Hon springer på våta stenar. Hjälper bonden som bor i granngården med korna, när Fanny råmar hörs det över hela byn. Den lilla flickan lyssnar till berättelser från förr som hennes pappa och farfar berättar. Och en av dem biter sig fast. Historien om hur människor i hennes by satte upp taggtråd runt brunnarna när det kom romer till Gräsö ger henne ingen ro. Barnet, Catrin Ormestad, som tillbringar sina somrar på Norrboda på Gräsö, blir chockerad av taggtråden som krackelerar hennes bild av skärgårdsidyllen. Den bilden har inspirerat henne att skriva boken, ”Det nionde brevet”.
Sedan tio år tillbaka bor Catrin Ormestad i Tel Aviv i Israel. Fast just nu är hon tillbaka i Uppland och sommarhuset på Gräsö.
– Det är ingen sol i dag. Tyvärr, säger hon när vi ses vid raden av uppspikade brevlådor intill vägen som når hela ön från syd till norr.
Därifrån tar vi grusvägen som slingrar både förbi och genom gårdar, passerar en veteranbil som ser ut att frätas upp av rosten och förbi pittoreska sommarhus. Vägs ände är vid havsviken. I den här miljön utspelar sig hennes bok. Den som hon skrivit under tre år i Israel.
– Jag tror att avståndet ger den där distansen som kan skapa magi. För mig vore det helt omöjligt att skriva en bok om en 41-årig kvinna som heter Catrin, säger hon, som svar på min fråga om varför den inleds med att en man, Orlando, återvänder till Gräsö.
Distansen ger frihet och tillträde till fantasin. Catrin försökte skriva om en dotter som återvände till Norrboda efter att ha bott i Israel, men passagen lät sig inte skrivas, kanske låg den för nära hennes egen verklighet. Hon fick byta ut Israel mot Indien.
Att hon knappt läst en svensk bok på tio år gör att hon slipper påverkas av vad som ligger i tiden inom svensk litteratur. Men temat i boken blev aktuellt ändå.
– Boken handlar om val i livet och livslögner, om människor som bor på en landsbygd i förändring. Om de som stannar på sin bondgård istället för att satsa på sina drömmar. Och om de som ger sig iväg, säger Catrin som funderat mycket över sina egna livsval.
Själv har hon följt sin dröm om att bli författare och gett sig av. Den tog henne till Israel, dels för hennes judiska ursprung, dels för att hon hade en palestinsk brevvän som tonåring som väckte hennes intresse för landet och gjorde att hon reste dit efter gymnasiet.
– I trettioårsåldern valde jag något annat än många av mina vänner. Jag ser ju på Facebook att de valde karriären, familjen och har barn. Jag har ingen pensionsförsäkring, inga barn – vem ska gå på min begravning förresten? Mitt val gav mig frihet, som att kunna resa till Indien ett halvår och så chansen att skriva. Men å andra sidan finns en ytlighet i mitt liv. Jag känner mig fortfarande som en turist i Tel Aviv som varje morgon på min springrunda fascineras av att jag lever på en plats med palmer, säger Catrin Ormestad.
Just nu letar hon efter den platsen där hon hör hemma. Tel Aviv är det inte, inte heller Uppsala, där hon bott under många år, eller Gävle där hon vuxit upp. Möjligen är Gräsö platsen som ligger hennes hjärta närmast.
– Jag tror att alla vägar bär hit. Bonden som jag var mycket hos som barn hade fötts på gården men förlorade aldrig förmågan att fascineras av den plats där han bott hela sitt liv. Den livsstilen fascinerar mig och jag känner sorg för att den är på väg bort. När jag var barn fanns här fiskare och bönder som levde på sina yrken. Så är det inte nu. Men det är lätt att vara nostalgisk och glömma bort att det kan finnas en bymentalitet som gör att de som bor på landsbygden uppfattar främlingar som skrämmande.
Den mentaliteten skildrar hon i sin bok samtidigt som handlingen kretsar kring en landsbygd i förändring. Boken innehåller även kärlekshistorier, ett mysterium från 1950-talet, en brand i ett tivoli och en flicka som försvann. Människorna och händelserna är fiktiva, förutom den om taggtråden, och så korna förstås, de har sina rätta namn och egenskaper.
– Bonden från min barndom han kände sina kor väl, såg dem som utpräglade personligheter. Nu kommer mjölken från anonyma kor som inte älskats av någon. Den förändringen intresserar mig, säger hon och konstaterar att det måste pågå en kollektiv önskan i Sverige att hitta sina rötter.
Annars skulle inte vurmen för ekologisk mat och närproducerat vara så stark. Något liknande ser hon inte skymten av i Israel.