Logga in
Vädersponsor:

Linda

Nu när du finns

Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.

Välkommen vardag!


Den 19 december packade vi rent på hyllorna på dagis och gick på julledighet.
Det har varit himla mysigt. Sovmorgon varje dag, pulkaåkning, baka pepparkakor, klä gran, fira jul, lalalala.

Idag är det över. Idag börjar dagis igen. Jag och D lämnar lilleman, och sen åker vi till stan och jobbar.
Vardag igen. IM SO HAPPY!
Äntligen lite ordning och reda. Äntligen lite paus i familjehänget. Jag älskar dom och allt det där, alla pojkarna, hunden med. Men herrejävlar vad skönt det ska bli att få vara ifred.
Att få gå på toa utan att hela familjen plötsligt har ärenden in på muggen. Att få äta lunch utan att nån sitter bredvid och smörjer in ansiktet med fiskpinnar.
Att få tala till punkt.
Att få tänka till punkt.


Då kör vi.

Nya tider


2012. Det var väl inte så värst mycket med det året. Tänker jag. Men jag vet inte vad ett år måste komma med för att få räknas hos mig. 2012 bjöd på en flytt och med det ett helt annat slags liv. Jag är verkligen en sån där hämta-dagis-plantera-krokus-sopa-trappen-hämta-posten-människa nu.

Nu är jag den min mamma var när jag var liten. Och det var ju så nyss. Allt det där. När jag var liten. Jag minns min barndom så väl, så detaljrikt, från att jag var så liten. Och det är väl kanske det som gör att det verkligen känns som igår. Jag minns inte bara att det var Björnes magasin på tv. Jag minns i detalj hur det såg ut hos Björne. Hur han lät. Hur det lät i köket medan jag tittade på Björne. Hur skogen utanför fönstret såg ut.

I år fyller jag 30. Nu är det jag som väsnas i köket medan Jack tittar på Bolibompa. En av programledarna är kvar, Johan. Han verkar konserverad. Men Björne är borta. Ersatt av saker som går fortare och låter mer.

Och är det inte så att ungar idag är smartare än vad vi var?
Jag trodde på Tomten ganska länge, tills jag var sju eller kanske åtta. Vi har en bild från en jul när Tomten såg ut exakt som min pappa fast med en plastmask i ansiktet. Av den enkla anledningen att det var min pappa med en plastmask i ansiktet. En sån där riktigt kass mask, som ser ut som nåt som rimligtvis borde skrämma livet ur barn. Med lite glest, vitt hår på hakan och två hål i ögonen.
Man är ingen Einstein om man är 7 bast och går på det där.

På bilden sitter pappa, som alltså plötsligt har försvunnit från firandet, på en stol framför granen. I handen håller han en säck. Det finns absolut ingenting som verkar troligt i det där. Samma finbyxor, nån gammal jacka, en plastmask i nyllet.
Framför Tomten står jag. I röd klänning och med vitt band i håret. Mina ögon är stora som tefat. Jag är helt förtrollad, för Tomten sitter framför mig. Han pratar som min pappa, han är klädd som min pappa, han luktar som min pappa, han är min pappa med en plastmask i ansiktet.
Jag fattar ingenting.

Jack är 2 år. Tomten som kom till oss var Tomte enligt konstens alla regler. Det var byxor och långrock och skärp över magen. Det var långt skägg och håriga ögonbryn och vitt hår under mössan.
Det enda som stack fram var D's ögon. Han är väldigt duktig på dialekter, D, så han var en Tomte från djupaste skogarna i norr.
Jack var så förväntansfull när han stod i vardagsrummet och såg hur Tomten kom på baksidan. Han gapade stort och vinkade ivrigt. Han följde med och öppnade altandörren åt Tomten. Visade honom in, visade var Tomten kunde sitta.
Han köpte det där. Minus att han två gånger ställde sig framför Tomten, pekade honom i ansiktet och sa "du är inte min pappa?"
Han tyckte att det fanns nåt där. Nåt som var pappa. Men han fick inte ihop det riktigt, så han ifrågasatte saken. Och han försökte böja huvudet under Tomtens skägg för att kunna se in.

Han är 2 år och ifrågasätter. Jag var 7 år och helt borta.
Jag tycker att dagens barn verkar vara så. Inte alls lika lättlurade som vi.

Jaha. Nytt år. Jag älskar januari. Ganska ensam om det vad det verkar. Januari är underbart för att det ligger en psykologisk nystart i januari. Att börja om.

Att fylla 30.

Det är ju ingen ålder på en ko.
Eller det kanske det är? Hur gammal blir en ko?

Jag är nog vuxen nu. Jag handlar ekologiskt och tycker att det är fullständigt idiotiskt att mjölken inte är dyrare.
Det är väl vuxet?
Vill göra rätt för mig hela tiden. Kanske är mer sosse än vuxen?
Nåt är det.

Har blivit intresserad av dukar också.
Ja, herregud.

Mamma fyller 60 i år. Jag kommer ihåg hennes 40-årsfest. Jag kommer ihåg den mycket väl. Jag kommer till och med ihåg vad min faster skrivit på mammas födelsedagskort. Det var ett roligt rim om Carl Bildt. Det var han som var statsminister då.
Mamma fick en resa till Italien den gången. Hon blev så glad att hon började stamma och yra där på gräsmattan. Hon hade en blomkrans i håret som nån hade gjort åt henne. Det var fantastiskt fint väder.
Det var 20 år sen.
Om lika länge till fyller hon 80.

Nytt år. Och nytt liv. Precis i detta nu ligger min vän Malin med en alldeles färsk liten bebis på bröstet uppe på förlossningen.
Malin har blivit mamma till en till liten tjej.
Det känns som om det var alldeles nyss vi vrålade i barer och rökte vid hennes köksbord på förfesterna.

Det här livet alltså.
Att det ska gå så förbannat fort.
Att det är vi som är mammorna nu. Så läskigt.
Så fantastiskt.



Juletid

Jacks möte med Tomten, den finaste jag sett i hela mitt liv. Han stod i vardagsrummet och tittade ut när Tomten var på väg mot huset. Hans ögon var stora som tallrikar. Han var överlycklig. Och öppnade altandörren till Tomten, och visade Tomten var han kunde sitta. Och tackade för klapparna. När hans pappa (som typiskt nog var ute med hunden när Tomten kom), äntligen kom tillbaks igen, berättade han, så uppspelt att det inte gick att höra ett ord, att Tomten varit på besök. Det var superfint. Mindre superfint är det att han senare på natten fick feber. Som vandrade vidare till hans mor. Som nu ligger däckad och misstänker att hennes sista stund är kommen. Herregud, det här är plågsamt. Jag lever på Ipren. Och på hoppet. God fortsättning på er!

Dagens pappapåse

Han la sig själv i Jacks säng, öppnade en Alfons Åberg, och sen var det lycka.

Grattis på Lucia!

.... som D säger. Han säger grattis om allting. "Grattis på första advent", säger dåren. Hur som helst, grattis på Lucia alla människor! Den här tomten är på väg till dagis för att tomta sig hela dagen.

Dagens pappapåse

Pappa: Har ni fågelbord? D: Ja. Jag: Nu kommer vi få fågelmat. Och det fick vi. Och Jack fick en plånbok med pengar i.
Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se