– Plattorna är en folkhemsprodukt som skulle underlätta livet för gemene man, säger Elisabet Aagård, författare till boken "Eternithus".

De finns överallt, de pampiga gårdarna, vackert placerade, utsmyckade med snickarglädje, spröjsade fönster – och en fasad av grådassig eternit. I dag känns den stilkrocken svårsmält, men sätter man in fasadplattorna i sitt sammanhang går det att förstå varför de slog igenom så stort. Trähus måste skrapas, målas, lappas och lagas. Eterniten, däremot, står emot det mesta och håller för evigt. Så marknadsfördes den i alla fall, och det lät förmodligen lockande för en hårt arbetande husägare i mitten av förra seklet. Det var då många hus fick en tåligare fasad.

– Eterniten hade många fördelar. Den var lätt att arbeta med, enormt slitstark och i stort sett underhållsfri, säger Elisabet Aagård.

Artikelbild

| Med tiden har eterniten börjat få kultstatus. Materialet har ett kulturhistoriskt värde och har gjort avtryck i arkitekturhistorien.

Hon la märke till hur utbrett byggmaterialet var i hennes hemtrakter kring Åre i Jämtland.

– Jag arbetar som journalist och när jag åkte runt i länet dök det upp vackra gårdar som hade eternitfasader lite överallt. Det var något med den där stilkrocken som fascinerade.

Hon och fotografen Petra Westlin bestämde sig för att göra en bok om eterniten tillsammans. Och det fanns mycket att berätta. Få byggnadsmaterial har en så dramatisk och otäck historia. På 1970-talet rullades en omfattande arbetsmiljöskandal upp när det visade sig att arbetare vid eternitfabriken i Lomma hade blivit sjuka av asbesten de exponerats för i samband med tillverkningen. Asbestfibrer sätter sig i lungorna och orsakar en mängd sjukdomar, bland annat asbestos – då ärrvävnad bildas i lungan – och cancer.

– Det värsta är att kunskapen om att det var farligt fanns tidigt. Enligt det amerikanska cancersällskapet ställdes den första asbestdiagnosen i Storbritannien redan år 1924. Och på 1960-talet kopplades asbest ihop med mesoteliom, lungsäcks- och magsäckscancer, berättar Elisabet Aagård.

Artikelbild

| I mitten av förra seklet valde många att byta ut träfasaderna på sina hus mot eternitplattor. Journalisten Elisabet Aagård och fotografen Petra Westlin har skrivit boken ”Eternithus” om det tidstypiska byggnadsmaterialet.

Men informationen spreds inte och många fabriksägare tonade ned farorna och dolde resultaten från de undersökningar som gjordes.

Så länge eterniten sitter där den ska är den dock helt ofarlig. Hus klädda i materialet är snarare "friskare" än andra hus eftersom plattorna står emot fukt väldigt bra.

Artikelbild

| Ofta förknippar man eternitplattorna med olika nyanser av grått, men de salufördes i en mängd olika färger.

– Det finns familjer i Göteborgs skärgård som har ångrat att de har tagit bort eterniten eftersom träfasader snabbt tar stryk i det fuktiga och vindpinade klimatet.

I dag finns det modern, ofarlig fibercement på marknaden.

Artikelbild

| Det går att tvätta eternitfasader, och om någon platta har gått sönder kan den lagas med fibercement. Använd alltid skyddsutrustning vid hanteringen.

Eterniten är äldre än vad man kanske tror – redan 1907 börjar den tillverkas i Lomma utanför Malmö. Från början användes plattorna mest som takplattor, tanken var att de skulle likna skiffer.|

– Jag har kommit att uppskatta dem. Jag gillar gråskalorna man ofta förknippar med eternit och att den har den här nästan brutala, öststatskänslan över sig. Men förmodligen håller de flesta inte med mig. Plattorna har fått öknamn som "fattiglappar" och "tattarkex", säger Elisabet.

Artikelbild

| Eternit såldes in som ett underhållsfritt fasadmaterial som höll för evigt. Det har dock en mörk historia. I tillverkning och viss hantering frigörs farlig asbest som gjorde arbetarna sjuka.

Orsaken är att de var billiga och populära i egna hem-rörelsen. Dessutom tror hon att alla material som försöker härma något annat alltid kommer att ha svårt att få respekt och hög status.

Byggnadsantikvarie Olga Schlyter hör till dem som absolut tror att eterniten har en framtid. I sitt arbete gör hon bland annat analyser över bebyggelsen i områden som ska förtätas eller byggas om på något sätt. Hon tar fram underlag till beslutsfattarna om vilka byggnader som bör bevaras och vilka som kan rivas eller ändras.

Artikelbild

| Eterniten slog igenom på allvar efter Stockholmsutställningen år 1930.

– Eternit|är i många fall en ursprunglig detalj på en byggnad och därför viktig att bevara. Inom byggnadsvården är plattorna tveklöst accepterade som ett historiskt material med stora värden – i rätt sammanhang. Det är så klart inte "rätt" på alla hus.

I linje med den allmänt rådande retrotrenden är det även många som har omvärderat materialet och anser att det är coolt igen. Eterniten säger mycket om tiden mellan 1930-talet och 1970-talet då plattorna hade sin storhetstid.

Artikelbild

| Man kan byta ut eternitplattor, det finns en speciell eternitkniv. Det är dock jätteviktigt med skyddsutrustning vid all hantering.

– Man förknippar den med funkisen och den framtidstro och längtan efter det moderna, rena och lättskötta som rådde då, säger Olga Schlyter.

Eftersom plattorna var billiga, enkla att sätta upp och dessutom brandtåliga spred de sig snabbt över landet.

Artikelbild

| Olga Schlyter, byggnadsantikvarie.

– I alla fall i de områden där man byggde med trä. Och för den tidens människor framstod de som moderna och snygga med sin släta yta.

Det är 42 år sedan fabriken i Lomma slog igen. Men de slitstarka eternitpalatsen runt om i landet lär fortsätta att påminna oss om drömmen om ett lättare liv – i evighet.