, ja, ja, ja revolver. Tönt), och att hans barn också ska få göra det om dom vill.
Jag har försökt förklara för honom att dagens barn inte ens vet vad fan en cowboy är för nåt men han verkar inte så mottaglig.

Mina barn får väldigt gärna damma av den begravda leken "Cowboy springer i svensk skog och skjuter ner allt och alla". Men det kommer inte bli med leksaksvapen. Jag är rabiat när det kommer till det här. Nolltolerans.
Det är inte leken jag har problem med. Jag tycker att barn ska få leka precis vad dom vill, inom rimliga gränser givetvis. Gynekologer och fakirer kan vara bra att stoppa.

När jag ser barn springa runt med leksaksvapen så håller ögonen på att ramla ur sina hålor i huvudet på mig. Jag begriper inte hur man som förälder kan tycka att det är okej. Jag fattar inte.
För mig är det lika otänkbart som att se barn leka knarkare med vetemjöl och ihoprullad veckopeng.

Man blir knappast mördare för att man leker med leksaksvapen. Man blir knappast knarkare för att man snortar vetemjöl.
Det handlar inte om det.

Det handlar om att barn i andra länder förlorar sina liv, sina föräldrar, sina familjer, sina hem, sin framtid, i en värld där vapen inte är någon lek. Det handlar om att vapen är ett helvete.
Det handlar om att vapen och barn aldrig hör ihop.
I området finns det två killar som ständigt kutar runt med grova jävla maskingevär under armarna. Det ser sinnessjukt ut.

Den dagen D kommer hem med en cowboy-picka till Jack så kommer jag att bränna upp skiten i grillen. Och sen gör jag det igen om det kommer hem en ny. Och igen. Och igen. Och igen. Om vi så ska vara osams om det här tills döden skiljer oss åt. Jag fortsätter att grilla i alla fall.
Det blir inga jävla vapen.
Han kommer att få bekanta sig med D's pistol vad det lider. Och han kommer att få lära sig att det är ett jävla skit att den där behövs. Att den tack och lov inte används till att mörda.

På söndag fyller lillskiten 2 år. Vi ska ha kalas på lördag. Det kommer garanterat inte att ligga några pangare i paketen. Det kommer garanterat att ligga ett gäng DVD-filmer med Fåret Shaun.

Apropå 2-årsdagen så håller jag på att hamna i nån ålderskris. Om det är för att jag är mamma till en 2-åring, att jag snart fyller 30, eller en kombination av det, vet inte. Men hjärnan håller på att skeva ur på mig.
Hur botar man sånt här?
Män köper en ny bil. Jag vill inte ha nån ny bil. Jag vill åka till Rom.
kanske gå en kurs eller nåt. Eventuellt bli religiös. Religiös eller rik.
Nåt på r.


Farväl, adjö. Jag glömmer er aldrig. Och... tack!


Everything comes to an end.
Nu är det den här bloggens, och den här berättelsens tur.

Jag skulle ju ljuga om jag sa att det inte känns en aning vemodigt. Men mest av allt, så himla skönt. Ni har ju märkt att mitt intresse för det här har avtagit en hel del. Jag är liksom färdig nu. Den här berättelsen började 2009, när jag och D satt hemma med en IVF-resa framför oss. En resa som vi inte visste nånting om. En resa som blev helt fantastisk. Inte bara själva IVF:et, utan allt som kom med det. Som den här bloggen. Som började som nån slags anonym dagbok på en helt annan del av internet, flyttades fram i rampljuset när jag fick chansen att blogga på Allt om Barn. Jag kommer alltid att vara tacksam för det. Kommer aldrig att glömma hur glad och stolt jag blev när Ninni Schulman hörde av sig den där gången. 

Jag kommer aldrig glömma hur stort det här blev. 
Vi gjorde det stort, ni och jag, vi, tillsammans. 

Alla mail och alla kommentarer jag har fått genom åren.
Obeskrivligt.
Ni är så många som har sagt så mycket klokt. Som har skrivit så mycket roligt. Som har stöttat och hejat och hoppats. 
Över 60.000 människor läste bloggen den dagen Jack föddes. Jag kände värmen från er. 
Alla brev ni skickade, alla presenter, jag har sparat allt. Plockar fram det då och då. Kommer att bära med mig den lådan hela livet. 

Så många mail från så många som är ledsna. Som kämpat och kämpat och kämpat utan att nå målet.
Jag tänker fortfarande på er alla. Ge inte upp.
Ge aldrig upp. Det kanske inte går via IVF. Det kanske inte går alls. Hitta andra vägar. Glöm aldrig att leva medan ni kämpar som galningar. 

Jag har bloggat i sju år. Jag har inga planer på att göra det igen. Jag är så färdig med bloggande som en människa kan bli.
Vissa av er har hängt med hela vägen. Från allra första början.
Tack.
Ni kände mig innan D gjorde det. I en helt annan slags blogg för längesen. Ni läste inläggen som handlade om att jag hade träffat nån. Nån speciell. 
Det blev han. Och det blev tillslut en Jack.

Vi vandrar vidare nu. Utan bloggen.

Tack alla fantastiska människor. En vacker dag kommer jag berätta för Jack om er. Om hur många ni var som hoppades att han skulle bli till. Hur många som hurrade när han blev det. 


Min mail nunardufinns@hotmail.com kommer att finnas till i ett par veckor till, sen stänger jag även den.

Världens största kram. Världens största tack. 
Tack, tack tack. Tack för att ni gjorde det här tillsammans med mig. 
Fyfan vad vi var bra.
/Linda 

Barnfritt idag

Vi gör stan. Gode Gud välsigna transfetterna och alkoholen, amen.

Dagens pappapåse

En låda med skaldjursbestick. En filékniv selected by Leif Mannerström. Ett paket Lypsyl. Tack pappa. Här ska filéas filé och lypsylas läpp.
Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se